den allvarsamma leken

I mitt liv existerar inget verkligt lidande
bara olika former av uppgiven självömkan.

Att tjattret, utan minsta tvivel, var på Holländska.
Därefter levde vi i ständig skräck och fascination.

All förståelse är övergående.

Ack,

Glaskrosslarm på cybercoms allhelgonaparty!
Filmkultur av typen arty!

Jag somnade på tåg till Höör,
sådär som somliga människor gör
Och vaknade uti min säng

Åt lördagslunch med regissör
jag blev på väldigt bra humör
Och bjöd in festligt gäng

Så fest för flest, en vänlig gest
bäst undvik alkotest
Och sjung en liten sång

Jag älskar dig som är min gäst, och vad hände sen?
"Alla som inte dansar är våldtäcktsmän!"
Vi dansar natten lång

Vi lyssnar på musik,
tills sömnen slutligt tar
oss två till ljuvlig morgondag
och känslans romantik
som saknar er
och älskar er
jag vet att du är svag
för kakor lille far
så ett besök
och flykt från stök
och ostädade platser
mot norra Lund i snirkliga strapatser

En kort visit på fäladstorg
sen blandad sorg i hemmets borg

Nu: Fleetwood Mac.

Du försvann!

Dessa surrande, snarkande trumpeter; ja, dessa väsande stekande intstrument, som det ryker och bolmar ur. Hon betraktade dem på avstånd, skrämd av deras dragningskraft. Minns hur frostiga lockande mässingscylindrar förleder. Lamslagen betraktade hon det långa led av människor som vallfärdade mot de kreverande instrumenten. Ett gungande, sjungande led. Små och stora, män och kvinnor, svarta och vita, hand i hand mot undergångens trumpeter. Hur kan de döma sig själva att tuta och böla extatiskt i evighet? Hon såg sig omkring; hon var ensam på detta halvklot. Henns små, mikroskopiskt fina fingrar darrade i den svaga brisen. Hon hade stått här länge. Hela mänskligheten hade dragit förbi i hypnotiserade färgsprakande skaror. Hon hade själv inget att erbjuda och hade således förlorat allt till de smorda silvertrumpeterna. En sista storm av brinnande höstlöv seglade förbi. Hon petade med foten i den lösa joden. Ett buckligt föremål av rostsprakande metall uppenbarade sig. Med silkeslena fingrar fiskade hon upp det oformliga metalstycket. Det krumbuktade i hennes grep, vecklade ut sig. Försiktigt förde hon det till läpparna. Det gav en liten rosslande viskning ifrån sig. Hennes lungor fylldes av iskall luft - hon andades in. Och när när hon blåste ut blev det år 1901.

Ett ekande skal

Iskalla ben, brutna i ett slumpmässigt mönster låg utspridda på den frostiga marken. Det fullständigt mördade intryck dessa lämningar gjorde på doktorn, som trots allt hyste vissa sympatier för katters lunchvanor, tvingande in honom i en sällsynt allomfattande extas. Doktorn hallucinerade intensivt. Hans kropp flängde från sida till sida av gatan och förbluffade medtrafikanter väjde efter bästa förmåga den framrusande lilla markisen. Förvirringen var alltså extra stor denna morgon i mitten av februari.

Solen stod på god väg att skänka omgivningarna sin livgivande plasma, men doktorn kände bara en isande kyla som trängde rakt in i hans sköra och något underklädda väsen. Stjärnans tentakler smekte försiktigt hans panna, men doktorn var totalt oemottaglig för solens naturliga övertalningsförmåga. Hans fantasi var bräddfull av gigantiska skelettkrigare som trampade på små förvirrade doktorer, och unga jungfrur som blev defilerade av lömska jättebläckfiskar. Därför snurrade han nu omkring halvt lyrisk och halvt livrädd för att bli krossad till en smulig massa. Benmjöl, tänkte doktorn, det är den typen av mjöl som aldrig blir rent i påsen, oavsett hur noga man än siktar det. Så skulle han ju heller aldrig baka något på det. Bara ha det i en liten tygkasse kanske eller spara det i ett litet skrin. "Detta är Doktor B's förtjusande kvarlevor" skulle det stå med snirkliga bokstäver (så att man var tvungen att vara född på artonhundratalet för att kunna läsa dem! hehe) på det lilla skrinet. Omtyckt av många. En herre verksam inom otaliga områden och som inte drog sig för att ta sig an något projekt (oavsett omfång). Det var så han såg sig själv den lilla doktorn. Men egentligen var han var en allkonstnär dvs. människovän dvs. oduglig. Hjälpsam men obotlig, ett slags genialt missfall, med ett outsinligt överskott av missriktad entusiasm och fantasi.

Denna februaridag nådde doktorn sitt hem på nordostpassagen med omfattande frostskador.

I nästa episod av Doktor B's irrfärder lär vi oss mer om doktorns hjälplösa, meningslösa och rent av pinsama utbrott mot lyxkonsumtionen. Håll ut!

Flux

Det måste - jag menar det bara måste finnas intertextuella samband mellan Markers Le Mystère Koumiko och Murakamis Kumiko-mysterie (mer känd under namnet The Wind-up Bird Chronicle). Eller är det bara tillfälligheter? Jag får fundera lite på det.

Och här är det viktigt att jag är mycket tydlig: Jag älskar dig!

För du ser hur jag sjunker ihop, hur min blick flackar eller resignerat fästs någonstans alltför långt borta , grund och utmattad, hur stressen har fått mina axlar att stelna i en onaturlig, skygg komposition. Hur jag skrattar ursäktande och vänder mig bort när jag ser dig. Hur jag suckar uppgivet. Eller kanske mest påtagligt: att jag aldrig är där. Att jag aldrig hör av mig.

När det känns som om min existens blåst bort med höstvinden, att min ande följt med fåglarna söderut, då måste du minnas att jag faktiskt finns här någonstans i södra Lund och att jag älskar dig ovillkorligt. Jag älskar dig, jag tänker på dig, och det är min avsikt att träffa dig igen!
Jag skulle verkligen vilja tala med dig, länge om det som intresserar oss och inget speciellt. Vi skulle göra upp planer för olika saker. Jag är full av nya idéer.

