Jag sträcker ut mig i samma stund som jag slår i vattnet. Förmiddagsljuset genom de stora fönstren, nästan tomt i lokalen. Palmer och plaststolar, vänligt tuschade plakat med badregler.
En berusande, kittlande känsla, som av nyvakenhet - jag famlar under vattenytan,
kroppen anpassar sig till ett nytt medium. Ljusa skuggor bryts vid ytan, det är en annan filosofi här nere - små korta, livliga livstider innan man måste upp till ytan. Vattens brytningsindex (jag minns 1,33 från gymnasiefysiken) förvränger min undervattenssyn. Hela kroppen mobiliserar sig, armar och ben tar spjärn mot det ogreppbara, flytande - trycker undan det. Jag slappnar av och glider. Tillslut vill huvudet över vattenytan och jag tar ett andetag. Jag är halvvägs över bassängen när jag vänder mig om. Johan K har plumsat i bakom mig. Jag ser hans rakade huvud och sprattlande lemmar.
De tio första längderna är en flygande dans. Jag är som ett otåligt barn på nöjesfält. Fysisk aktivitet som jag älskar så högt men som alltid får stå tillbaka för den mest triviala intellektuella utmaning. Jag vill mobilisera mina krafter, ta i för kung och fosterland, men jag har inte tränat på länge och vill inte tappa sugen för fort. Kroppen blir en maskin då tanken svävar iväg. Hur många längder har vi simmat? -16! Två femtedelar. Känningen i min tillfrisknande fot har försvunnit, och jag plaskar tappert vidare. Min uppmärksamhet riktas plötsligt framåt. I andra änden av bassängen, likt en sekvens ur en Baywatchepisod, kliver hon sakta nerför den lilla metallstegen. Med ryggen mot oss, hon tar sin tid, glider hon ner i vattnet. Hon justerar om från vertikalt till horisontellt läge, och beger sig målmedvetet ut på sin resa. Jag motstår heroiskt hennes omedelbara attraktion med en elegant mental axelryckning. Sen slås jag av minnet av morgonens dröm - hur var det nu? En starkt närvarande fysisk enhet – en kvinnlig drömform, som tog mig i handen – krävde min uppmärksamhet och sen… sen gjorde jag personlig bekantskap med Fredrik Reinfeldt och han var verkligen trevlig, jo (eh..) men jag menar just inte det, jag menar hennes närvaro, men de är allt för olika (i drömmen var hon indiska, potentiellt modellerad efter någon karaktär i Osamu Tezukas Buddha) för att situationen ska krama mitt hjärta. Trots det kan jag inte låta bli att generat men med ett leende på läpparna studera henne varje gång vi passerar varandra i den tillplattade ellipsen vi simmar i. Jag håller avståndet bra, väntar in henne (och Johan K) vid varje längd, så att vi alltid befinner oss på motsatt sida. Balans - social, mental, fysisk, kanske till och med estetisk – uppnås och förstörs om vartannat.
I slutet av vår simtur har mina tankar abstraherats så till den grad att jag inte lägger märke till varken Johan K (som vid det här laget har passerat mig), det feminina elementet, eller simmarkillen som tillkommit i vår bräckliga symmetri. Vi har simmat vår kilometer. Johan K går upp. Jag följer efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar