Förvandligar längs vägen

Egentligen 

ingenting att bry sig om

En tvekan av en tvekan

En ofärdig tanke

Ett frö

Ett skal

En aning

Ja, bara en aning

Aningens litegrann

Men desto bättre

att det börjar såhär

Nere på marken

Allting börjar i marken

På eller under marken

Längs med marken

mellan gräs, kvistar och blad

dimma & dagg

Någonting jag plockat upp

En artefakt i vegetationen

Rör inte vid den!

Det du rör, fastnar du vid

Nu är jag fast!

Och nu är den mitt ansvar

Den ger mig förmågor

Möjligheter utöver det vanliga

Det var en annan tid

Allt kunde förvandlas

Då: Ett svärd
Nu: (Oförstående)

Sen kom orden

Och symbolerna

Uppmaningarna

Vi var vilse

Men vi skulle inte heller någonstans

Det du kan hålla fast vid

Får du ta

Fot framför fot

Timme framför timme

"Titta här. En karta." 

Det här var en annan tid. Allt kunde förvandlas.  

Vi hade slagit läger i en ödslig trakt

i ett kloster som sett sina bättre dagar

Det var en annan tid. Allt kunde förvandlas.  

Det var en annan tid. Allt kunde förvandlas.

Kan du höra den melodi som spelas av sjudande vatten, i ett kärl, strax innan kokpunkten?

Jag är ensam trots att klockan bara är sex. Jag sitter och väntar på att någonting ska hända. Jag kollar om det hänt nått på facebook - nej. Öppnar och stänger ögonen. Det är svart utanför fönstret men min jordglob glöder av upplysta kontinenter. Ett föremål med representationer. Har estetiken eller den vetenskapliga exaktheten premierats vid konstruktionen? 1500-talets kartböcker sålde bäst om de var rikt illustrerade. Idag verkar ingen bry sig.

Mercators Atlas sålde enligt uppgift inte så bra (den va inge fin)

Natten rusar emot mig, vilket innebär, att jag av nöd, snart måste avsluta mina ensamhetsstudier. Öppnar och stänger några fönster på min dator. Det sker med minimal ansträngning. Mitt favoritprefix är auto-. Två extremt lika personer:

Macropedius - Nederländernas Shakespeare: "Bassarus is a real Shrovetide play"

Geniet Walton Ford framför en typiskt rätt stor tavla med djur

Återvändo

- Nu finns det ingen återvändo. Kan du känna det?
Armen slöt sig om min rygg som en snara runt halsen. En isande vindpust deklarerade början på slutet, som var en början på något nytt. År 1839 fastnade jag på bild när jag lät putsa min skor på tempelboulevarden! Efter en kort promenad från Place de la République (som då hette något annat, jag minns inte vad), stötte jag på Cyprien-Joseph, i färd med att packa upp sina redskap, han hade påbörjat en tanke sa han och ville inte bli störd, men jag insisterade och snart var han i full gång med att polera mina damasker medan han redogjorde för sina tankar kring Victor Hugos uppblåsta författarskap; "Paris kommer aldrig bli din stad!"
Så föll det också ut att Notre Dame kläddes i blommor, och den isande vinden bar oss nästan tvåhundra år, och tusen kilometer, in i min tjugoåttonde födelsedag den 13:e oktober 2011. Medan Gauguin sover ruset av sig i franska polynesien, äter jag smördegsflarn och bläddrar förstrött i böcker från min egen tid.

Altered States


Altered Images

En viss förhäxande atmosfär över sekunderna i det sista naturliga ljuset av oktoberkvällen. Ett tranceliknande tillstånd hos mig och mina katter. En längtan efter en onaturlig utsträckning, långsam, beräknande och monstruös, skjuter ut som en teleskopliknande robotarm ur mitt, av kinamat förkrympta², människoklot.

