söndag, januari 09, 2022

Den förbjudna zonen


De säger att man kan minnas trauman från tidig ålder. Vilket är ditt tidigaste minne? Jag minns parken med träden tätt ihop. Skuggorna som bildades på marken när kvällssolen föll in snett över lövverket. Lukten av jorden där. Och ljudet från trafiken. Åtminstone tror jag att jag minns den scen som omgärdade mitt första trauma. Min far brukade ta med mig på promenader i parken om kvällarna. Jag satt i vagnen och observerade allt.

Där fanns människor (ibland), höga träd (alltid), en damm, och merparten av stadens fågelarter. I den del av parken som vi hade för vana att uppsöka vid den här tiden bodde en kråka. Så vitt jag kan förstå nu i efterhand var det en vanlig gråkråka (corvus cornix) som bodde i en vanlig park. Men min far tyckte av någon anledning att den var speciell. Vi lade först märke till kråkan när den åt skräp ur en papperskorg. Det finns en video från detta tillfälle. Enligt uppgift pekar jag då på kråkan och skrattar, men jag har inte kunnat förmå mig att se videon för att bekräfta detta. Jag behöver dock inte se någon video för att minnas hur kråkan såg ut. Dess vidriga knappnålsögon och smala kroknäbb har förföljt mig i mina drömmar genom åren. Ett medusahuvud fastsatt på en rufsig kråkkropp. Säkert oansenlig i de flesta människors mening, och i många avseenden svår att skilja från andra kråklika individer. Många gånger har jag fruktat att den är tillbaka, även långt efter att en kråkas livstid måste ha passerat. Hur som helst fortlöpte vårt första möte utan tråkiga incidenter. 


Kan man bli vän med en kråkfågel? Modern forskning visar att de är intelligenta och kan bilda band med människor, men är ytterst svekfulla. Jag skulle inte rekommendera att göra en kråkas bekantskap. Min far var naiv, och vid tillfället närmast besatt av att återse kråkan i parken. Han tog med mig dit dagligen. Några gånger var kråkan där, andra inte. Min far var övertygad om att den hade sitt bo i ett av de närliggande träden och försökte locka på den om den inte var framme när vi kom. Han började ta med bröd ut i parken för att mata kråkan. Kråkan åt. Jag var uppenbart förtjust. Så spiralen av galenskap fortsatte. Nu ville min far kommunicera med kråkan. Han hade sett videor på talande kråkor. Han kraxade. Kråkan kraxade. Min far försökte lära kråkan säga hej. Jag kunde inte säga hej. Kråkan kunde inte heller säga hej, men han kom fram när det fanns mat. I videofilmerna på nätet matar de kråkfåglarna med rått kött, så min far började ta med sig rått kött till parken. Det glittrade i de vidriga ögonen när kråkan förstod vad som var på gång. Så här fortsatte det varje kväll. Med tiden lärde jag mig säga KA-KA (kråka) och snart därefter hej, men kråkan förblev stum. Jag tappade intresset och en tid där efter även min far.


Så blev det höst och trädens löv gulnade. Om kvällarna var det mörkt, våra promenader upphörde. Vi var inne hos oss, men kråkan väntade där ute. Med fönstret öppet kunde vi ibland höra hur den kallade på oss. Besvor oss att medföra mat ut i natten. “Fyll min buk med era slaktrester”, kraxade den på ett språk vi inte tränats att förstå. De nätterna sov vi alltid dåligt. Kråkan var inte längre en del av vår dagliga rutin men utövade i sin frånvaro sitt osunda inflytande över både mig och min far. Utan att vi själva förstod vad som hände började vi undvika den plats i parken vi tidigare så ivrigt uppsökt. Fågeln saknade nu fysisk representation i våra liv, men upptog i gengäld en lika stor plats i våra sinnen. Lika magnetiskt som vi tidigare drogs till platsen fungerade den omvända polariteten nu för att stöta bort oss därifrån. Förstod min far att kråkan påverkade mig lika starkt som den påverkade honom? Vi har aldrig talat om saken, men det är inte omöjligt att han inom sig kände en resonans med sin ettårige sons fascination och bävan inför nästa möte med kråkan. 


Mot slutet av hösten var det dags för min far att återgå till arbete och för mig att börja förskola. Det chockerande beskedet att jag blivit placerad i förskolan på andra sidan parken måste kommit som ett uppvaknande för honom om fågelns verkliga makt över våra liv. Först då blev min mors, och resten av samhällets, totala likgiltighet inför vår relation till kråkan smärtsamt uppenbar. Vi skulle alltså nu dagligen passera genom kråkans territorium. Kråkan hade inte visat sig på månader men vi kände dess absoluta makt emanera från den del av parken där den sist syntes till. In i det sista måste min far hyst en desperat förhoppning om att kråkan skulle försvinna, för det var inte förrän kvällen innan min första dag på förskolan som han tog med mig ut i parken igen.


Det var redan mörkt sedan länge och en isande vind blåste genom kvarteren när min far osäkert styrde stegen över gatan ner mot parken. Jag satt som förhäxad i min vagn. Ljudet av trädgrenar som piskas av vinden ackompanjerade vårt inträde i den förbjudna zonen. I övrigt var det tyst. Min far bredde snabbt ut sin noga utvalda offergåva under det träd där han trodde att kråkan hade sin boning. Köttet var fortfarande varmt och osade svagt. Vi kände inte kylan men darrade av anspänningen. Varför kom inte kråkan? Hade offret varit för litet eller av fel karaktär? 


Vingarna fälls ihop nästan ljudlöst, men inte helt ljudlöst, nej, ett litet flämtande läte, när fjädrar slår mot fjädrar, kan urskiljas, när något plötsligt slår sig ner i vår närhet. Vi kan inte se kråkan. Men vi känner den överallt omkring oss. “KA-KA?”, frågar jag osäkert min far. Han svarar inte men lyfter upp mig i famnen. Nu tystnar även vinden.


Nu hörs ett hest läte en bit bort.

“Han kallar på dig”, säger min far.


Jag närmar mig på små ostadiga ben. Jag är exalterad. Kanske kan jag fånga kråkan? Ett onaturligt stort öga möter mig. Och konturerna av den krokiga näbben. Bilden av kråkan förvrängs och sträcks ut i alla dimensioner, kråkan replikeras tusenfalt i natten och omsluter alltet.