Och om du inte har bråttom så kommer jag en dag knacka på din dörr, hejda dig på stan, skriva ett brev, ringa upp dig och kanske kommer jag då inte säga att jag älskar dig, det kan man inte säga hursom helst, men det är vad det betyder.

Såg du att jag vinkade åt dig precis. Att ja sa hej. Det gjorde jag. Faktiskt!

To you I say: OFFLINE!

Doktor B, den silverstrålande, har nyligen intagit unga hjärtans vaccin. Och skakat av sig sina förföljare, senare vänder han sig oroligt i sömnen.

% I drömmen: Närvaro obligatorisk

Han faller handlöst ner från sängen och ut genom sitt fönster. Landar mjukt på gatan nedanför. Rätar upp sin sargade kropp, 1983!


Så börjar Doktor B's irrfärder. En serie självbiografiska mönster, presenterade genom smärtsamma kompromisser. ENDAST på Mitt dåliga minnes fantasi! (½WOW! ½BLÄ!)

Intermission in the third dimension

På min gode kusins blogg, en liten text av undertecknad:

Angående forskning

Förvandlingen

Om det fortsätter så här kommer den populäre diktaren Elias Westerberg att bli zombiefierad innan sin tjugofyraårsdag. Hans sinne vittrar bort och hans fysiska uppenbarelse förmultnar. Själen svävar iväg till en annan planet där mycket små män krossar hans trancendentala väsen som om det vore av glas. Kvar blir den stekande, svällande kroppen. En svag konstruktion.

En dag vid nordsjön

I sällskap av sjöfåglar stod jag på en konstruerad platform och blickade ut över nordsjön. En frisk vind förde med sig lukten av havet. Solen låg i moln, det var mitt på dagen. Jag kramade stålräcket med båda händerna. Vinden slet i mitt hår och jag blundade helt kort för att mina ögon inte skulle börja tåras. Det var slutet av sommaren, strömmen av turister till den lilla badorten började avtaga och fiskmåsarna slogs allt mer desperat om de fåtaliga solbadarnas rester. Jag försökte krama ur de sista timmarna ur min ledighet men de rann som sand mellan mina fingrar till tonerna av fåglarnas hesa sopätarsymfoni.
   Knogarna vitnade i kampen mot den metalliska barriären som skilde mig från evigheten, och havet och strandtennis och barnskratt, mina fotsulor skavde mot den sandiga betongen och nordsjön brusade stark och oändlig nedanför mig. Jag var livrädd för att jag inte skulle bli lycklig.

SKATEBOARD!

FAMILJEN!

Det moderna diskoteket

Jag går på ett modernt diskotek, transformeras helt ljudlöst, plötsligt står vi där och gråter, gråter, gråter, skrattar, skrattar, skrattar, sover, sover, yrar, yrar, yrar, skriker, skriker, vi dansar. Vi dansar över det moderna diskotekets blanka golv. Vi är tyngdlösa: förlösta från jordens tvingande gravitation. Vi står utomhus och flåsar, andfådda så det bränner i halsen. Vi är i ständig rörelse - rotation - vi är om varandra. Vi älskar varandra, och vi håller takten. Går det att beskriva med andra ord än passionerat vansinne?






I det gyllene vansinnets namn vigde jag er så till evig kärlek.

Ah! Åh! Det var verkligen en modern känsla. Synd att jag svävade iväg helt och hållet på slutet så att det nästan inte fanns någonting kvar av mitt väsen närvarande under den sista tiden, men vad gjorde det när allting blixsnabbt bleknade bort?

Edit: Vi blev blinda av diskolasern.

Vännerna på Malmö central

Upp och ner samma välkända trappsteg. Det var måndag igen. Hon var superblek i morgonljuset. Han var svart, dammig och iskall. Stapplade omkring på stengolvet. Vände på en smutsig filt, somnade, snörvlade, harklade sig, tog mod till sig men somnade tyvärr på nytt. Hon satte sig på en liten bänk precis brevid, böjde sig fram och viskade några ord i hans öra, men överröstades helt säkert av byggmaskiner i närheten, eller några andra ultramoderna bakgrundsljud: en symfoni av mobilsignaler som nästan lyfte taket på centralstationen eller inbromsande morgontåg, strax akompanjerade av trötta pendlares stressade marsch. En kort lur innan dammigt, sömnigt solljus smeksamt kittlade hans kind, lockade fram ett leende på hans torra läppar, varpå han yrvaket reste sig upp, snubblade vilt omkring i tio sekunder innan han utmattad slog sig ner på bänken i hennes absoluta närhet. De satt så nära varandra. Byggkranar tornade upp sig, vita moln skingrades, gud själv visade sitt ansikte sådana här dagar. Men guds röst dränktes av taxibilars tjutande, och det var därför de blev sittande där de satt. Solljuset droppade milt från klarblå himmel, sjöfåglarna dök i konstruerade, oljiga bassänger som underligt nog härbärgerade några förmodligen ytterst dekadenta fiskstim. Vad skulle man egentligen ta sig till en sån här dag? Kanske kunde man drista sig till en liten promenad? Kan man kanske få locka med en tur i västra hamnen? Betrakta den ståtligt snurrade plåtkroppen, som lockar turister från hela landet, och som är lite av en profilbyggnad i stadens silhuett. Färden går över Binary Bridge till Malmö högskolas smäckra huvudbyggnad. På vänster hand har du då själva glaskonstruktionen som hotfullt tornar upp sig ofantlig ovanför dig, med hallucinatoriska citat av Timbuktu och andra okända mästare som uppmanande dekoration, samt på höger hand den spektakulära fontänen The Wave, smakfullt invigd bara något år innan Tsunamin tog livet av svenska Thaiturister. Senaste tillskottet bland delikata lunchrestauranger i IT-konsultghettot på Kockums nedlaggda hamnområde, är ironiskt nog Thaibåten med 75 kr för en dagens. Och bortom det, Stapelbäddsparken:

Här har Föreningen Bryggeriet och ABF Malmö tillsammans med Gatukontoret och Fritidsförvaltningen öppnat upp för en ny ung mötesplats– Mötesplats Stapelbäddsparken. Den här platsen skall få utvecklas och växa fram dynamiskt i samspel med de som använder den. Vi sätter inga gränser utan bjuder in till dialog och aktivt medskapande. Under 2007 kommer vi att arbeta med seminarier och idésamtal, men också med olika arrangemang och verksamheter - allt med hjälp av med intresserade malmöbor.

