Intermission in the third dimension

På min gode kusins blogg, en liten text av undertecknad:

Angående forskning

Förvandlingen

Om det fortsätter så här kommer den populäre diktaren Elias Westerberg att bli zombiefierad innan sin tjugofyraårsdag. Hans sinne vittrar bort och hans fysiska uppenbarelse förmultnar. Själen svävar iväg till en annan planet där mycket små män krossar hans trancendentala väsen som om det vore av glas. Kvar blir den stekande, svällande kroppen. En svag konstruktion.

En dag vid nordsjön

I sällskap av sjöfåglar stod jag på en konstruerad platform och blickade ut över nordsjön. En frisk vind förde med sig lukten av havet. Solen låg i moln, det var mitt på dagen. Jag kramade stålräcket med båda händerna. Vinden slet i mitt hår och jag blundade helt kort för att mina ögon inte skulle börja tåras. Det var slutet av sommaren, strömmen av turister till den lilla badorten började avtaga och fiskmåsarna slogs allt mer desperat om de fåtaliga solbadarnas rester. Jag försökte krama ur de sista timmarna ur min ledighet men de rann som sand mellan mina fingrar till tonerna av fåglarnas hesa sopätarsymfoni.
   Knogarna vitnade i kampen mot den metalliska barriären som skilde mig från evigheten, och havet och strandtennis och barnskratt, mina fotsulor skavde mot den sandiga betongen och nordsjön brusade stark och oändlig nedanför mig. Jag var livrädd för att jag inte skulle bli lycklig.

SKATEBOARD!

FAMILJEN!

Det moderna diskoteket

Jag går på ett modernt diskotek, transformeras helt ljudlöst, plötsligt står vi där och gråter, gråter, gråter, skrattar, skrattar, skrattar, sover, sover, yrar, yrar, yrar, skriker, skriker, vi dansar. Vi dansar över det moderna diskotekets blanka golv. Vi är tyngdlösa: förlösta från jordens tvingande gravitation. Vi står utomhus och flåsar, andfådda så det bränner i halsen. Vi är i ständig rörelse - rotation - vi är om varandra. Vi älskar varandra, och vi håller takten. Går det att beskriva med andra ord än passionerat vansinne?






I det gyllene vansinnets namn vigde jag er så till evig kärlek.

Ah! Åh! Det var verkligen en modern känsla. Synd att jag svävade iväg helt och hållet på slutet så att det nästan inte fanns någonting kvar av mitt väsen närvarande under den sista tiden, men vad gjorde det när allting blixsnabbt bleknade bort?

Edit: Vi blev blinda av diskolasern.