En nulägesrapport

Allting blir hela tiden tio kronor (~ €1) dyrare. Troligen ingenting att bry sig om.
- Anonym


Jag ligger utsträckt på mönstrat tyg och väntar på att tiden ska gå. Vilket den obönhörligen gör. Träden gulnar medan sommaren gör sitt utträde och övergår i den tidiga höstens skolstartsklimat. För vissa markerar det här en ny termin, men inte för mig. För mig är veckornas övergångar transparenta och kronologin tycks ha övergått i ett enda utdraget ögonblick. De levande varelserna i min lägenhet har hittat egna ytor inte långt ifrån mig som de ockuperar horisontellt och med halvslutna ögon. Inte helt osannolikt upplever de skymningen som jag.
   Låt oss diskutera samtiden. Först och främst ska vi avhandla den externa samtiden - det kommer att gå fort. Samtiden är medveten. Samtiden är otålig. Samtiden är grälsjuk. Den är under ständig förändring vilket den också är medveten om, den är bekväm och manifesterar sig genom så många (närmast oändliga) informationskanaler att den blir ogreppbar. Snart, och inte snart nog enligt mig, kommer den att reduceras till en mängd av överskådliga regler och schablonartade uttalande om hur det var. Nya mål kommer att sättas upp och mänskligheten slungas in i en lika, om inte mer, ny fragmenterad era. Samtidsbevakning är (ni är redan medvetna om detta) lika fåfängt som nostalgiskt tillbakablickande och lika poänglöst som drömmar och spekulationer om framtiden. Ett populärt nöje. Ett tidsfördriv.
[Det finns förvisso ett behov av omvärldsanalys, att forma sin förmåga att kunna prioritera och välja sina strider. Men ärligt talat kommer en djupdykning i sociala mediaflöden, dagspress, debatter etc. inte att vara alltför behjälpliga med detta.]
   Nu till den betydligt mer intressanta interna samtiden dvs. Elias Westerbergs trettionde levnadsår och dess prioriteringar. På agendan finns bl.a. några olika kunskapsprojekt: Afrikansk kultur (litteratur, musik, film, spel - minst fem av varje under året), Steampunk (a.k.a Steampunk - varför inte?), sekvenskonstens mästerverk, Aztekerna (som alltid), citrus, främmande språk, och civilisationskritik (eller var det förra året?). Vad ska flyttas upp på agendan över utvecklingsområden? Skapande, kontemplation, helhetstänk. Vad är mindre viktigt än tidigare: foglighet, god smak, valfrihet.
  Eftersom jag har lite webbutrymme kvar så passar jag på att göra en superkort analys av vad som formar mina levnadsval (prioriterad lista)
1. Sociala konventioner (Jag glömmer ofta bort hur groteskt stort inflytande detta har på mitt liv)
2. Lättja/vana (Precis som med vädret är den bästa prognosen: "Samma som igår")
3. Nyfikenhet/otålighet/tidsfördriv
4. Solidaritet/Etik
5. Ego/drift/identitetsskapande (a.k.a. vilja att känna sig lite speciell)
... (andra mindre viktiga faktorer som jag inte orkar rangordna)

[resten av manuskriptet är oläsligt och går inte att transkribera]

Accelerera!

1.
Ljudet av knaster under mina kängor när jag vandrade den förevisade vägen upp till avfyrningsrampen. Lite senare ljudet av luft som pressats ihop, likt en påle genom ett ängsligt hjärta, när dörren till raketen slår igen. Eller är det bara mitt hjärta som bankar så fort för att pumpa runt blodet i det sköra skalet, med en hastighet och kraft som generationers evolution avpassat för 1G. Dessa ljud och jordbundenheten i min fysiska form denna sista dag på människoklotet kommer jag alltid att minnas.    

2.
Så fortskred veckor av isolering och anpassning till de nya omständigheterna. Omständigheterna var följande: Jag var förvisad till ett accelererande fängelse ur vilket jag aldrig levande skulle utträda. Jag hade förlorat mina rättigheter till jordens gravitation skulle man kanske kunna säga. Jag var bannlyst från den grönblå planeten och hade katapulterats ut i den stora orimligheten. Där fortsatte min raket att accelerera. Den går inte att styra. Likt ett fyrverkeri fortsätter den på sin förutbestämda bana för att slutligen fullborda sitt öde. Jag är osäker på vilket öde som väntar oss.

3.
Jag har börjat min sammansmältning men den accelererande farkosten. Det kom helt oundvikligt skulle jag tro. Provocerad av sysslolösheten ombord började jag närstudera alla de instrument och geniala konstruktioner som utgör inredningen i den här hyddan. Ärligt talat tror jag inte att de fyller någon riktig funktion. De verkar vara någonslags Rube Goldberg- eller Von Neumann-maskiner. I vilket fall bär de någon egen självuppfyllande profetia inom sig. På något sätt väckte detta en känsla av samhörighet inom mig och snart började jag även se min egen kropp som en kugge i maskineriet; den evigt accelererande farkosten.   

4.
Det är helt overkligt tyst här inne. Ärligt talat är det oanständigt att utsätta mig för en sådan behandling. Bara skicka iväg mig rätt ut i ingenstans. Det är ansvarslöst att bara avhysa mig ur atmosfären utan någon plan för vad som ska hända sen. Jag kommer nog inte att dö i min cell. De livsuppehållande systemen är alltför sofistikerade för att jag ska termineras under förutsägbara omständigheter. Raketen kommer inte heller att kollidera med någon icke-försumbar materia. Så egentligen kommer ingenting att hända mig mer. Det är som om jag kommit till slutet av en bok och bara stirrar på en blank sida. För all framtid.

5.
I mina drömmar är jag en raket. Med kropp av rostfritt stål flackar jag omkring i ett ändlöst stjärnklart universum. Helt obrydd av de himlakroppar jag passerar susar jag vidare i en tidlös acceleration.
När jag vaknar är jag fortfarande en raket. En raket med okänt uppdrag. Jag börjar tröttna på det här.

6. Land i sikte! Skojar bara... min utsikt är koncentriska fält av svårmätbar strålning som jag ser på en liten display i min metallkammare. Ibland fluktuerar den lite lätt och då blir jag exalterad för jag tror att någonting ska hända.
En gång slutade den att visa några strålningsfält i några minuter och då fick jag plötsligt för mig att jag aldrig lämnat jordens yta utan bara var inburad i en grym simulering. Sedan vaknade displayen till liv och jag insåg att det inte spelar någon större roll om jag är inlåst på jorden eller i rymden eller på någon annan planet.

7.
Dörren till raketen öppnades och jag hoppade ut på ett grönt fält. Himlen var rosafärgad med blåaktiga moln och jag var extatisk över att äntligen ha kommit ut.
En vänlig person hälsade mig välkommen. En klunga med andra vänliga personer stod lite längre bort och blängde nyfiket på mig och min raket. Efter eoner av tid var jag slutligen åter fri. Jag utforskade min nya vistelseort på ett lugnt och metodiskt vis.