För du ser hur jag sjunker ihop, hur min blick flackar eller resignerat fästs någonstans alltför långt borta , grund och utmattad, hur stressen har fått mina axlar att stelna i en onaturlig, skygg komposition. Hur jag skrattar ursäktande och vänder mig bort när jag ser dig. Hur jag suckar uppgivet. Eller kanske mest påtagligt: att jag aldrig är där. Att jag aldrig hör av mig.
När det känns som om min existens blåst bort med höstvinden, att min ande följt med fåglarna söderut, då måste du minnas att jag faktiskt finns här någonstans i södra Lund och att jag älskar dig ovillkorligt. Jag älskar dig, jag tänker på dig, och det är min avsikt att träffa dig igen!
Jag skulle verkligen vilja tala med dig, länge om det som intresserar oss och inget speciellt. Vi skulle göra upp planer för olika saker. Jag är full av nya idéer.
Och om du inte har bråttom så kommer jag en dag knacka på din dörr, hejda dig på stan, skriva ett brev, ringa upp dig och kanske kommer jag då inte säga att jag älskar dig, det kan man inte säga hursom helst, men det är vad det betyder.
Såg du att jag vinkade åt dig precis. Att ja sa hej. Det gjorde jag. Faktiskt!
1 kommentar:
<3
Skicka en kommentar