Jag öppnar ögonen för nyheter. Snart är jag på restaurang. Snart är jag utanför Taj Mahal. Snart är jag trettio. Jag växer som en vinranka upp längs fasaderna. Snart dricker jag vin. Snart är jag gift. Jag bubblar av skratt. Snart möts vi igen du och jag.

Hur doktorn spillde ut ett halvt dricksglas med gift

... men ändå lyckades vända situationen till något bra!

Doktorn stirrade den andra personen i ögonen. Giftet låg nu i en ledsen liten pöl på bordet, utspillt med en enda vårdslös rörelse, vilket också innebar att doktorn just omintetgjort sina planer att giftmörda den andra personen. Doktor B förlorade i denna stund inte fattningen och en sådan sinnesnärvaro var i sanning otypisk den unge patriarken. Istället sökte han omedelbart ögonkontakt och vågade sig till och med på ett litet vagt leende. Den andra personen kunde ju omöjligt veta att han just undkommit en säker död, och så länge han var ovetande om detta kunde doktorn fortfarande skrida till verket. Tillåt mig, sa Doktor B lurigt, att torka upp det jag spillt, och sitt för all del kvar medan jag gör det. Utan att släppa den andra personen med blicken började B backa bakåt mot diskbänken. Men en blixtrande rörelse hade doktorn svept åt sig en disktrasa och lutade sig nu hotfullt över matbordet för att torka upp giftet. Den andra personen tycktes mystiskt oberörd av doktorns åtbörder. Doktorns lilla ansikte sprack upp i ett förnöjt leende när han kände giftet absorberas av trasan. Det hade inte alls varit förgäves. Inget var förlorat, allt kunde räddas. Stärkt av den nyvunna insikten blev doktorn alltför oförsiktig och gjorde sitt första misstag: Han kramade ur disktrasan i den andra personens glas. Vem vill dricka något som sugits upp med disktrasa? Den andra personen skakade tveksamt på huvudet. Doktorn som redan var viss om seger blev av denna motgång så perplex att han helt tappade fattningen. Han insåg inte sin tidigare oförsiktighet och i ett desperat försök att rädda situationen begick han sitt andra ödesdigra misstag. "Varför skulle detta lilla gift smaka sämre av min okonventionella serveringsmetod?"
Inte ens efter han yttrat dessa ord förstod doktorn varför den andra personen reste sig för att aldrig mer komma tillbaka.

I doktorns brev till den andra personen några veckor senare står följande att läsa:

Vent ikke
for længe!
Gaa til
Deres Læge
i alle
Tvivlstilfælde,
Husk
det er ham,
der skal
henvise Dem
til
Radium-
stationen.

Vädret

Poeten och friherren Thomas Adrian Skuja tog en liten paus i sitt uppsatsarbete om Willy Kyrklunds Polyfem förvandlad och anmälde min senaste roman på sin blogg häromdagen: http://olsten.blogspot.com/2008/05/bokanmlan.html.
En första röst för att hylla detta banbrytande verk.

På allmän begäran presenterar jag nedan ett litet utdrag ur romanen:

Det hade blåst upp ordentligt den här gången. Ensamheten lade sig som ett svalt täcke över trakten - där allt rörde sig - varje grässtrå spjärnade emot - varje träd vände sig plågat ifrån - den dånande vinden, skoningslös, men någonting tycktes hålla den tillbaka. Ett oväder som inte hycklat med sin ankomst: sedan dagar tillbaka föranmäld av iskalla luftströmmar vars smädande tentakler skrämt människorna stumma, bräda på bräda för fönster och dörr, solen högt och triumferande men blek och isig, maktlös inom själva planetens atmosfär - ty här verkar andra krafter. Kanske var det två främligars förvåning som kom vinden att tveka; att på en öde plats, dess ogästvänliga karaktär vald för ensamhet - och just här var den verkligen förkrossande - stöta på en annan.
    Jag vill precisisera detta händelseförlopp för det är historiens både första och sista: De blickar vantroget på varandra. Svarta kängor och rockar, båda i samma ställning, frusna mitt i steget med ena handen krampaktigt om huvudet för att hålla fast hatten, den andra nedkörd i fickan för den sista värmens skull, en komisk komposition, hela bilden lutar åt väst, hotar att falla över, molnen som skyndar över himlavalvet, träden i horisonten, något mystiskt och dovt med deras otydlighet, fokus är närmare, på den ena mannens strama anletsdrag när han yttrar sin första mening:
- Det ser ut att bli storm.
Samtidigt som han lyfter hatten till hälsning och den andra mannen svarar med en liknande rörelse. Det hela sker i en ansträngd koreografi för nu balanserar ordningen verkligen oroligt på kaos rand. Den andre mannen tvekar en sekund med sitt svar och när han slutligen formar orden drunkar de direkt i den framrusande oceanen. Hans andedräkt reser i en liten molnpuff mot himlen, fort upp och västerut - nu bär det av i rasande fart, en trumvirvel stiger från jorden upp genom troposfären, vidare in i stratosfären - en regnbåge löper med blixtrande hastighet över himlavalvet, solen slår en kullerbytta och molnen skapas om på nytt. Vädrets explosion slår som ett knivhugg i hjärtat. Bilden fryser och fokus glider sakta österut - en resa mot vindens färdriktning - bort mot horisonten.

Vi möts vid trädlinjen. En kyligt ihållande regn har suddat ut landskapets konturer. En sista droppe faller och en allomfattande stillhet breder ut sig. Inget ljud får höras, vi har inträtt i den stumma zonen. Den stumma zonen färdas geografiskt över tidslinjen och känneteckas av den totala avsaknaden av ljud. Vi vistas på neutral mark där dygnslånga regn har urlakat alla betydelser ut omgivningen.

Mvh
Elias Westerberg

Ack,

Glaskrosslarm på cybercoms allhelgonaparty!
Filmkultur av typen arty!

Jag somnade på tåg till Höör,
sådär som somliga människor gör
Och vaknade uti min säng

Åt lördagslunch med regissör
jag blev på väldigt bra humör
Och bjöd in festligt gäng

Så fest för flest, en vänlig gest
bäst undvik alkotest
Och sjung en liten sång

Jag älskar dig som är min gäst, och vad hände sen?
"Alla som inte dansar är våldtäcktsmän!"
Vi dansar natten lång

Vi lyssnar på musik,
tills sömnen slutligt tar
oss två till ljuvlig morgondag
och känslans romantik
som saknar er
och älskar er
jag vet att du är svag
för kakor lille far
så ett besök
och flykt från stök
och ostädade platser
mot norra Lund i snirkliga strapatser

En kort visit på fäladstorg
sen blandad sorg i hemmets borg

Nu: Fleetwood Mac.

Du försvann!

Dessa surrande, snarkande trumpeter; ja, dessa väsande stekande intstrument, som det ryker och bolmar ur. Hon betraktade dem på avstånd, skrämd av deras dragningskraft. Minns hur frostiga lockande mässingscylindrar förleder. Lamslagen betraktade hon det långa led av människor som vallfärdade mot de kreverande instrumenten. Ett gungande, sjungande led. Små och stora, män och kvinnor, svarta och vita, hand i hand mot undergångens trumpeter. Hur kan de döma sig själva att tuta och böla extatiskt i evighet? Hon såg sig omkring; hon var ensam på detta halvklot. Henns små, mikroskopiskt fina fingrar darrade i den svaga brisen. Hon hade stått här länge. Hela mänskligheten hade dragit förbi i hypnotiserade färgsprakande skaror. Hon hade själv inget att erbjuda och hade således förlorat allt till de smorda silvertrumpeterna. En sista storm av brinnande höstlöv seglade förbi. Hon petade med foten i den lösa joden. Ett buckligt föremål av rostsprakande metall uppenbarade sig. Med silkeslena fingrar fiskade hon upp det oformliga metalstycket. Det krumbuktade i hennes grep, vecklade ut sig. Försiktigt förde hon det till läpparna. Det gav en liten rosslande viskning ifrån sig. Hennes lungor fylldes av iskall luft - hon andades in. Och när när hon blåste ut blev det år 1901.

