Kan du höra den melodi som spelas av sjudande vatten, i ett kärl, strax innan kokpunkten?

Jag är ensam trots att klockan bara är sex. Jag sitter och väntar på att någonting ska hända. Jag kollar om det hänt nått på facebook - nej. Öppnar och stänger ögonen. Det är svart utanför fönstret men min jordglob glöder av upplysta kontinenter. Ett föremål med representationer. Har estetiken eller den vetenskapliga exaktheten premierats vid konstruktionen? 1500-talets kartböcker sålde bäst om de var rikt illustrerade. Idag verkar ingen bry sig.

Mercators Atlas sålde enligt uppgift inte så bra (den va inge fin)

Natten rusar emot mig, vilket innebär, att jag av nöd, snart måste avsluta mina ensamhetsstudier. Öppnar och stänger några fönster på min dator. Det sker med minimal ansträngning. Mitt favoritprefix är auto-. Två extremt lika personer:

Macropedius - Nederländernas Shakespeare: "Bassarus is a real Shrovetide play"

Geniet Walton Ford framför en typiskt rätt stor tavla med djur

Återvändo

- Nu finns det ingen återvändo. Kan du känna det?
Armen slöt sig om min rygg som en snara runt halsen. En isande vindpust deklarerade början på slutet, som var en början på något nytt. År 1839 fastnade jag på bild när jag lät putsa min skor på tempelboulevarden! Efter en kort promenad från Place de la République (som då hette något annat, jag minns inte vad), stötte jag på Cyprien-Joseph, i färd med att packa upp sina redskap, han hade påbörjat en tanke sa han och ville inte bli störd, men jag insisterade och snart var han i full gång med att polera mina damasker medan han redogjorde för sina tankar kring Victor Hugos uppblåsta författarskap; "Paris kommer aldrig bli din stad!"
Så föll det också ut att Notre Dame kläddes i blommor, och den isande vinden bar oss nästan tvåhundra år, och tusen kilometer, in i min tjugoåttonde födelsedag den 13:e oktober 2011. Medan Gauguin sover ruset av sig i franska polynesien, äter jag smördegsflarn och bläddrar förstrött i böcker från min egen tid.

Altered States


Altered Images

En viss förhäxande atmosfär över sekunderna i det sista naturliga ljuset av oktoberkvällen. Ett tranceliknande tillstånd hos mig och mina katter. En längtan efter en onaturlig utsträckning, långsam, beräknande och monstruös, skjuter ut som en teleskopliknande robotarm ur mitt, av kinamat förkrympta², människoklot.

Jag öppnar ögonen för nyheter. Snart är jag på restaurang. Snart är jag utanför Taj Mahal. Snart är jag trettio. Jag växer som en vinranka upp längs fasaderna. Snart dricker jag vin. Snart är jag gift. Jag bubblar av skratt. Snart möts vi igen du och jag.

Nystarten

Hundra miljoner timmar har förflutit sedan min senaste bloggpost, vilket signalerar, helt felaktigt naturligtvis, att mina tankar inte längre skulle ha någon relevans utanför mitt lilla, av kinamat krympta¹, människoklot. Försök att acceptera att så inte är fallet!

Försök, så ska jag försöka mig på det svåraste jag vet: en långvarig ansträngning. Jag ska återuppliva och förbättra Mitt dåliga minnes fantasi. Mina ord ska ta fart och (gärna, om möjligt) trancendera den här skiten. Huvudsyftet är dock det samma som vanligt: att befria mig från alla begär och därmed allt lidande, uppnå harmoni med världsaltet och mottaga syndernas förlåtelse.

Kort sagt ni kommer känna igen er men ändå inte!

Jag ska inleda med en återblick över hur vi plötsligt hamnade här igen strax innan min tjugoåttonde födelsedag. Det hela började 2009 med att jag från Schweiz initierade en innehållsmässig förskjutning mot konstkritikerblogg. Sedan följde ett kort namedrop-marathon som ebbade ut när jag tröttnade på internet och som hämnd mot den internationella gemenskapen startade en förbluffande mängd fiaskobloggar. Inte helt otippat var den enda jag straffade mig själv.

2012 knackar snart på dörren med sitt löfte om jordens undergång, så det är bäst att jag sätter fart. OME' COZAMALOTL!