Och Bo01:

Efter bomässan Bo01 revs staketet runt området, och för första gången kunde de boende i området nå sina bostäder utan att passera en vaktad grind.

Villor, radhus och 600 lägenheter ska tillsammans med kontor, affärer och annan service samsas i området. Målet är att stadsdelen skall vara ett internationellt ledande exempel på miljöanpassning av tät stadsbebyggelse.

Men det blev aldrig någon promenad. Istället spenderade vännerna på Malmö central en okomplicerad dag på sin bänk i det milda solljuset. Till ljudet av nybyggnation och modern transport, somnade de stilla i varandras armar 15.45. (En arg gubbe väckte dem tjugo minuter senare. Till råga på allt hade en fiskmås ätit upp resterna av deras lunch.)

Solange

What have you done to Solange? / What have they done to your daughters?

Någonting trängde som ett spjut genom mitt hjärta. Ekande tystnad. Kvartslång väntan. Jag kröp upp i sängen och slog armarna om huvudet. En svag bris drog in från min halvöppna balkongdörr. Viskande nattluft, naturen besjöng min belägenhet. Jag vidgades. Nyårslöfte: att aldrig sluta. Ögonen för evigt öppna. Att aldrig bråka. Att hålla handen för munnen när jag talar. Oh C. K. Dexter Haven, I'll be so yare!

Non-personalities

Ni som verkligen känner mig vet att jag älskar att sväva iväg och jag svävade iväg likt en heliumfylld bag-in-box-påse. Sen, något senare, när jag kom hem, drabbades jag av en känsla av absolut lugn. Molnen var sällsamt spridda, det legendariska regnvädret hade äntligen givit vika och ett mildt solljus jagade istället fram över den välkända staden. Hur smutsig och trött var jag? Min blick var klar och fast, jag kände mig en smula uppgiven, och jag kände mig helig. Det är för denna känsla jag sover i smutsvatten; av denna anledning utsätter jag mig för den delikata plåga det innebär att lämna världens två mest förtjusande ögon bakom sig, tänkte jag. Min kropp erfar ett litet eko och jag darrar. För några timmar sedan (ja tiden rusar!) låg jag ännu vid din sida och pratade alkoholiserat men vänligt i ditt öra. Vad som egentligen förmedlades? Nåja, låt oss inte uppehålla oss vid det! Sömnen dränkte vår osäkerhet. Framtiden trängde obönhörligen undan oss från varandra lika säkert som naturens alla andra ovillkorliga och likgiltiga repetitioner. Omständigheter säger du nu, ja kanske rent av självklarheter - som om smutsigt vatten, dåligt ljud och skräniga ungar skulle vara mer förknippat med samtiden än blixtrande attraktion och andra former av temporär lycka. Och det kan jag faktiskt instämma i: att det inte är. För vår tid är tidlös, tyst, svalkande, unipolär men flerdimensionell. Och lika overklig som vanligt. Ja, du säger kanske att du inte blir förvånad längre, att allting tråkar ut dig, att du känner dig frånkopplad, fastkjedjad av något ospecifiserat beroende, att du mår dåligt, att jag mår bra, att allt. Fast en känsla av inget. Men när våra fingar instinktivt söker sig till varandra och sammanlänkas, när våra läppar extatiskt möts - då är vi redan utraderade. Molnen förflyttar sig sakta. Mörkret faller. Världen skapas om på nytt. Jag väntar ivrigt.

vad gör han?

http://www.cybercomgroup.com/en/
hej jag jobbar på it-företag, åttatillfemåttatillfem.

Gammal är äldst!

The Tough Alliance, Frida och Emilush i all ära, men det stora provokativa geniet inom svensk popmusik just nu är onekligen Per Gessle.

http://www.aftonbladet.se/vss/rss/story/0,2789,1098671,00.html

Hanna hade stormigt kärleksliv,
hon kraschade alltid i samma bil.
Hon hade tur jag gick på söndagspromenad,
och hörde hennes ord så detta är vad jag sa:

”Jag kommer hem till dej jag är en händig man.
Jag finns för dej, jag kommer så fort jag bara kan.
Jag lyssnar på dej, håller om dej, erbjuder en hand.
Och vill du jag ska stanna är jag en händig man.”

Det är synd att fälla tårar på en ros.
Lätt att göra när din kärlek flytt sin kos.
När inga blommor blommar i din korg,
är jag en vän som suddar ut sin stora sorg.

”Jag kommer hem till dej jag är en händig man.
Jag finns för dej, jag kommer så fort jag bara kan.
Jag lyssnar på dej, stoppar om dej, håller hårt din hand.
Och vill du något mer, är jag en händig man.”
Hey-hey-hey

Hey-hey-hey

”Jag kommer hem till dej jag är en händig man.
Ring till mej, så kommer jag så fort jag bara kan.
Jag lyssnar på dej, håller om dej, erbjuder en hand.
Och vill du något mer, är jag en händig man.”

Hey-heey. Jag kommer hem till dej.
En händig man.
Så fort jag bara, så fort jag bara kan.
Na-na-naa.
Och vill du något mer är jag en händig man, händig man.
Jag är en händig man.
O-oh-oh-hooo…

Vad ska man säga? detta är ju obetalbart.
För er som inte är helt övertygade om hans storhet kan jag ju avslöja (tack för tipset, Helena!) att han döpt andra spåret på sin nya skiva till "Pratar med min müsli".

