Varje dag gör jag precis som jag vill
Jag vaknar när jag vill, jag sätter på mig vilka kläder jag vill
Jag äter vad jag vill till frukost, om det nu är det jag vill göra
Annars gör jag något annat, ja vad som faller mig in
Minuter och sekunder droppar förbi och blir till pölar av tid
Temperaturen är perfekt, vattenytan i balans
Jag roterar sakta mitt vinglas, månen speglas i den djupröda vätskan som nästan är svart i dunklet.
Jag höjer och sänker vänsterarmen. Jag sitter stilla i en helig position. Jag väntar, men inte på någonting speciellt. Det som ryter inom mig har tystnat. Eller drunknar det bara ut i vågornas eviga malande.
Jag gör vad som faller mig in upprepade gånger. Ofta handlar det om att balansera på någon kant.
Eller sjunga rätt ut. Det verkar vara vad som oftast faller mig in. I brist på nya infall så bara går jag. Ena foten framför den andra. Utforskar. Kanske. I tysthet.
Alla stora handlingar är uppbyggda av flera små. Kanske är sekvensen för komplex för att kunna uppstå helt spontant. Är det därför som jag bara färdas korta sträckor till fots, och aldrig riktigt lyckas lämna platsen jag befinner mig på?
Jag är öppen för universum och i gengäld skänker det mig alla synliga färger i spektrat, alla dofter på en strand. Alla temperaturer mellan lite kyligt och lite för varmt. Jag får ett infall att tugga i mig en växt jag inte känner till, men hejdar mig.
När jag får bestämma själv, det vill säga alltid, så verkar jag fjärma mig från civilisationen. Det är en iakttagelse jag gör.
