En dag vid nordsjön

I sällskap av sjöfåglar stod jag på en konstruerad platform och blickade ut över nordsjön. En frisk vind förde med sig lukten av havet. Solen låg i moln, det var mitt på dagen. Jag kramade stålräcket med båda händerna. Vinden slet i mitt hår och jag blundade helt kort för att mina ögon inte skulle börja tåras. Det var slutet av sommaren, strömmen av turister till den lilla badorten började avtaga och fiskmåsarna slogs allt mer desperat om de fåtaliga solbadarnas rester. Jag försökte krama ur de sista timmarna ur min ledighet men de rann som sand mellan mina fingrar till tonerna av fåglarnas hesa sopätarsymfoni.
   Knogarna vitnade i kampen mot den metalliska barriären som skilde mig från evigheten, och havet och strandtennis och barnskratt, mina fotsulor skavde mot den sandiga betongen och nordsjön brusade stark och oändlig nedanför mig. Jag var livrädd för att jag inte skulle bli lycklig.

vad gör han?

http://www.cybercomgroup.com/en/
hej jag jobbar på it-företag, åttatillfemåttatillfem.

En plats i solen

Så semestrade vi mellaneuropa under en vecka i det stora krigets tecken.
Lund-Kolding-Bremen-Brugge-Ypres-Peronne-Bruxelles-Lund.

Otto DIX

Emil NOLDE

(1914-1918 stod mord på agendan i Europa. Högfärdiga generaler kommenderade ner miljontals soldater i skyttegravarna. Att vara Avant-Garde i dess mer militära betydelse var det samma som en dödsdom. I slutet av kriget hade inte en enda förkrigskonflikt nått sin lösning.)

Nu är mellaneuropa industri och politik. Anakronistiskt utmejslade stadskärnor där vi kan känna den europeiska gemenskapen. Tjugotre i frontlinjen för det nya, hade för nittio år sedan inneburit en kula i huvudet eller en amputerad arm. För sextiofem år sen bombdåd, motståndsrörelse och död. Ligger jag begraven på en av den många minneskyrkogårdarna som klär den centraleuropeiska landsbygden? Näppeligen!

Vem kan minnas dem?

Jag flyger i fantasins flygplan över de åkrar och fält där miljontals stövlar trampat och snavat mot sin död. Under fem år i början av nittonhundratalet sög vi allt vi kunde ur naturen. Den svarar med att helt utplåna vår historia. Sen blodas marken på nytt. Det är ett nytt världskrig, men det är en annan historia.

Åter i Lund. Det är sol så man nästan smälter bort. I mina nya glasögon reflekteras ljuset och kastar ljungande blixtar mot den välkända arkitekturen. Likt Godzilla förintar jag min omgivning. Jag glömmer. Jag fantiserar. Jag håller mig passiv.


Rekommenderade danskar: Carl Theodor Dreyer (film), Kaj Munk (drama), Christian Poulsen (fotboll)
Rekommenderade tyskar: Otto Dix (konst), Emil Nolde (konst), F.W. Murnau (film)
Rekommenderade belgare: Marnix Gijsen (litteratur), Hergé (serier), Edgar P. Jakobs (serier)
Rekommenderade fransmän: Moebius (serier), Saint-Exupéry (litteratur), Gustave Moreau (konst).

olika saker de senaste 120 timmarna

blev pussad av en svart katt
hjälpte en sovande drucken flicka att hitta hem
beaktade pluxus/jeans teams liveframträdanden
färdigställde några ordrar drabbade av bomtursbuggen
vaknade klockan 02.15 och trodde klockan va sju
såg på tsais senaste i malmö
picknickade i stadsparken
antecknade saker
började en kurs i datorspel
fick lite pengar för första gången sen i november
lugnade oroliga
såg diverse experimentfilmer

newsflash

jag jobbar 8-17 i malmö denna vecka. jag är fattig & upptagen.
det nya skapandet kryper framåt.

jag ser ut ungefär såhär:




jag läste universums öde: datorernas död inköpt för 5:- bland utgallrade låneböcker.
nu läser jag klart det underbara äventyret av fournier.

jag kompletterar filmografiskt dreyer, polanski och von trier.

ofta utför jag annat arbete, jag går och lägger mig tidigt.

nystart

1 februari markerar en nystart för Mitt dåliga minnes fantasi.