...

Mitt dåliga minnes fantasi två år! (Ett rymdäventyr)

På tvåårsdagen av min bloggs uppvaknande, min debutroman;
ETT RYMDÄVENTYR

"Den är blåsigt frisk och livsfrustande, den letar vildsint efter
ögonblickets sanning och stundens skönhet."
Arthur Lundkvist

#200

I'm dead sexy

STREETSTYLE MODETTE

Välkommen till Internet

Ett rymdäventyr

Ibland faller skuggorna tätt. Sveper över busskurer och tomma gator. Det är regnmoln som, högt ovanför oss, oroligt passerar förbi. Vi håller oss så stilla vi bara kan. Helst inomhus. Vi sitter ensamma i våra tre rum. Fastkedjade av den närmast ritualiserade passiviteten fortlever vi på oklara grunder. Vi har retirerat, frivilligt och successivt. Med varje ny insikt som vunnits har ytterligare skäl framkommit för att stänga dörren bakom sig. Ett dis, med ett urvattnat ljusspektra som bara förmår bleka vår hy ytterligare, letar sig in genom våra fönster och lovar ännu en stilla och fullständigt kravlös dag. Vi konsumerar allt, utom just näring, och när vi upptäcker att ingen av oss väger mer än 60kg börjar vi skratta. Åh, vi har lovat oss själva så mycket!

Underground Cinema and the Art Theatre Guild

Art Theatre Guild
http://www.midnighteye.com/features/underground_atg.shtml

Shuji Terayama
http://www.ubu.com/film/terayama.html

Toshio Matsumoto
http://www.ubu.com/film/matsumoto.html

Tadanori Yokoo
http://www.ubu.com/film/yokoo.html

STOR BOLL!

Den märkliga upptäkten av stor boll

Lyckan över stor boll

Och den obligatoriska dansen

Kanske världens bästa stor boll-film?
Chronopolis (1983)

En plats i solen

Så semestrade vi mellaneuropa under en vecka i det stora krigets tecken.
Lund-Kolding-Bremen-Brugge-Ypres-Peronne-Bruxelles-Lund.

Otto DIX

Emil NOLDE

(1914-1918 stod mord på agendan i Europa. Högfärdiga generaler kommenderade ner miljontals soldater i skyttegravarna. Att vara Avant-Garde i dess mer militära betydelse var det samma som en dödsdom. I slutet av kriget hade inte en enda förkrigskonflikt nått sin lösning.)

Nu är mellaneuropa industri och politik. Anakronistiskt utmejslade stadskärnor där vi kan känna den europeiska gemenskapen. Tjugotre i frontlinjen för det nya, hade för nittio år sedan inneburit en kula i huvudet eller en amputerad arm. För sextiofem år sen bombdåd, motståndsrörelse och död. Ligger jag begraven på en av den många minneskyrkogårdarna som klär den centraleuropeiska landsbygden? Näppeligen!

Vem kan minnas dem?

Jag flyger i fantasins flygplan över de åkrar och fält där miljontals stövlar trampat och snavat mot sin död. Under fem år i början av nittonhundratalet sög vi allt vi kunde ur naturen. Den svarar med att helt utplåna vår historia. Sen blodas marken på nytt. Det är ett nytt världskrig, men det är en annan historia.

Åter i Lund. Det är sol så man nästan smälter bort. I mina nya glasögon reflekteras ljuset och kastar ljungande blixtar mot den välkända arkitekturen. Likt Godzilla förintar jag min omgivning. Jag glömmer. Jag fantiserar. Jag håller mig passiv.


Rekommenderade danskar: Carl Theodor Dreyer (film), Kaj Munk (drama), Christian Poulsen (fotboll)
Rekommenderade tyskar: Otto Dix (konst), Emil Nolde (konst), F.W. Murnau (film)
Rekommenderade belgare: Marnix Gijsen (litteratur), Hergé (serier), Edgar P. Jakobs (serier)
Rekommenderade fransmän: Moebius (serier), Saint-Exupéry (litteratur), Gustave Moreau (konst).

Läser du nyheter på internet?

*asg*

Brinn, min lilla värld!

Så släpas vi fastkedjade till världens ände, där vi äntligen finner frid.

Det moderna teatersällskapet

Idag föds det moderna teatersällskapet. En unik möjlighet för den moderna människan att avmagnetiseras. Vi kommer att förvandlas och sväva iväg. Låter det intressant? Hör av dig.

/ Elias
Teaterdirigent, moderna teatersällskapet

Feber

Jag tittar på fiskmåsarna på min gräsmatta med yrsel och energi,
lyssnar på Jennys ultimata discomix <3 & formulerar mina tankar.

1/1 2007: Med anledning av två decennier i Lund och det nya livet

Det är nästan helt mörkt nu, det sista ljuset droppar in genom fönsterrutan som isigt diagonalt regn. Han ligger böjd över skrivbordet, halvslutna ögon och trummar med fingrarna mot den skrovliga bordsytan. Drömmer sig tjugo år tillbaka i tiden. Till sin barndom. Barndomen präglas i hans minne av hoppfull konstruktion. Det är Lego, Mekano, abstrakta leksaker - byggstenar som med den unges fantasi och den hantverksskicklighet som karaktäriserar ännu dåligt utvecklad finmotorik förvandlas till avatarer för en outforskad och lockande vuxenvärld. Flygplan, robotar, bilar, rymdskepp, riddarborgar animeras med fantasin. Även en bil utan förare har liv. Spöktåg utan spår eller elektricitet kör kors och tvärs genom staden. Vad är signifikant för dessa ofullständiga representationer? De motsvarar en idé i barnets huvud. Rymden, medeltiden, dinosaurier utgör en levande fond. Orden: 'baser, gift & motgift, högkvarter, laser, bazooka, kikare, stetoskop' har särskillda betydelser. Nästan allt handlar om de goda och deras fiender. Länge kallade han motståndarna i lagsporter för fienden. För tjugo år sedan satt han på sin pappas axlar och fantiserade vilt. Med en kulspetspenna i ena handen dirigerade han sitt lilla kungarike. Höll sina undersåtar i schack med omväxlande terror och eftergifter. Han önskade sig innerligt en freestyle.

Vaknar ur sin halvslummer. Rummet är helt sänkt i mörker så när på de kalla skuggor som blåser in var gång ett fordon paserar på gatan nedanför. Hans undersåtar har gjort sig fria, i sexårsåldern abdikerade han som envåldshärskare och blev en tillsynes assimilerad del av en växande familj (men styrde i hemlighet med järnhand familjen tills han flyttade hemifrån vid arton års ålder). Han saknar sina allierade, det goda laget, och deras outtröttliga arméer av legogubbar, transformers, action-force. Men de är överflödiga nu när fienden har dragit sig tillbaka. De kraftfulla flygmaskiner som trafikerade fantasins luftrum har nu decimerats till miljöfarligt skrot.

Träets textur under de trummande fingrarna. Det svaga ljudet av trafik någonstans ifrån. Handen letar sig över bordet, fingrarna sluter sig om något litet metalliskt. Mikroelektronik, det surrar svagt när han greppar tag i det, känner dess mekaniska puls. Det är en komplex ljudmaskin, likt barndomens freestyle producerar den hörbara ljudvågor av elektromagnetiska instruktioner.

Vägrar acceptera det han för länge sedan insett; att lösningen på livets alla mysterier finns i åttondeklassens kemibok, grunderna i commonsense-psykologin och i Pierre Bourdieus tankar om habitus.

Vi sover brevid varandra. En stilla reaktion. Det tyst fenomenala. Min förintelse.
Likt nästan alla kemiska processer, vid låg temperatur, gick denna mycket långsamt.

En brinnande linje

Begär är inte brottsligt, bara ägande.

Ja vet! vi hyllar Hitler, kör rattfulla och går på Göteborgs Nation!

Mikael Westerberg träffade just sin gamla nemesis: den oerhört omoderna människan. Till det yttre är den oerhört omoderna människan och Mikael Westerberg ganska lika. Båda är glada, socialt begåvade, välsignade med lite akademiska poäng som ungefär svarar mot deras studieskulder och med en härkomst från ekonomiskt priviligierad medelklass. Mikael och den oerhört omorderna människan har växt upp sida vid sida och hållit varandra i handen sedan barnsben. Under grundskolan tyckte Mikael och den omoderna människan ungefär lika i det mesta och förövrigt spelade det mindre roll vad de tyckte om olika saker för det fanns annat som förenade dem t.ex. TRANSFORMERS. Mikael Westerberg och den oerhört omorderna människan lever fortfarande tätt tillsammans men träffas trots det inte längre särskillt ofta. Men när de slumpmässigt kolliderar, och det händer ibland, är det en nästan utomkroppsligt overklig upplevelse för Mikael. Mikael får svindel och blir ledsen för att han inte förstår. Han förstår inte att så hopplöst omoderna värderingar kan leva vidare och frodas i ett tillsynes huvudsakligen akademiskt klimat. Mikael drar därför obekväma och förhoppningsvis felaktiga slutsatser av detta. Fast han återfår snabbt fattningen, det känns faktiskt redan lite bättre. Någonstans kan han passa in även den oerhört omoderna människan i sin postmoderna världsbild.

Färgkoda din vardag

'tictac/magnefique3000/artfilm/games'.template.remix
Mitt dåliga minnes fantasi färgkodas i lite vardagsfärger. Håll ut!

Nej ingen är bättre än oss

Ack! underbart är att fraternisera med den priviligierade medelklassen. Ni binder mig i sidenband och håller mig i handen, roar mig så mycket att min nolltolerans mot underhållning bara verkar som en vag förevändning för att ta genvägar genom kulturkonsumtionen direkt till den så hett eftersökta elitismen. Mina lungor är brännheta, jag spekulerar: åh, tänk att få influera ett ungt hjärta!

Vad som händer sen

Det blåser in över våra döda stränder. Låt saltstänkta klippor vittra sönder under oss. Där vi faller till havets botten. Och hur isen genast sluter sig över våra kroppar. Vi är bevarade, i säkerhet, blott en årstid innan bottenfruset vatten tinar upp och vi spolas undan. Vidare med strömmen och ut i världshaven.
Här driver vi i åratal. Formas av salt och sten, löses upp. Vi tillhör vattendjuren, och de tar från oss vad de behöver. Omättliga, kräver de mer än vi kan undvara. Du liknar ett träd som fällt sina löv, jag en handdocka som lekts sönder innan den blev färdig.
Så en morgon rinner vattnet plötsligt undan och vi befinner oss på land. Vår nyfikenhet inför den nya kontinenten vet inga gränser. Men istället påbörjas en mycket långvarig sedimentering. Lager på lager av lera och grus regnar över oss. Stelnar, pressas samman, konserveras. Stelnar, pressas samman. Pressas samman.
Nu tillhör vi de små underjordiska djuren. De är hårda men rättvisa med vad vi är skyldiga dem. Våra existenser fördelas noggrannt och jämnt över kubikkilometer jordskorpa. När jorden skälver, spricker upp och plötsligt får nytt liv, tar åtskilliga liv, smulas sönder, vänds och sprids. En del av oss glider tillbaka ner i havet. En del av oss sjunker undan. En del av oss blåser bort.

Uppsatstillverkning

Nya blogger

migrerar slutligen till nya blogger
allt kommer se lite f*u* ut ett tag
designar om så fort jag hinner.

håll tillgodo mina små luvlilushar

Svenskans vackraste ord: Emilush

Vi behöver inte vardagen

Jag skulle vilja tillägna mina läsare en text om kärlek i modern tid.
Ett dedikerat hjärta. Hoppfull blick som ogenerat spelar i alla blanka ytor, möts av blyga ögonkast, bryter av vår tillvaro och smular sönder den. Med obetvinglig skugga och precisa, koncentrerade rörelser. Där verkar mitt väsen. Men en osammanhängande och oförklarlig förtjusning, över nya tider och det förflutna, vägleder och för mig iväg långt bort från vardagsmättad arkitektur med alla dess geografiska landmärken och smärtsamt införstådda ritualer. Vill leva mitt liv som en skapelseprocess i den omkullkastande känslan bortom. Det är svårt att beskriva hur tydligt allting känns nu. Min reflektion är så underbart lysande klar. (Men varje gång jag ser mig i spegeln tänker jag först: Åh nej, militärfrisyr!) Jag är naturligtvis arrangerad, det skäms jag inte för. Jag följer naturlagar, sociala beteendemönster, tidsandan, vanans makt, förväntningar, slumpen, ödet, gud fader, stjärnorna och vädret. Jag följer dig åt och håller dig i handen. Jag är en ständig vägledning. En skarpt och hoppfullt hologram. Min kropp är ganska åsidosatt, nästan bortglömd. Stundtals konstituerar den bara en begränsning för mitt trancendentala väsen. Kroppen vill ofta sova. Men egentligen är den en enorm resurs. Jag misstänker att mitt goda humör bottnar ganska mycket i mitt fysiska utförande. Det representerar för mig något oerhört viktigt: ovillkorlig frihet, vilket jag brukar fira med att dansa. Mina intressen är tjejer och science fiction. Skriv till:

Elias Westerberg
Råbyvägen 15L LGH 22
224 57 Lund

Jag älskar er!

Tungan rätt i mun

Vilken svensk översatt titel döljer sig bakom följande filmklassiker?

The Hidden Fortress (Kurosawa, 1958)
The Great Escape (Sturges, 1963)
Deliverance (Boorman, 1972)
Watership Down (Rosen, 1978)
Victory (Huston, 1981)
Lonesome Dove (Wincer, 1989)

6 rätt: Lets make love and listen to death from above
1-5 rätt: La la love you
0 rätt: Little baby nothing

olika saker de senaste 120 timmarna

blev pussad av en svart katt
hjälpte en sovande drucken flicka att hitta hem
beaktade pluxus/jeans teams liveframträdanden
färdigställde några ordrar drabbade av bomtursbuggen
vaknade klockan 02.15 och trodde klockan va sju
såg på tsais senaste i malmö
picknickade i stadsparken
antecknade saker
började en kurs i datorspel
fick lite pengar för första gången sen i november
lugnade oroliga
såg diverse experimentfilmer

Är ni med eller?

Döden i Venedig (Thomas Mann, 1912)




Pastoral: To Die in the Country (Terayama, 1974)




Josef K - Young and Stupid (1987)


Senast värdefulla bok/ film / musik? Posta!

för att kringgå livets monotoni krävs extrema åtgärder; ett extremt jag - ett extremt du.

Ett omedvetet disco, kom igen!

I

Du blir vid min sida, jag ler svagt, 'intagande' säger jag mig
Ett ark av fint papper, en sval vind,
en blommande trädgård.

desarmera min tickande själ, den plågar mig så i detta nu
för din hy är så brinnande vit och jag sväljer.
blodet rusar ner från huvudet
och det känns som en blixt slagit ner i mitt bröst
när jag tänker på dig där jag sitter fjättrad vid min maskin
och blickar ut genom den klara halvreflekterande ytan
över havet
över parkeringen nedanför
över glaskroppar som hyser nyvakna framtidsarbetare
och över diverse nybyggen

jag dagdrömmer vilt:
låga, brinn ut!
jag förmår ej ensamhetens milda kval
dess olidliga lätthet
demoraliserande verkan på mitt fokus
naturligtvis
otåligheten, och ibland -
bara som en svag knackning på dörren.



II

Jag måste hjälpa dig med allt för ingenting klarar du själv
Hålla dig i handen vid varje steg på vägen för annars halkar
du och om du faller kan du aldrig mer resa dig.

Vi reser bort. Vi försvinner.

Vinden tar tag i skjortärmar och klänningsfollar och i
våra små frisyrer. Timmar flyter förbi, jag speglas i glaset.
Ack flyktiga skönhet bli! Men ännu en gång ville ödet annorlunda.

Så vi tumlar omkring i otåliga vårmiljöer,
gränslös uppskattning av vårt gemensama rum.
varje rörelse är asynkroniserad
varje ansiktsdrag så nytt och nyanserat
min kropp skälver av förväntan
men så plötsligt!

hela mitt väsen exproprieras av det koordinerade kollektivet
och jag faller in i vana
säg vanmakt, där varje privat situation blir otänkbar
och det som existerar bara är ofärdiga tankar
-ett sammelsurium av ospecifika känslor-
oriktat välbehag som tvingar mig på knä
tvingar mig att slicka upp allt grus och tycka det är gott dessutom
så jag säger: tvi!

Tvi för vinden som lockar och för
tvi för våren som kränker min personliga integritet
som jag håller så högt
Men hurra för dig och mig och våra vänner!



III

Årstider, dessa lättjefulla foster,
(vilkas snåriga tillkomst jag helst inte vill spekulera vidare i
för det skulle bjuda mig alltför mycket obehag)
styckas upp i portionsförpackade bitar
och serveras till oss arma människor
som ständigt tycks vara hungriga på nya kulinariska smaksensationer.
Ack då tuggar jag hellre mitt grus.

Du skimmrar som fulländad kristall, ovetande om min anstundande metamorfos.
Jag spolas bort av otålighet och gammalt diskvatten.



IV

Och dyker upp på ny ort.

Jag eftersträvar det moderna ansiktet. Med det moderna ansiktsuttrycket.

newsflash

jag jobbar 8-17 i malmö denna vecka. jag är fattig & upptagen.
det nya skapandet kryper framåt.

jag ser ut ungefär såhär:




jag läste universums öde: datorernas död inköpt för 5:- bland utgallrade låneböcker.
nu läser jag klart det underbara äventyret av fournier.

jag kompletterar filmografiskt dreyer, polanski och von trier.

ofta utför jag annat arbete, jag går och lägger mig tidigt.

Gott nytt år 1,3 miljarder kineser!

Igårkväll firade vi det kinesiska nyåret.
Äntligen gyllene grisens år!

Vad passar då bättre än lite demolåtar från min kinesiska mp3-spelare?
http://www.zshare.net/audio/kina1-mp3.html
http://www.zshare.net/audio/kina2-mp3.html

lyckan kan vänta

ni alla ger mig så mycket kärlek
lyckan kan vänta.

spökbomben som sover

spökbomben som sover
en globulär, likt månen, midnattsskildring av elias westerberg

i ett låst rum stod en fyrkantig låda kopplat till ett batteri. lådan tickade olycksbådande, men det var ingen där som hörde den, och det var kanske tur, för kanske hade en eventuell åhörare listat ut att det rörde sig om en bomb och försökt desarmera den. bomben gick inte att desarmera, om man försökte skulle den ofelaktigt detonera, med dödlig utgång för den som vågade sig på det riskabla konststycket.
men ingen var där så istället tickade bomben alltså fridfullt vidare.

bomben var sinrikt konstruerad och var kanske den enda i sitt slag.
i lådan låg en nedsövd igelkott, när den inbyggda väckarklockan ringer vaknar igelkotten, ser sig omkring i lådan och noterar en skål med utspädd mjölk. skålen är placerad på en fjäder som utlöstes om jämvikten i skålen rubbades. när igelkotten tar sin första slurk kommer bomben alltså att detonera.

bomben tickar mot sitt slut. bomben är skapad för att explodera. den har ett mycket definitivt bästföredatum. igelkotten sover ännu fridfullt. igelkottsmateria, bombmateria, och annan materia kommer att blandas i en säregen konfetti om några minuter. vi inväntar tolvslaget då spökbomben ska explodera och alla som inte var spöken innan kommer att anta denna gamla ärorika existensform (därav namnet spökbomben). klockan tickar, spökbomben sover. om det fanns ett timglas i närheten skulle sanden snart ha runnit ut. när sanden har runnit ut kommer spökbomben att vakna. när spökbomben vaknar kommer alla att dö.

vi vill inte att spökbomben ska explodera. vi önskar nästan att igelkotten ska dö i sömnen och inte vakna och detonera spökbomben. igelkotten är en s.k. ofrivillig självmordsbombare, dvs. inte tränad i ett terroristläger. men han är ändå ganska farlig och just nu sover han. du och jag kommer att transformeras till spöken.
ja, vi kommer alla att dö när spökbomben som sover - vaknar.

vem kom egentligen på spökbomben? en riktigt idiotisk idé, han som kom på spökbomben var ett onskefullt geni. han ville förstöra allt, men om han skulle ändra sig byggde han in ett nödstopp. nödstoppet är ett s.k. snabel-a (@).
spökbomben tickar . . . .
(tick tack)

@@@@@@@@@@@@!

puh.

en liten lucka öppnas och igelkotten springer ut.

det är vinter ute, strax efter midnatt, och intensivt snöfall. vita kristaller klistrar sig fast på mitt fönster, utanför snubblar en glad student och blir ledsen.
hans terminer bara går och går, han vet inte riktigt om han kommer blir klar med sin utbildning innan allt studielån är slut. han är snöig, smutsig och iskall. hans nya dyra jeans har gått sönder (han är en s.k. brat) och han har egentligen inte råd att köpa nya den här månaden och det är bara den 11 februari. han biter sig i läppen och borstar några snöflingor ur luggen. med bestämda kliv stegar han så hemmåt.
när han kommer hem äter han en rostmacka och börjar bygga en bomb, några timmar senare fångar han en vilsen igelkott och söver ner den. han planerar allt in i minsta detalj. han är ett sorgset geni. en ledsen och sjuk påfågel. så tänker han sig själv, medan han finjusterar bombens utlösningsmekanism. igelkotten vaknar under hans bord och börjar vandra iväg. igelkotten kommer till badrummet och går in fast det luktar ganska konstigt. igelkotten kan inte få grepp med sina klor på det hala badrumsgolvet. igelkotten halkar omkring. braten har inte märkt vad som hänt så han går och lägger sig. när han går upp för att duscha på morgonen hittar han en uttröttad igelkott på badrumsgolvet. han lyfter upp det lilla djuret och viskar ömt:
- du, jag älskar dig, ditt lilla knäppa kryp, jag ska döpa dig till sonic.
sonic blinkar till lite förskrämt och gör ett igelkottstypiskt ljud.

spökbomben tickar på nytt: @

spökbomben tickar...

@

spökbomben sover, en student köper nya jeans för 1200kr och tycker det är ganska billigt. det är vinter och vi halkar och krockar med varandra.

- sötnos!
- älskling!

@

sonic drömmer igelkottsdrömmar, vilda, fantastiska, bortom vår horisont.
vi går här och halkar och fryser och är lyckliga så fort vi får lite solljus på oss och vi har det ganska bra. vi skapar våra egna problem, vi är förälskade i oss själva.



jag sitter ner på en bänk och min utandning skapar ett nervöst moln av vattenånga.
jag läser en bok av en fransk författare som jag har hört ska vara bra.

du går förbi.

jorden skälver.

tyst, så tyst, vaknade spökbomben som sover.
vi märkte det inte ens.

Det jag borde sagt

--- Och hälsa henne att jag saknar henne
för utan henne har livet bara känts som ett slöseri med min tid.

