Sagan

 En dikt från 2002-08-22

Mina föräldrar kom på besök. De hade med sig ett bleknat papper. Det var en dikt jag skrivit som knappt var läslig.

Ur intet diktar han en saga

En saga om förgänglighet och liv

En saga som var krossad dröm kan laga

En saga som till handen viskar: "Skriv!"



På papper vitt som nyfödd snö

Han diktar det som sagan vill

"På papper kan jag aldrig dö"

"Där ska jag alltid finnas till"



När världens alla ark är färdigskrivna 

Och sagan börjar lida mot sitt slut

När skogens alla träd är sönderrivna

Först då skall handen vila ut

Men ack du saga, din maskör

Som lovar mer än hållas kan

Jag ser nog hellre att du dör

"Ditt as!" skrek sagan och försvann

Ur intet kom

Till intet vandra

En saga som

Så många andra

---

Nu kan sagan vandra vidare. Good riddance!

Troktoberdikt

Om tretton sägs Triskadekafil Att älska talet Att älska sluta Att börja älska Nu börjar år 13 3 Kort utan 1 namn Slutet på en era Tar plats 13 som återfödsel död O Hypnos skugga O Thanathos väg I Erebus mörker Hälsar er moder

Glad Troktober! 

Av fri vilja

Varje dag gör jag precis som jag vill

Jag vaknar när jag vill, jag sätter på mig vilka kläder jag vill

Jag äter vad jag vill till frukost, om det nu är det jag vill göra

Annars gör jag något annat, ja vad som faller mig in

Minuter och sekunder droppar förbi och blir till pölar av tid

Temperaturen är perfekt, vattenytan i balans

Jag är ett med universum.

En lätt bris sveper förbi min kind. Mina ögon är klara.

Ett månljus strilar över stranden. Sanden varm under fotsulorna.

Vågorna brusar.

Jag roterar sakta mitt vinglas, månen speglas i den djupröda vätskan som nästan är svart i dunklet.

Jag höjer och sänker vänsterarmen. Jag sitter stilla i en helig position. Jag väntar, men inte på någonting speciellt. Det som ryter inom mig har tystnat. Eller drunknar det bara ut i vågornas eviga malande.

Jag gör vad som faller mig in upprepade gånger. Ofta handlar det om att balansera på någon kant.

Eller sjunga rätt ut. Det verkar vara vad som oftast faller mig in. I brist på nya infall så bara går jag. Ena foten framför den andra. Utforskar. Kanske. I tysthet.

Alla stora handlingar är uppbyggda av flera små. Kanske är sekvensen för komplex för att kunna uppstå helt spontant. Är det därför som jag bara färdas korta sträckor till fots, och aldrig riktigt lyckas lämna platsen jag befinner mig på?

Jag är öppen för universum och i gengäld skänker det mig alla synliga färger i spektrat, alla dofter på en strand. Alla temperaturer mellan lite kyligt och lite för varmt. Jag får ett infall att tugga i mig en växt jag inte känner till, men hejdar mig.

När jag får bestämma själv, det vill säga alltid, så verkar jag fjärma mig från civilisationen. Det är en iakttagelse jag gör. 

Svartalfer etc.

Vi vandrade längs havet. Jag frågade honom om han hade ökat sin spirituella nivå. Nä, det finns inga nivåer. Hade han kommit närmare en förståelse för världens egentliga natur? Nej, bara en insikt att "what you see is what you get". Hans tid i isolering och andlig träning hade varit onödig. Onödig men kanske inte förgäves. Nu hade han gett upp sitt sökande och vänt blicken utåt igen. Teresa av Ávila beskriver den inre borgen, hon enumererar de sju avdelningarna, och tydliggör en väg till perfektion genom sju inkrementella steg. Hennes tanke på närmast diskreta upplysningsstadier går igen i många traditioner. Det finns en stark koppling till gamification av den andliga resan i bl.a. Scientologernas pay-to-win-doktrin. Svartalfer etc. Det finns inga nivåer säger Bobby, det finns bara detta, och slår ut med händerna. Han verkar lite besviken, men jag kan se på honom att han har accepterat detta faktum. Jag kastar en snabb blick mot havet. Sen tittar jag ner i vagnen: Ossi har somnat. Vi käkar en vegansk glass och sen gör vi lite pull-ups på utegymmet.

Transfiguration

Inse fakta: du kommer aldrig orka förgöra alla fåglar. Deras retfulla näbbar fortsätter skrapa himlavalvet, enträget, små utstuderade provokationer. Vingarna fälls ihop nästan ljudlöst, men inte helt ljudlöst, nej, ett litet irriterande flämtande läte, när fjädrar slår mot fjädrar, kan urskiljas, när de slår sig ner i din närhet. De representerar kaos. Deras stjärtfjädrar vippar spasmodiskt (vidrigt!), huvudena gungar sävligt och kväljande, och deras ögon rör sig med naturvidriga ryck, fram och tillbaks, fram och tillbaks, aldrig stilla och till synes oförmögna att fokusera. Varje enskild kropp framkallar ilska, och sammantaget blir svärmen av fjäderfän en tornado av frustration. De rör sig i linjer över himmelen och du sluter ögonen. När synintrycken försvinner infinner sig en kort respit. Det flaxande ljudet blir abstrakt när bilderna är bortklippta. Du tänker på ett vattenfall. Hur vattnet dånar fram, öronbedövande, skapar en dimma runt utloppet och bryter solstrålarna i skimrande regnbågar över vattenytan. Vattenfallet representerar förändring. Allting sköljer det bort, till och med ljuset. En naturkraft omöjlig att stoppa, kan bara avledas.  Vid dess rand växer en ormbunke. Ett tunt grönt nät fuktat av tusentals iskalla vattendroppar. Fraktaler av spiraler som vuxit fram sedan urtid på klotet. Det ursprungliga mönstret innan första fröet. Den fortsätter sin strävan genom årtusendena. Ormbunken representerar repetition. Mycket kan utvinnas ur repetition, visste du det? Du tänker kanske att repetition är kallt och mekaniskt och ovärdigt fortsatta studier? Det är påtvingad repetition. Beakta spontan repetition.