Jag stiger ned med viss bävan, det ska sägas
I det första rummet – sparsamt upplyst
skuggan triumferar,
känslan av hot som hopar sig,
vansinnet lurar
stanken av bortglömda ting, och varelser
sätter ton för nedstigningen
första mötet: vacklande skelett
intention oklar
komfortzon – utmanad
den mentala motståndskraften kraftigt uttänjd
spänningscentra aktiverat osv.
finns bara en väg, och den är framåt
och nedåt
ständigt nedåtstigande, i spiraler
tar ett skutt förbi skelett
råkar knuffa till
det tappar: 1 arm
med ett slamrande, blodisande ljud på det hårda golvet
Oklar stämning uppstår
Oj förlåt! undslipper mig reflexmässigt
och givetvis helt felaktigt
i alla fall i denna situation
Bannar mig tyst för dåliga förberedelser
och fortsätter ner, in i mörkret.
Djupt nere i en smutsig håla
Stanken slår emot mig som en mur
Här vilar något onämnbart
Något uråldrigt som tålmodigt väntar
likt en köttätande växt
på att föda självmant ska spatsera in
och det gör jag såklart
om än med viss tvekan
Dess ögon fixerar mig. Kroppen aldeles stilla.
Munnen som ett ondskefullt streck, ser lurig ut
försöker smälta in i bakgrunden
1. Stinker förfärligt
2. Väldigt stor och helt andra färger
än sin omgivning
Fail.
Jag tar ett heroiskt språng förbi
Monstrets tunga far ut
och stjäl min mantel värd 12 silvermynt
Själv fortsätter jag vidare ner
och det borde du också göra.