Vad är nytt och hett?
Det nya livet, eller det nya skapandet som vi numera kallar det ('det nya avantgardet ' hos somliga) är en teori och metod för självförverkligande och förändring som trädde i kraft 1 jan 2007.
Utan att riktigt definera vad det skulle röra sig om, började några av oss att staka ut några gemensama förslag på regler, vilka nu efterlevts efter bästa förmåga i en månad. Ett definitivt manifest är på gång, tills vidare följer jag dessa riktlinjer:

. Nolltolerans mot underhållning
. Nolltolerans mot överkonsumtion
. Fysisk träning
. Personlig kontakt
. Koncentration
. 1h skönlitterärt skapande/ dag
. En internetfri dag i veckan
. Skapande på nya fronter
. Nya utmaningar/ nya miljöer

Detta alltså som tillägg till mitt sedan tidigare vagt definerade:
"I det nya livet ska jag lyssna på Stereolab (numera obsolet), ha älskarinnor, utsätta mig för onödig fara och vara extremt intresserad av experimentfilm och bildkonst."


Den nya stilen?

Den gamla stilen gick länge under beteckningen "Indiebrat".


elias som indiebrat nyår 2006-2007
edit: även Lars celebra pottfrisyr har fått ge vika för det nya livet


Den nya stilen är ännu snällare, mindre odräglig, betydligt mindre ironisk och alltså mindre självmedveten, om än lika konstruerad. Länge hette den 'snäll', nu har den i folkmun kommit att kallas 'indieskinhead' eller 'indienordman'. Hur väl den faller ut återstår dock att se.



indienordman är lite mystisk, och definitivt snäll 1/2 2007


Och bloggen?
hypnotics.blogspot.com ska nu uppdateras flera gånger i veckan
med ungefär samma typ av material som tidigare (möjligtvis mer
skönlitterärt skapande!). inte bara kommer frekvensen av postande
öka - kvaliteten kommer dessutom höjas avsevärt.

de ultrapretentiösa filmtexterna har blivit om möjligt än mer
kryptiska, långsökta och finkulturella och återfinns hädanefter
på xhypnotics.blogspot.com (alternativfilmstudion - ett spännande
projekt i startgroparna)

Och nu?
Läs intervju med mig som tyvärr inte förklarar någonting om det nya skapandet, utan istället utforskar och fokuserar på mina åsikter kring film på Thomas eminenta blogg.

Himlen öppnar sig, havet ryter

Pansarkryssaren Potemkin med Malmös
operaorkester. Öl på möllan, sanslöst disco
på smockelicious.

Likt en fladdermus var jag vacker, nykter och förälskad.

Twenty - Zero - Six

ang. mitt eget vardagstyngda liv så går det mest ut på att konsumera film och litteratur, plugga systemvetenskap i moderata mängder och fundera på nästa bloggpost att skriva.

Hösten

Världens kanske underbaraste väder, jag smyger omkring i stan och klockan är ungefär två. Jag vantrivs i mina nya Cheap Mondays och tycker att jag har världens fulaste stil, typ: "Vilket hockeylag hejar du på? - Calgary Flameskeps och Mighty DucksT-shirt!". När jag var sexton eller sjutton och det var höst och jag hade tajt t-shirt och ultratajt läderjacka och vad jag upplevde var de coolaste skorna i världen och jag var rebell som inte rökte eller drack eller sabbade eller låg med tjejer eller var elak eller ens lyssnade på provocerande musik. Ja, mycket smutsigt vatten har flutit under broarna sedan dess - och på sätt och vis är jag mer oskuldsfull nu än någonsin eftersom jag advokerar ett modernt anti-mode, och en anti-livsstil, vad är annars anledningen till att jag blir så betagen, säg nästan rörd, av Basshunters oskyldiga sittande i venten och spelande DotA?
Så jag vandrar genom ett höstigt Lund och misslyckas och blir ledsen över att handla på Konsum och kommer inte på nått bra och går där i upplevda timmar - reella minuter, och lyssnar på Junkie XL's remix av Fischerspooners Emerge och Fischerspooners remix av Kylie Minogues Come Into My World och letar, och letar efter bakplåtspapper och glutenfritt mjöl.
Jag dansar ut ur affären, alla varorna prydligt nedpackade i två ultratunga påsar. Ska man kunna erbjuda ett val mellan gul och röd saft så kostar det på krafterna.
Ler åt alla längs med gatan. Jag är en gatpojke. Eller nej.. hehe. Jag är en spion från det förflutna, från tiden då jag lyssnade på mer diversifierad musik och inte riktigt visste vad jag tyckte var intressant och därför studerade extremt mycket webbprogramering, olika språk, och var så otroligt postmodern att det enda som var samma då som nu var att internet var världens bästa uppfinning. Minns ni hur jag var? Frammåt, oerfaren, mycket trevlig, tvärsäker! Jag provade på att dominera olika miljöer, men trots det befann jag mig ofta i bakgrunden. Jag handlade alla mina kläder secondhand vilket erbjöd en förtjusande och helt förbluffande garderob. Det var höst och jag lyssnade på The Smiths - Hatful of Hollow inspelad på minidisk och var påväg till nån klassfest där vi skulle dansa hela kvällen till Greasesoundtracket eller The Verve - Urban Hymns. Jag gick där och kände mig levande och sparkade i löven och spionerade in i framtiden på mig själv som hade världens fulaste stil, värdens bästa oktoberväder och gick gatan ner med två fullpackade kassar med kalasingredienser.

