På bilden ovan kan Elias Westerbergs obändliga optimism observeras. Man kan nästan se hur tankarna snurrar i huvudet på honom, kanske har han hamnat i en knivig situation? Kanske försöker han förutsäga medspelarnas nästa drag? Är hopppet om hela Europa redan förlorat och gäller det istället nu att behålla de "Supply Centers" han redan har innan han blir totalt utplånad? Han har tagit sina allierade till Österrike-Ungern, den största oroshärden i Europa. Nu gäller det att definera gränserna. En av hans allierade tenderar att göra opåkallade utspel mot andra helt oskyldiga parter i den så sköra alliansen, vilket gör att det är med yttersta svårighet sakernas tillstånd håller ihop. Elias vet bättre än att försöka roffa åt sig så många "Supply Centers" som möjligt, strategin är att ta ett vartannat drag, att sakta bygga mot en bra slutposition. Han tänker och tänker, alltid med hans allierades intressen i första rummet, det är så han spelar. Missnöjet över spelsituationen breder ut sig. Albert har redan tröttnat och sitter och lyssnar på Minidisc i nått hörn (beskuren från bilden). Fler och fler sneglar avundsjukt mot hans plats i soffan, vore det inte skönt att få lämna det oförutsägbara spelbrädet en liten stund? VI VILL INTE SPELA DIPLOMACY: THE GAME OF INTERNATIONAL INTRIGUE! VI VILL SPELA CS ELLER NÅTT ANNAT DÄR DET INTE GÖR SÅ ONT ATT FÖRLORA! Elias mumlar något om klarblå himmel hela vägen ner genom det ottomanska riket. Att visiten nere i Österrike-ungern var olycklig men oundviklig, att de redan ska ha lämnat den bakom sig. Hans allierade verkar inte helt övertygade! "Ni vet själva vad som är bäst, ni kontrollerar era egna arméer, ni gör ju era egna val" de allierade skruvar oroligt på sig, minns tidigare spel som lovat allt men som slutat på botten av kaspiska havet. Alliansen har skakats i sina grundvalar, men nu är det iallafall slut(!) på de elaka, helt orättfärdiga och otaktiska utspelen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar