Med förhoppning om något annat, men inte allt för olikt, lagras energi likt sprakande små nystan överallt i mitt ostädade rum. Det finns kartor som visar olika rekommenderade vägar, men de har jag för länge sedan sorterat i bokstavsordning och arkiverat för att inte titta på igen på mycket länge. Allt sedan jag gör som jag vill har jag skalat av, skalat ner - klädval, matvanor, ambition, rutiner.
Jag är numera mycket stillsam (kanske alltför så), och också väldigt nöjd, vilket i sin tur gör mig lite olycklig. Således är jag statisk, vilket är förvånande då dynamik och förkastandet av absoluta sanningar var och kanske är fortfarande mina honörsord. Kan man vara både lycklig och fullt föränderlig? Kallar inte sommarnatten på mitt unga sinne, viskar sin evigt förföriska sång och bär min fantasi ut på nattliga äventyr? Jag har öppnat min balkongdörr i en fåfäng förhoppning om att vinden skall rycka mig ur stolen. Varje stund i vaket tillstånd drömmer jag om nya rörelser, en glödande förhoppning om att jag en gång när jag vandrar genom staden, (har ni sett mig gå där? - mina rörelser förfinade men min blick är grund!) ska lyftas upp, slungas iväg, teleporteras, krossas, likt en Chagallmålning böjas av uppåt, försniglas. Just det! Försniglas i en uppåtgående spiral, en levande - flytande kanelsnäcka. Vilken grotesk liknelse! Hellre andra rörelser. Jag gör ett språng i sidled, jag snurrar runt och det är inte en fransk extremsport utan en metafor för en vilja att kommunicera med dig på ett annat plan än det här tråkiga snicksnacket. Det här eviga bloggläsandet och snokandet i andra människors mest hela dagen framkrystade kvickheter och alltförsällan ärliga ansträngningar. Jag skulle vilja säga som det är. Jag skulle vilja vara ärlig. Men det är för oläsligt, för grumligt. Det är så nedsölat i alla våra mänskliga brister att det bara blir en ofullständig halvsanning som bäst. Jag kan inte ens börja förklara mig utan att det låter som NEW_AGE. Nej, jag ska verkligen leta och anstränga mig att hitta ett språk som passar mig bättre. (Bara en sådan sak som att liknelser är det bästa vi har att använda oss av är ju fullkomligt groteskt:) Så att jag blir för dig en brinnande fyr. Så att jag blir ett hopp. Så att varje cell i min kropp antänds av en helig låga och smälter mig formlös. Kanske uppträder då nya rörelser. Kanske bryts då naturlagarnas vidriga mönster.
6 kommentarer:
Tanken i all ära. Jag älskar funderandet i sig. Men det är inte alltid man kommer framåt utan man stannar snarare upp i samma loop, förfinar tanken för varje gång man tänker den, gör den mer detaljerad. Till slut blir det en fantasi som ingen annan har en möjlighet att förstå. Plötsligt kan andra människors tankar, uttryckta i skrivna ord, tyckas triviala. För det man tänker själv skulle aldrig rättvist kunna formuleras i ord. Man tillåter till och med sig själv att sätta sig lite över, känna sig lite bättre, än den som yttrar sig utan eftertanke. Kanske är det den märkbara oviljan att vara eftertänksam som irriterar mest. Men egentligen så leder en ytlig tanke lika långt framåt och kanske längre på grund av dess enkelhet. Man slipper gräva eller tänka tanken fullt ut. Den kommer aldrig att detaljeras, ifrågasättas eller diskuteras. Gud så skönt!
Jag gillar tanken om en sinnevärld, då kan jag tillåta mig själv att ha en massa fel och skylla det på mänskliga tillkortakommanden. Kan till och med finna en viss tillfredsställelse i det. Det öppnar upp för andra okomplicerade saker. Sånt som inte behöver ske i ett parallellt universum för att kännas annorlunda eller nytt. Trygga jorden fungerar utmärkt, finns inte en chans att jag hunnit utforska allt. Kommer alltid att kunna jaga upplevelser här som kittlar alla mina sinnen. Med kroppen som instrument hittar jag nya rörelsemönster i livet, nya delar av mig själv och nya sätt att formulera mig.