Elias Westerberg, 23 år

Punkter

Hösttrötthet. Snuvighet. Långlördag. Stanna i sängen. Mobilspel. Små korta marscher mellan olika destinationer. Esplanaden. Systembolaget. Falafel. Stortorget. Cykellysen. Konsthallen. Opiumhålor. Sexualmagi. Dubbelprojektioner. Mitt hem. Filmstudion. Det sista skrattet. Robert. Brudtärnan. Väntan. Smålands nation. Mina vänner.

Under ytan

Jag sträcker ut mig i samma stund som jag slår i vattnet. Förmiddagsljuset genom de stora fönstren, nästan tomt i lokalen. Palmer och plaststolar, vänligt tuschade plakat med badregler.
En berusande, kittlande känsla, som av nyvakenhet - jag famlar under vattenytan,
kroppen anpassar sig till ett nytt medium. Ljusa skuggor bryts vid ytan, det är en annan filosofi här nere - små korta, livliga livstider innan man måste upp till ytan. Vattens brytningsindex (jag minns 1,33 från gymnasiefysiken) förvränger min undervattenssyn. Hela kroppen mobiliserar sig, armar och ben tar spjärn mot det ogreppbara, flytande - trycker undan det. Jag slappnar av och glider. Tillslut vill huvudet över vattenytan och jag tar ett andetag. Jag är halvvägs över bassängen när jag vänder mig om. Johan K har plumsat i bakom mig. Jag ser hans rakade huvud och sprattlande lemmar.
De tio första längderna är en flygande dans. Jag är som ett otåligt barn på nöjesfält. Fysisk aktivitet som jag älskar så högt men som alltid får stå tillbaka för den mest triviala intellektuella utmaning. Jag vill mobilisera mina krafter, ta i för kung och fosterland, men jag har inte tränat på länge och vill inte tappa sugen för fort. Kroppen blir en maskin då tanken svävar iväg. Hur många längder har vi simmat? -16! Två femtedelar. Känningen i min tillfrisknande fot har försvunnit, och jag plaskar tappert vidare. Min uppmärksamhet riktas plötsligt framåt. I andra änden av bassängen, likt en sekvens ur en Baywatchepisod, kliver hon sakta nerför den lilla metallstegen. Med ryggen mot oss, hon tar sin tid, glider hon ner i vattnet. Hon justerar om från vertikalt till horisontellt läge, och beger sig målmedvetet ut på sin resa. Jag motstår heroiskt hennes omedelbara attraktion med en elegant mental axelryckning. Sen slås jag av minnet av morgonens dröm - hur var det nu? En starkt närvarande fysisk enhet – en kvinnlig drömform, som tog mig i handen – krävde min uppmärksamhet och sen… sen gjorde jag personlig bekantskap med Fredrik Reinfeldt och han var verkligen trevlig, jo (eh..) men jag menar just inte det, jag menar hennes närvaro, men de är allt för olika (i drömmen var hon indiska, potentiellt modellerad efter någon karaktär i Osamu Tezukas Buddha) för att situationen ska krama mitt hjärta. Trots det kan jag inte låta bli att generat men med ett leende på läpparna studera henne varje gång vi passerar varandra i den tillplattade ellipsen vi simmar i. Jag håller avståndet bra, väntar in henne (och Johan K) vid varje längd, så att vi alltid befinner oss på motsatt sida. Balans - social, mental, fysisk, kanske till och med estetisk – uppnås och förstörs om vartannat.
I slutet av vår simtur har mina tankar abstraherats så till den grad att jag inte lägger märke till varken Johan K (som vid det här laget har passerat mig), det feminina elementet, eller simmarkillen som tillkommit i vår bräckliga symmetri. Vi har simmat vår kilometer. Johan K går upp. Jag följer efter.

