Du försvann!

Dessa surrande, snarkande trumpeter; ja, dessa väsande stekande intstrument, som det ryker och bolmar ur. Hon betraktade dem på avstånd, skrämd av deras dragningskraft. Minns hur frostiga lockande mässingscylindrar förleder. Lamslagen betraktade hon det långa led av människor som vallfärdade mot de kreverande instrumenten. Ett gungande, sjungande led. Små och stora, män och kvinnor, svarta och vita, hand i hand mot undergångens trumpeter. Hur kan de döma sig själva att tuta och böla extatiskt i evighet? Hon såg sig omkring; hon var ensam på detta halvklot. Henns små, mikroskopiskt fina fingrar darrade i den svaga brisen. Hon hade stått här länge. Hela mänskligheten hade dragit förbi i hypnotiserade färgsprakande skaror. Hon hade själv inget att erbjuda och hade således förlorat allt till de smorda silvertrumpeterna. En sista storm av brinnande höstlöv seglade förbi. Hon petade med foten i den lösa joden. Ett buckligt föremål av rostsprakande metall uppenbarade sig. Med silkeslena fingrar fiskade hon upp det oformliga metalstycket. Det krumbuktade i hennes grep, vecklade ut sig. Försiktigt förde hon det till läpparna. Det gav en liten rosslande viskning ifrån sig. Hennes lungor fylldes av iskall luft - hon andades in. Och när när hon blåste ut blev det år 1901.