Livet existerar i lager

Livet existerar i lager.
För oss som en en växelverkan mellan automatik, och mänsklig interaktion. Ett trivialt exempel skulle vara hur min disk travar sig själv i lager på lager, och på disken lägger sig lager på lager av fett och smuts. Min hand i en rituell rörelse för bort lager på lager tills bara det understa lagret, och det är hos alla levande ting dödsångesten, men hos de döda bara en blank skimmrande hinna, finns kvar. Allt omfattas av denna eviga växelverkan. Vår historia (lager på lager av skamligt likgiltiga händelser - ja och det undre lagret, det är grumligt, jag kan inte ens gissa vad det består av), våra civilisationer, våra kroppar, lager på lager. Från det poetiska kosmos, det ogreppbara (varför skulle jag använda fler sökta referenser) till vårt vardagliga kosmos, ur bondepraktikan lätt utvunna råd som att klä sig lager på lager då det blir kallt för att sedan ta av lager på lager i takt med att det blir varmare för att till sist låta solen skala av dig lager efter lager av död hud. Och de bildliga lagren är lika lätta visualisera som de fysiska, i film och litteraturhistoria tränger jag ner, skrapar på lagren, på vissa ställen är jag igenom nästan helt, andra är fördolda (med svårighet uppskattar jag tjockleken - den tid det skall ta att penetrera), lagren omkastade, förvrängda av missvisande kanon, glömska.
Sedimentering sker med eller utan vår inverkan, ibland kan vi för en stund nå ner till en förut dold nivå men vi förmår aldrig vända flödet. Visserligen så, men om vi slutar att minnas, i en värld utan förfluten tid, där all information skulle vara överflödig, kan enbart ett lager existera! Likt en serie stillbilder, spridda för vinden utan inbördes relation. Det skulle vara meningslöst, Ogreppbart - javisst, ja vidrigt. Nej, det skulle egentligen bara vara passionerat likgiltigt.

--

Dedikerad främst till Rive Gauche (Marker, Resnais, Varda, Demy) men också till lite andra "hokus pokus"-fransoser.