När tristessen slår till går det inte att tänka sig ur den. Det leder inte till nya sätt att agera. Det leder bara till bitterhet och en oförmåga att ta till sig vardagens enkla ting och se värdet i dem.
Jag ramlar in här med en trivial observation av mig själv i verkliga livet.
Jag satt igår och skulle försöka beskriva känslorna och tankarna som väckts av att läsa "Illusionernas bok" av Paul Auster men kände att jag misslyckades kapitalt. Boken i sig är ju utan minsta tvivel uttryckt i ord med liknelser och alla andra tekniker och tricks som finns i författarens arsenal, men när meningarna väl passerat syntax-, semantik- och de högre nivåerna av förståelse så finns det inte ett spår kvar av författarens ord. Visst; Jag kommer ihåg vissa meningar här och där, men de kan man ju inte använda för att beskriva sina tankar och känslor om boken!
Problemet ligger såklart hos mig själv. Jag har ett virrvarr av tankar, känslor, associationer och perfekta samband snurrandes i huvudet, men jag saknar mekanismerna för att finna mönster och sammanfatta detta med ett fåtal kärnfulla ord. När jag ska börja beskriva något abstrakt så finns det stor risk att lyssnaren tror att jag lider av Aspergers syndrom...
Därför svarar jag ofta "Ja, så är det nog" när någon erbjuder en förklaring. Frågar de "Vad tycker du?" så kan jag sitta tyst en lång stund och försöka formulera mig men inse att jag kommer att misslyckas. Det gör mig ledsen ibland...
Tack för ditt fina inlägg Elias och för din kommentar Emma.
Emma: Jag kan inte låta bli att tycka att det där var ett fullständigt fantastiskt svar!
Men leder inte tänkande till någon egentlig förändring? Har Voltaire rätt då Candide i slutet av boken förstår att de gjorde fel i att reflektera över sin situation och skulle nå större lycka om de levde utan eftertanke.
Min fråga är således om det här bloggandet leder till något meningsfullt. Leder min livsstil till något nytt? Jag sätter mig inte över andra människors ord och tankar (okay, kanske ibland - visst, visst - men jag försöker undvika sådana platser - så aldrig där jag rör mig) men mina egna. Jag tillåter mig vara kritisk till hur jag spenderar min tid och till vad jag producerar. Jag tillåter mig också att kritisera mina redskap. Jag vet som du att världen är fullt tillräcklig som förströelse, och att icke-jaget har oändligt mycket mer att erbjuda än jaget. Kanske blir man då lite svarsjuk på omvärldens förmåga att tillfredställa våra sinnen.
Kanske är det bara bitterheten över att inte längre kunna hänföras av någonting, att vara offer för den postmoderna mentaliteten där äkta känslor är fula därför att de är kliché och uppbyggda av så få beståndsdelar.
Med hjärtat känner jag mig väldigt ofta som futuristerna, men att bränna bibliotek och starta krig är nog inte det språk jag letar efter.
Kalle: Haha, ja det är onekligen ett verkligt och för mig just nu högst reellt problem. Jag ska skriva inte mindre än fyra initierade artiklar till filmstudions höstkatalog - deadline är inom en vecka, så det är därför jag mjukstartar lite med att värma upp mitt språkliga flöde här på bloggen.
Man vill ju gärna att att läsupplevelsen ska permanentas genom någonslags formulerad slutsats, kommentar, betyg, reflexion, för att den ska få annat än just tillfällig betydelse.
Jag känner också att detta är svårt, men inte ouppnåligt. Sen jag påbörjade mitt tema franska litteraturens klassiker, har jag kommit överens med en vän, Thomas (se länk från min blogg) om att träffas kontinuerligt och faktiskt försöka formulera några tankar, skapa en disskussion kring våra upplevelser. Vårt första möte, med rödvin och scarfs som obligatoriska accessoarer, började lite stelt men böljade omväxlande i på en del intressanta funderingar.
Båda: Verkligen stort tack för era svar, och reflexioner! - bara upptäckten av att det man skriver faktiskt genererar något så värdefullt som er uppmärksamhet, gör att bloggandet känns meningsfullt -även om det inte tar mig dit jag vill- är det i allfall underhållande för andra :)
Jag tror inte på att man kan bli lyckligare av att leva ett liv utan eftertanke. Voltaire levde under en tid då någon annan utbildning än lärlingverksamheten inte tillhörde gemene mans verklighet. Då tror jag visst att man kunde leva lyckligt ovetandes. (Visste man för mycket och hade idéer som skiljde sig från de religiösa utsattes man för påtryckningar från alla möjliga håll och kanter.) Men jag tror inte att man i någon tid har kunnat nå en högre lycka genom att sluta reflektera över sin situation. Beroende på vem man är leder reflektionen till olika platser. Man får göra det med tillgänglig ”vokabulär” bara. En sökande natur kommer alltid att ägna mer tid åt kontemplation och inåtgrävande för att tillfredställa sina egna behov av en djupare mening i allt än den så kallade sorglösa typen. Det är nog bara att acceptera och inget att vara bitter över. Kanske ska man vara glad över olikheterna istället.
Vissa människor tycks nöjda med så lite, det kan jag avundas… då kan jag gå ett par dagar och tvinga mig själv att le åt konversationer eller händelser som jag normalt inte skulle tycka var det minsta roande. Men för det mesta lyckas jag lura min hjärna så till slut så verkar den finna ett visst värde i situationen i alla fall. Livet blir roligare om man kan se små presenter i fler saker.
Jag tror på reflektion. Men bara om tanken sen omsätts i handling kan man säga att det förändrat ens leverne. Tyvärr är man inte riktigt domare själv över om man blivit en bättre människa eller inte. Jag vet att du allra mest ställer sig kritisk till den du är och inte till vem alla andra är. Men som person blir man alltid bedömd för sina konkreta handlingar, inte för det man tänkte. På gott och ont. Så även om jag:et är det största plågoriset så ska man ibland sluta straffa sig själv för omvärlden kommer säga sitt i sinom tid ändå. Varför använder man en annan måttstock för sig själv än för alla andra? Finns det nån anledning till att man har överseende med saker hos andra som man absolut inte skulle ha överseende med hos sig själv? I vissa fall finns det självklara anledningar till att det är så. Men ibland så finns det nog ingen anledning. Som att ställa krav på att du själv ska kunna hitta ord för att kunna beskriva ditt Jag. Något ingen annan lyckats med. Det är för mångfacetterat för att kunna beskrivas in i minsta detalj och skulle det gå så skulle man mista så mycket av tjusningen att någonstans vara en hemlig person, en unik individ. Bara en sak som semantik skulle förstöra allt.
Naturligtvis är det så, varje sak man skriver skvallarar lite om ens person, ur de mest träiga utgjutelser kan mycket av ens karaktär sippra ut.
Jag strävar inte efter att bli en bättre människa i andras ögon. Jag bryr mig väldigt lite om vad andra anser om min person. Naturligtvis vill jag bli omtyckt (likt vem som hellst) men det är inget jag lägger ner alltför stor tid vid. Jag är intresserad av att lära mig om mig själv och om möjligt utvecklas åt de håll jag finner förtjusande. Detta tror jag mer eller mindre alla människor sysslar med i någon utsträckning och uppnås naturligtvis bättre genom att försätta sig i nya situationer än att tråka ut sig själv. Även om det låter som kritik mot mig själv och andra är det blott en liten suck över de naturliga tröghetslagarna.
Jag är heller inte ensam om att ifrågasätta språkets möjligheter att förmedela tanken, som komplement har vi uppfunnit konst, dans, film - om jag hittade ytterligare ett uttryck (eller mitt eget bland de befintliga) vore inte det fantastiskt?
Skicka en kommentar