Ett ekande skal

Iskalla ben, brutna i ett slumpmässigt mönster låg utspridda på den frostiga marken. Det fullständigt mördade intryck dessa lämningar gjorde på doktorn, som trots allt hyste vissa sympatier för katters lunchvanor, tvingande in honom i en sällsynt allomfattande extas. Doktorn hallucinerade intensivt. Hans kropp flängde från sida till sida av gatan och förbluffade medtrafikanter väjde efter bästa förmåga den framrusande lilla markisen. Förvirringen var alltså extra stor denna morgon i mitten av februari.

Solen stod på god väg att skänka omgivningarna sin livgivande plasma, men doktorn kände bara en isande kyla som trängde rakt in i hans sköra och något underklädda väsen. Stjärnans tentakler smekte försiktigt hans panna, men doktorn var totalt oemottaglig för solens naturliga övertalningsförmåga. Hans fantasi var bräddfull av gigantiska skelettkrigare som trampade på små förvirrade doktorer, och unga jungfrur som blev defilerade av lömska jättebläckfiskar. Därför snurrade han nu omkring halvt lyrisk och halvt livrädd för att bli krossad till en smulig massa. Benmjöl, tänkte doktorn, det är den typen av mjöl som aldrig blir rent i påsen, oavsett hur noga man än siktar det. Så skulle han ju heller aldrig baka något på det. Bara ha det i en liten tygkasse kanske eller spara det i ett litet skrin. "Detta är Doktor B's förtjusande kvarlevor" skulle det stå med snirkliga bokstäver (så att man var tvungen att vara född på artonhundratalet för att kunna läsa dem! hehe) på det lilla skrinet. Omtyckt av många. En herre verksam inom otaliga områden och som inte drog sig för att ta sig an något projekt (oavsett omfång). Det var så han såg sig själv den lilla doktorn. Men egentligen var han var en allkonstnär dvs. människovän dvs. oduglig. Hjälpsam men obotlig, ett slags genialt missfall, med ett outsinligt överskott av missriktad entusiasm och fantasi.

Denna februaridag nådde doktorn sitt hem på nordostpassagen med omfattande frostskador.

I nästa episod av Doktor B's irrfärder lär vi oss mer om doktorns hjälplösa, meningslösa och rent av pinsama utbrott mot lyxkonsumtionen. Håll ut!

To you I say: OFFLINE!

Doktor B, den silverstrålande, har nyligen intagit unga hjärtans vaccin. Och skakat av sig sina förföljare, senare vänder han sig oroligt i sömnen.

% I drömmen: Närvaro obligatorisk

Han faller handlöst ner från sängen och ut genom sitt fönster. Landar mjukt på gatan nedanför. Rätar upp sin sargade kropp, 1983!


Så börjar Doktor B's irrfärder. En serie självbiografiska mönster, presenterade genom smärtsamma kompromisser. ENDAST på Mitt dåliga minnes fantasi! (½WOW! ½BLÄ!)

Intermission in the third dimension

På min gode kusins blogg, en liten text av undertecknad:

Angående forskning

En dag vid nordsjön

I sällskap av sjöfåglar stod jag på en konstruerad platform och blickade ut över nordsjön. En frisk vind förde med sig lukten av havet. Solen låg i moln, det var mitt på dagen. Jag kramade stålräcket med båda händerna. Vinden slet i mitt hår och jag blundade helt kort för att mina ögon inte skulle börja tåras. Det var slutet av sommaren, strömmen av turister till den lilla badorten började avtaga och fiskmåsarna slogs allt mer desperat om de fåtaliga solbadarnas rester. Jag försökte krama ur de sista timmarna ur min ledighet men de rann som sand mellan mina fingrar till tonerna av fåglarnas hesa sopätarsymfoni.
   Knogarna vitnade i kampen mot den metalliska barriären som skilde mig från evigheten, och havet och strandtennis och barnskratt, mina fotsulor skavde mot den sandiga betongen och nordsjön brusade stark och oändlig nedanför mig. Jag var livrädd för att jag inte skulle bli lycklig.

Det moderna diskoteket

Jag går på ett modernt diskotek, transformeras helt ljudlöst, plötsligt står vi där och gråter, gråter, gråter, skrattar, skrattar, skrattar, sover, sover, yrar, yrar, yrar, skriker, skriker, vi dansar. Vi dansar över det moderna diskotekets blanka golv. Vi är tyngdlösa: förlösta från jordens tvingande gravitation. Vi står utomhus och flåsar, andfådda så det bränner i halsen. Vi är i ständig rörelse - rotation - vi är om varandra. Vi älskar varandra, och vi håller takten. Går det att beskriva med andra ord än passionerat vansinne?






I det gyllene vansinnets namn vigde jag er så till evig kärlek.

Ah! Åh! Det var verkligen en modern känsla. Synd att jag svävade iväg helt och hållet på slutet så att det nästan inte fanns någonting kvar av mitt väsen närvarande under den sista tiden, men vad gjorde det när allting blixsnabbt bleknade bort?

Edit: Vi blev blinda av diskolasern.

Vännerna på Malmö central

Upp och ner samma välkända trappsteg. Det var måndag igen. Hon var superblek i morgonljuset. Han var svart, dammig och iskall. Stapplade omkring på stengolvet. Vände på en smutsig filt, somnade, snörvlade, harklade sig, tog mod till sig men somnade tyvärr på nytt. Hon satte sig på en liten bänk precis brevid, böjde sig fram och viskade några ord i hans öra, men överröstades helt säkert av byggmaskiner i närheten, eller några andra ultramoderna bakgrundsljud: en symfoni av mobilsignaler som nästan lyfte taket på centralstationen eller inbromsande morgontåg, strax akompanjerade av trötta pendlares stressade marsch. En kort lur innan dammigt, sömnigt solljus smeksamt kittlade hans kind, lockade fram ett leende på hans torra läppar, varpå han yrvaket reste sig upp, snubblade vilt omkring i tio sekunder innan han utmattad slog sig ner på bänken i hennes absoluta närhet. De satt så nära varandra. Byggkranar tornade upp sig, vita moln skingrades, gud själv visade sitt ansikte sådana här dagar. Men guds röst dränktes av taxibilars tjutande, och det var därför de blev sittande där de satt. Solljuset droppade milt från klarblå himmel, sjöfåglarna dök i konstruerade, oljiga bassänger som underligt nog härbärgerade några förmodligen ytterst dekadenta fiskstim. Vad skulle man egentligen ta sig till en sån här dag? Kanske kunde man drista sig till en liten promenad? Kan man kanske få locka med en tur i västra hamnen? Betrakta den ståtligt snurrade plåtkroppen, som lockar turister från hela landet, och som är lite av en profilbyggnad i stadens silhuett. Färden går över Binary Bridge till Malmö högskolas smäckra huvudbyggnad. På vänster hand har du då själva glaskonstruktionen som hotfullt tornar upp sig ofantlig ovanför dig, med hallucinatoriska citat av Timbuktu och andra okända mästare som uppmanande dekoration, samt på höger hand den spektakulära fontänen The Wave, smakfullt invigd bara något år innan Tsunamin tog livet av svenska Thaiturister. Senaste tillskottet bland delikata lunchrestauranger i IT-konsultghettot på Kockums nedlaggda hamnområde, är ironiskt nog Thaibåten med 75 kr för en dagens. Och bortom det, Stapelbäddsparken:

Här har Föreningen Bryggeriet och ABF Malmö tillsammans med Gatukontoret och Fritidsförvaltningen öppnat upp för en ny ung mötesplats– Mötesplats Stapelbäddsparken. Den här platsen skall få utvecklas och växa fram dynamiskt i samspel med de som använder den. Vi sätter inga gränser utan bjuder in till dialog och aktivt medskapande. Under 2007 kommer vi att arbeta med seminarier och idésamtal, men också med olika arrangemang och verksamheter - allt med hjälp av med intresserade malmöbor.

Och Bo01:

Efter bomässan Bo01 revs staketet runt området, och för första gången kunde de boende i området nå sina bostäder utan att passera en vaktad grind.

Villor, radhus och 600 lägenheter ska tillsammans med kontor, affärer och annan service samsas i området. Målet är att stadsdelen skall vara ett internationellt ledande exempel på miljöanpassning av tät stadsbebyggelse.

Men det blev aldrig någon promenad. Istället spenderade vännerna på Malmö central en okomplicerad dag på sin bänk i det milda solljuset. Till ljudet av nybyggnation och modern transport, somnade de stilla i varandras armar 15.45. (En arg gubbe väckte dem tjugo minuter senare. Till råga på allt hade en fiskmås ätit upp resterna av deras lunch.)

Mitt dåliga minnes fantasi två år! (Ett rymdäventyr)

På tvåårsdagen av min bloggs uppvaknande, min debutroman;
ETT RYMDÄVENTYR

"Den är blåsigt frisk och livsfrustande, den letar vildsint efter
ögonblickets sanning och stundens skönhet."
Arthur Lundkvist

Ett rymdäventyr

Ibland faller skuggorna tätt. Sveper över busskurer och tomma gator. Det är regnmoln som, högt ovanför oss, oroligt passerar förbi. Vi håller oss så stilla vi bara kan. Helst inomhus. Vi sitter ensamma i våra tre rum. Fastkedjade av den närmast ritualiserade passiviteten fortlever vi på oklara grunder. Vi har retirerat, frivilligt och successivt. Med varje ny insikt som vunnits har ytterligare skäl framkommit för att stänga dörren bakom sig. Ett dis, med ett urvattnat ljusspektra som bara förmår bleka vår hy ytterligare, letar sig in genom våra fönster och lovar ännu en stilla och fullständigt kravlös dag. Vi konsumerar allt, utom just näring, och när vi upptäcker att ingen av oss väger mer än 60kg börjar vi skratta. Åh, vi har lovat oss själva så mycket!

1/1 2007: Med anledning av två decennier i Lund och det nya livet

Det är nästan helt mörkt nu, det sista ljuset droppar in genom fönsterrutan som isigt diagonalt regn. Han ligger böjd över skrivbordet, halvslutna ögon och trummar med fingrarna mot den skrovliga bordsytan. Drömmer sig tjugo år tillbaka i tiden. Till sin barndom. Barndomen präglas i hans minne av hoppfull konstruktion. Det är Lego, Mekano, abstrakta leksaker - byggstenar som med den unges fantasi och den hantverksskicklighet som karaktäriserar ännu dåligt utvecklad finmotorik förvandlas till avatarer för en outforskad och lockande vuxenvärld. Flygplan, robotar, bilar, rymdskepp, riddarborgar animeras med fantasin. Även en bil utan förare har liv. Spöktåg utan spår eller elektricitet kör kors och tvärs genom staden. Vad är signifikant för dessa ofullständiga representationer? De motsvarar en idé i barnets huvud. Rymden, medeltiden, dinosaurier utgör en levande fond. Orden: 'baser, gift & motgift, högkvarter, laser, bazooka, kikare, stetoskop' har särskillda betydelser. Nästan allt handlar om de goda och deras fiender. Länge kallade han motståndarna i lagsporter för fienden. För tjugo år sedan satt han på sin pappas axlar och fantiserade vilt. Med en kulspetspenna i ena handen dirigerade han sitt lilla kungarike. Höll sina undersåtar i schack med omväxlande terror och eftergifter. Han önskade sig innerligt en freestyle.

Vaknar ur sin halvslummer. Rummet är helt sänkt i mörker så när på de kalla skuggor som blåser in var gång ett fordon paserar på gatan nedanför. Hans undersåtar har gjort sig fria, i sexårsåldern abdikerade han som envåldshärskare och blev en tillsynes assimilerad del av en växande familj (men styrde i hemlighet med järnhand familjen tills han flyttade hemifrån vid arton års ålder). Han saknar sina allierade, det goda laget, och deras outtröttliga arméer av legogubbar, transformers, action-force. Men de är överflödiga nu när fienden har dragit sig tillbaka. De kraftfulla flygmaskiner som trafikerade fantasins luftrum har nu decimerats till miljöfarligt skrot.

Träets textur under de trummande fingrarna. Det svaga ljudet av trafik någonstans ifrån. Handen letar sig över bordet, fingrarna sluter sig om något litet metalliskt. Mikroelektronik, det surrar svagt när han greppar tag i det, känner dess mekaniska puls. Det är en komplex ljudmaskin, likt barndomens freestyle producerar den hörbara ljudvågor av elektromagnetiska instruktioner.

Vägrar acceptera det han för länge sedan insett; att lösningen på livets alla mysterier finns i åttondeklassens kemibok, grunderna i commonsense-psykologin och i Pierre Bourdieus tankar om habitus.

Vad som händer sen

Det blåser in över våra döda stränder. Låt saltstänkta klippor vittra sönder under oss. Där vi faller till havets botten. Och hur isen genast sluter sig över våra kroppar. Vi är bevarade, i säkerhet, blott en årstid innan bottenfruset vatten tinar upp och vi spolas undan. Vidare med strömmen och ut i världshaven.
Här driver vi i åratal. Formas av salt och sten, löses upp. Vi tillhör vattendjuren, och de tar från oss vad de behöver. Omättliga, kräver de mer än vi kan undvara. Du liknar ett träd som fällt sina löv, jag en handdocka som lekts sönder innan den blev färdig.
Så en morgon rinner vattnet plötsligt undan och vi befinner oss på land. Vår nyfikenhet inför den nya kontinenten vet inga gränser. Men istället påbörjas en mycket långvarig sedimentering. Lager på lager av lera och grus regnar över oss. Stelnar, pressas samman, konserveras. Stelnar, pressas samman. Pressas samman.
Nu tillhör vi de små underjordiska djuren. De är hårda men rättvisa med vad vi är skyldiga dem. Våra existenser fördelas noggrannt och jämnt över kubikkilometer jordskorpa. När jorden skälver, spricker upp och plötsligt får nytt liv, tar åtskilliga liv, smulas sönder, vänds och sprids. En del av oss glider tillbaka ner i havet. En del av oss sjunker undan. En del av oss blåser bort.

Uppsatstillverkning

Vi behöver inte vardagen

Jag skulle vilja tillägna mina läsare en text om kärlek i modern tid.
Ett dedikerat hjärta. Hoppfull blick som ogenerat spelar i alla blanka ytor, möts av blyga ögonkast, bryter av vår tillvaro och smular sönder den. Med obetvinglig skugga och precisa, koncentrerade rörelser. Där verkar mitt väsen. Men en osammanhängande och oförklarlig förtjusning, över nya tider och det förflutna, vägleder och för mig iväg långt bort från vardagsmättad arkitektur med alla dess geografiska landmärken och smärtsamt införstådda ritualer. Vill leva mitt liv som en skapelseprocess i den omkullkastande känslan bortom. Det är svårt att beskriva hur tydligt allting känns nu. Min reflektion är så underbart lysande klar. (Men varje gång jag ser mig i spegeln tänker jag först: Åh nej, militärfrisyr!) Jag är naturligtvis arrangerad, det skäms jag inte för. Jag följer naturlagar, sociala beteendemönster, tidsandan, vanans makt, förväntningar, slumpen, ödet, gud fader, stjärnorna och vädret. Jag följer dig åt och håller dig i handen. Jag är en ständig vägledning. En skarpt och hoppfullt hologram. Min kropp är ganska åsidosatt, nästan bortglömd. Stundtals konstituerar den bara en begränsning för mitt trancendentala väsen. Kroppen vill ofta sova. Men egentligen är den en enorm resurs. Jag misstänker att mitt goda humör bottnar ganska mycket i mitt fysiska utförande. Det representerar för mig något oerhört viktigt: ovillkorlig frihet, vilket jag brukar fira med att dansa. Mina intressen är tjejer och science fiction. Skriv till:

Elias Westerberg
Råbyvägen 15L LGH 22
224 57 Lund

Jag älskar er!

Ett omedvetet disco, kom igen!

I

Du blir vid min sida, jag ler svagt, 'intagande' säger jag mig
Ett ark av fint papper, en sval vind,
en blommande trädgård.

desarmera min tickande själ, den plågar mig så i detta nu
för din hy är så brinnande vit och jag sväljer.
blodet rusar ner från huvudet
och det känns som en blixt slagit ner i mitt bröst
när jag tänker på dig där jag sitter fjättrad vid min maskin
och blickar ut genom den klara halvreflekterande ytan
över havet
över parkeringen nedanför
över glaskroppar som hyser nyvakna framtidsarbetare
och över diverse nybyggen

jag dagdrömmer vilt:
låga, brinn ut!
jag förmår ej ensamhetens milda kval
dess olidliga lätthet
demoraliserande verkan på mitt fokus
naturligtvis
otåligheten, och ibland -
bara som en svag knackning på dörren.



II

Jag måste hjälpa dig med allt för ingenting klarar du själv
Hålla dig i handen vid varje steg på vägen för annars halkar
du och om du faller kan du aldrig mer resa dig.

Vi reser bort. Vi försvinner.

Vinden tar tag i skjortärmar och klänningsfollar och i
våra små frisyrer. Timmar flyter förbi, jag speglas i glaset.
Ack flyktiga skönhet bli! Men ännu en gång ville ödet annorlunda.

Så vi tumlar omkring i otåliga vårmiljöer,
gränslös uppskattning av vårt gemensama rum.
varje rörelse är asynkroniserad
varje ansiktsdrag så nytt och nyanserat
min kropp skälver av förväntan
men så plötsligt!

hela mitt väsen exproprieras av det koordinerade kollektivet
och jag faller in i vana
säg vanmakt, där varje privat situation blir otänkbar
och det som existerar bara är ofärdiga tankar
-ett sammelsurium av ospecifika känslor-
oriktat välbehag som tvingar mig på knä
tvingar mig att slicka upp allt grus och tycka det är gott dessutom
så jag säger: tvi!

Tvi för vinden som lockar och för
tvi för våren som kränker min personliga integritet
som jag håller så högt
Men hurra för dig och mig och våra vänner!



III

Årstider, dessa lättjefulla foster,
(vilkas snåriga tillkomst jag helst inte vill spekulera vidare i
för det skulle bjuda mig alltför mycket obehag)
styckas upp i portionsförpackade bitar
och serveras till oss arma människor
som ständigt tycks vara hungriga på nya kulinariska smaksensationer.
Ack då tuggar jag hellre mitt grus.

Du skimmrar som fulländad kristall, ovetande om min anstundande metamorfos.
Jag spolas bort av otålighet och gammalt diskvatten.



IV

Och dyker upp på ny ort.