Smålands nation goes art noveau!

Alltså, nu har de målat om på smålands i vitt/rött/guld med jugentdekorationer på pelarna och Mucha på väggarna. *IN LOVE* säger jag, men hörde ryktesvägen att det kanske var en konceptstöld från Ariman? Hursomhellst trevligt på smålands igår, med dans på båda golven och hångel i rökrutan. Lisas inflyttningsfest var fin, likaså det lilla jag upplevde av korridorsfesten. Gårdagens tema var mönster.

Tre kännetecken

Skadan
Ofta har jag önskat mig en skada för dess poetiska associationer. En harmlös liksom min. Min fot har återfått normal färg och form, men läkeprocessen är smärtsam och håller mig vaken om nätterna.

Den behagliga konversationen
Jag har snart fyllt min kvot av behaglig konversation - tröttnat på det lättsamma surrandet som kännetecknar skapandet av den färglada väv som spunnits av konversationens olika trådar. Mönstret är inte fult, men inte heller alltid tillräckligt.

Förslösan
Delar av det nya livet saktar ned min fart, släpar som en elektronisk fotboja kring min vrist. Här skyller jag främst YouTube och min nyvunna fascination för dataspelet. Men även kanske en viss odynamisk form av reflektion som inträtt på senaste tiden.

L'eclisse

Boys and girls are all fired up... själv hemsöks jag av feberdrömmar. Den överalkade gubben som stod och skakade sin rumpa längst fram under Mon Roe förvandlas i mina drömmar till den kringflackande Jean Genet i Tjuvens dagbok. Bilderna skruvas allt mer då nya intryck gör entré i drömmens domän. Mai Zetterlings Scrubbers och Jan Svankmajers redan mardrömslika Poe-filmatisering The Pit and the Pendulum samexisterar på ett hypnotiskt vis med mitt halvvakna tillstånd. Jag skakar av mig drömmen, insvept i täcket vacklar jag ut på balkongen: regn / sol / regn / utan regnbåge.

FOTSKADA!

Just när man har som mest att göra och verkligen längtade bort från den flimrande datorskärmen inträffar en liten komplikation under en fotbollsmatch. YEAH! Men jag har varit och röntgat och det var visst inget benbrott så jag bör vara på fötter snart igen.

Filmstudioartiklar måste emmellertid bli klara.

Det regnar på vår kärlek

Regnet bara öser ned -/- stora blöta droppar. Men himlen ser lite ljusare ut vid horisonten. Jag ska snart spela fotboll.

Såhär ligger det till. Igår kom jag hem från Emmabodafestivalen. Kläder och böcker ligger på tork, idag vilar även jag ut. Jag gillade era försiktiga röster, erat förtjusande sätt. Känslan av hoppfullhet som existerade under tre korta dagar susar i mina trötta öron, nu när jag åter tvingar mig till någonslags vardagsliv.

Flera band ställde in p.g.a. terrorhot i England. Bästa konserterna var dock Band of Horses, Whitest Boy Alive, Tralalö, Chicks on Speed och otippat nog också Darren Hayman (ex-Hefner).

Med huvudet fullproppat med mer eller mindre komiska internskämt, försöker jag fokusera på mina förestående uppgifter. Jag vill inte gå ut och bli blöt i regnet igen - jag vill inte kämpa med att korta ner min svällande Three... Extremesartikel.
Jag vill ligga hemma på min säng och lyssna på Deltahead och läsa klart Akira. Jag vill fundera över det nya livet och dess implikationer.

De perifera existensernas totala triumf!

Den här bloggposten är tillägnad er som jag inte träffat på länge men som alla plötsligt uppenbarade sig under en och samma kväll.

Vid halvsextiden lämnar jag lägenheten - på väg till Möllevångsfestivalen. Vid bussen träffar jag Ida (Eriks gamla flamma, och sedemera vän till mig efter ett högst minnesvärt besök i Dublin). Hon var, mig till synes, vid gott mod och vackert nypermanentad. Under bussresan talar vi om Sartre, studier och om oviljan att anpassa sig till vuxenlivet. Från Södervärn till Folkets Park träffar jag först Cat (korridorare till Max.) Hon hängde omkring på möllan och betraktade avundsjukt de fina barnkläder som såldes på gatumarknaden. Vi beklagar kort vår barnlöshet och jag skyndar vidare, hakas snart av Andreas (gymnasiekamrat numera bosatt i huvudstan). Vi är hjärtliga och oprecisa som gamla vänner som möts. Mitt egentliga mål var Thomas och DDMB-konserten. Jag måste vidare. Hittas av Thomas och Martin (gymnasie-, fotbolls- och sporadisk popkonsertskompanjon). Han bjuder vänligt på öl, medan vi väntar på en alltför försenad konsert. Där står plötsligt Staffan (sångare i Mon Roe, filmtipsvän, barndomskompis till Lars). Uppdaterar mig om det senaste inom musikkarriär och filmtittande. I konsertlokalen hälsas också Josef (filmvetkursare, datakursare m.m.) men det är för högljudt för att prata. DDMB-konserten är intensiv och svettig - vi dricker varm öl, stampar takten och blir döva. På väg hem träffar jag Peter (filmvetkursare). Ett kärt återseende. Han berättar om sin fascination för den japanska genrefilmen och lovar att bidraga till Monogatariprojektet. Sen är det födelsedagskalas hos Carl (datakursare, gemensam vän med Robert, vi tillbringade en av sommarens absolut bästa helger i hans sommarstuga förra året!) Han verkade glad att fylla 23. På kalaseet träffade jag en ny filmtipsetkompis, Taliah, som hade skjutit M16 i den israeliska militärtjänstgöringen.

Men min mest spännande encounter idag var trots allt Christophe, denne tidigare okände polack, kom smygande när vi väntade på att DDMB skulle börja. Plötsligt stod han där påtänd och såg ut som han tänkte slå ner oss - men ville bara tigga cigg av Martin och prata lite. När han presenterat sig och hävt ur sig lite obegripligheter vände han sig till mig och med en ärlig och inkännande uppsyn säger han:
- You are a swedish guy!?
- (Indeed.)
- You should take that off... (pekar på min mustasch)
And yeah, you understand me, look better.
(Jag nickar - fullständigt förtjust)
You are a good looking guy, you should shorten your hair. (Han pekar på sitt rakade
huvud) Be a man, you understand me? You know what I mean... *ohörbart*
All the free women will come to you, like this (han viftar med armarna). You see,
be a man. Don't be gay!

Jag hostar nästan upp min öl i ett förvånat skratt. Sen tackar jag ödmjukt för tipset och lovar att överväga hans högst välmenande förslag.

Så vad säger ni mina kära läsare, är det dags att göra sig av med den ansiktsbehåring som tycks alstra min latenta homosexualitet?

Söderåsen och annat

Delar av gamla smockeliciouskorridoren gör dagsutflykt till en av skånes vackraste platser; Söderåsen - skånes svar på Grand Canyon(?). Såhär såg det t.ex. ut:










--

Och ny vecka, ny balkongläsning!
Johnston/Norton: Closer
Joyce: Odysseus
Ootomo: Akira
Sacco: Palestine

Stendhal och Oats fortfarande i släptåg.

--

På filmfronten följer jag Louis Feuillades spännande epos Les Vampires (1915), om en fruktansvärd mördarliga som sätter skräck i Paris omnejder.


"Venomous, criminal chemistry genius, became new Grand Master of the Vampires with but one desire, to get rid of the journalist and his friend."

Den aristokratiska förfiningen

Bedövad, berövad både pengar och medvetande kände jag mig som en fainting goat när käkkirurgen gjorde sina ingrepp.

Kanske inte så pinsamt trots allt, det är ju en naturlig del i min aristokratiska förfining! därav dagens rekommendationer.

Litteratur: Vårsnö av Yukio Mishima. Svindlande, men ack så finkänsliga äventyr i den japanska överklassen.

Film: Madame de... av Max Ophüls. Den dekadenta adelns eviga spel med varandras känslor tar ut sin rätt i detta finurligt komponerade drama. Hög svimfaktor!

Musik: India Song. Ledmotiv till filmen med samma namn och speglar fullständigt sinnebilden av aristoktratin.