Den här bloggposten är tillägnad er som jag inte träffat på länge men som alla plötsligt uppenbarade sig under en och samma kväll.
Vid halvsextiden lämnar jag lägenheten - på väg till Möllevångsfestivalen. Vid bussen träffar jag Ida (Eriks gamla flamma, och sedemera vän till mig efter ett högst minnesvärt besök i Dublin). Hon var, mig till synes, vid gott mod och vackert nypermanentad. Under bussresan talar vi om Sartre, studier och om oviljan att anpassa sig till vuxenlivet. Från Södervärn till Folkets Park träffar jag först Cat (korridorare till Max.) Hon hängde omkring på möllan och betraktade avundsjukt de fina barnkläder som såldes på gatumarknaden. Vi beklagar kort vår barnlöshet och jag skyndar vidare, hakas snart av Andreas (gymnasiekamrat numera bosatt i huvudstan). Vi är hjärtliga och oprecisa som gamla vänner som möts. Mitt egentliga mål var Thomas och DDMB-konserten. Jag måste vidare. Hittas av
Thomas och Martin (gymnasie-, fotbolls- och sporadisk popkonsertskompanjon). Han bjuder vänligt på öl, medan vi väntar på en alltför försenad konsert. Där står plötsligt Staffan (sångare i Mon Roe, filmtipsvän, barndomskompis till Lars). Uppdaterar mig om det senaste inom musikkarriär och filmtittande. I konsertlokalen hälsas också Josef (filmvetkursare, datakursare m.m.) men det är för högljudt för att prata. DDMB-konserten är intensiv och svettig - vi dricker varm öl, stampar takten och blir döva. På väg hem träffar jag Peter (filmvetkursare). Ett kärt återseende. Han berättar om sin fascination för den japanska genrefilmen och lovar att bidraga till Monogatariprojektet. Sen är det födelsedagskalas hos Carl (datakursare, gemensam vän med Robert, vi tillbringade en av sommarens absolut bästa helger i hans sommarstuga förra året!) Han verkade glad att fylla 23. På kalaseet träffade jag en ny filmtipsetkompis, Taliah, som hade skjutit M16 i den israeliska militärtjänstgöringen.
Men min mest spännande encounter idag var trots allt Christophe, denne tidigare okände polack, kom smygande när vi väntade på att
DDMB skulle börja. Plötsligt stod han där påtänd och såg ut som han tänkte slå ner oss - men ville bara tigga cigg av Martin och prata lite. När han presenterat sig och hävt ur sig lite obegripligheter vände han sig till mig och med en ärlig och inkännande uppsyn säger han:
- You are a swedish guy!?
- (Indeed.)
- You should take that off... (pekar på min mustasch)
And yeah, you understand me, look better.
(Jag nickar - fullständigt förtjust)
You are a good looking guy, you should shorten your hair. (Han pekar på sitt rakade
huvud) Be a man, you understand me? You know what I mean... *ohörbart*
All the free women will come to you, like this (han viftar med armarna). You see,
be a man.
Don't be gay!Jag hostar nästan upp min öl i ett förvånat skratt. Sen tackar jag ödmjukt för tipset och lovar att överväga hans högst välmenande förslag.
Så vad säger ni mina kära läsare, är det dags att göra sig av med den ansiktsbehåring som tycks alstra min latenta homosexualitet?