Minns hon vår förtrollade natt i Rio för tio år sedan?
Hennes blick var klar som kristall och hennes ögon
blev till stjärnor mot den brasilianska natthimlen.
Den sydamerikanska nattvinden smekte hennes kind,
fick hennes lockar att tafatt leka mot hennes bara axlar
Tillsammans inväntade vi soluppgången

Så minns jag henne nu, ett fruset porträtt
av vår lyckligaste tid.
Timmar av oförfalskad närhet, dygn av ömsesidig tillgivenhet
som lät solar och månar avlösa varandra på himlavalvet
när vi, liksom skyddade från tidens gång,
omfamnade varandra
i en aldrig upphörande
för alltid fortgående
av änglar ombesjungen
vals - för - kärleken

i takt med våra hjärtslag svängde vi runt
blundandes och in i det sista förnekade vi
den obörnhörliga morgondagen
som slet oss isär och slängde ut oss
på olika platser i världen
där vi inte längre kunde se
eller höra varandra.

Nu känner jag bara en dov stumhet
en mullrande tystnad
För intet befolkar denna otrygga plats
jag nu vistas på

Så när du ser henne nästa gång
hälsa henne att jag saknar henne

nystart

1 februari markerar en nystart för Mitt dåliga minnes fantasi.

Vad är nytt och hett?
Det nya livet, eller det nya skapandet som vi numera kallar det ('det nya avantgardet ' hos somliga) är en teori och metod för självförverkligande och förändring som trädde i kraft 1 jan 2007.
Utan att riktigt definera vad det skulle röra sig om, började några av oss att staka ut några gemensama förslag på regler, vilka nu efterlevts efter bästa förmåga i en månad. Ett definitivt manifest är på gång, tills vidare följer jag dessa riktlinjer:

. Nolltolerans mot underhållning
. Nolltolerans mot överkonsumtion
. Fysisk träning
. Personlig kontakt
. Koncentration
. 1h skönlitterärt skapande/ dag
. En internetfri dag i veckan
. Skapande på nya fronter
. Nya utmaningar/ nya miljöer

Detta alltså som tillägg till mitt sedan tidigare vagt definerade:
"I det nya livet ska jag lyssna på Stereolab (numera obsolet), ha älskarinnor, utsätta mig för onödig fara och vara extremt intresserad av experimentfilm och bildkonst."


Den nya stilen?

Den gamla stilen gick länge under beteckningen "Indiebrat".


elias som indiebrat nyår 2006-2007
edit: även Lars celebra pottfrisyr har fått ge vika för det nya livet


Den nya stilen är ännu snällare, mindre odräglig, betydligt mindre ironisk och alltså mindre självmedveten, om än lika konstruerad. Länge hette den 'snäll', nu har den i folkmun kommit att kallas 'indieskinhead' eller 'indienordman'. Hur väl den faller ut återstår dock att se.



indienordman är lite mystisk, och definitivt snäll 1/2 2007


Och bloggen?
hypnotics.blogspot.com ska nu uppdateras flera gånger i veckan
med ungefär samma typ av material som tidigare (möjligtvis mer
skönlitterärt skapande!). inte bara kommer frekvensen av postande
öka - kvaliteten kommer dessutom höjas avsevärt.

de ultrapretentiösa filmtexterna har blivit om möjligt än mer
kryptiska, långsökta och finkulturella och återfinns hädanefter
på xhypnotics.blogspot.com (alternativfilmstudion - ett spännande
projekt i startgroparna)

Och nu?
Läs intervju med mig som tyvärr inte förklarar någonting om det nya skapandet, utan istället utforskar och fokuserar på mina åsikter kring film på Thomas eminenta blogg.

Tema

Petrus tema: Japan
Elias tema: mönster
Isaks tema: hat
Lars tema: sorg
Christinas tema: att gräva en grav
Tid: 60 minuter


JAPAN

Kampsport
och gubbsnusk

Petrus Westerberg


Tystnad
Jag står och ser mot berget Fuji
och vinden tilltar

jag kastas, slungas,
högt över bergen och dalarna
och landar i soluppgången

Eld
och- tyssssstnad

Lars Westerberg


Den röda körsbärsblommen
berget Fujis vita snö.
En geishas hud och läppar.

Christina Bergil


Jag är liten
men jag kan bli mindre
mindre & mindre igen!
jag klonar mig med små japaner
illa sitter nu min rock
men sämre kan den sitta
jag kan bli mindre!
mindre & mindre igen.

Elias Westerberg


MÖNSTER

Mormor sade till morfar:
- Åk inte ut i stormen
för du vet att jag sover så dåligt
när du är till sjöss
för om du inte kommer hem
så finns det ingen som kan laga
värmepannan
och om jag fryser när jag går till sängs
får jag så svårt att sova.
Mamma sade till sin familj:
- Hela dagen fick jag sitta ensam
för pappa höll på med bilen
och hade fått fel reservdelar
och han blev inte klar förrän vid tio
och då ville han bara sova.
Och ingen av er andra tänkte på
att jag fick sitta ensam
och kanske dör jag,
jag känner ett starkt tryck
över bröstet.
Dottern sade:
- Jag mår så dåligt.
När pappa inrett gavelrummet
ska jag ha det
för jag behöver det bästa rummet
eftersom jag mår så dåligt
och ingen av er andra
mår så dåligt som jag.

Christina Bergil


Ett fönster består av mönster
men hur är ett fönster mönster?
Ett fönster utan mönster
är väl knappast något mönsterfönster
och vad är ett mönsterfönster?
Men fönster är fönster
och mönster är mönster
men två fönster följer ju ett mönster
- fönstermönster!

Petrus Westerberg


Dessa svarta och vita rutor,
dessa linjer.
Vi går sida vid sida med varandra.
Snart vänder processionen,
du lyfter din vänstra arm,
jag min högra.
Om mina beräkningar stämmer
har vi nått till vägs ände.

Jag förstod ingenting,
bara mot den skyddslöse, när min kärlek föll ur mönstret,
kunde jag någonsin ändra riktning.
Det kändes som att bli vriden ur led,
men det var kanske frihet.

Lars Westerberg


HAT

S    FÅNGAD
T    A
Y    S
R    C
K    I
ARBETSLÄGER
     T    A
     S    S
     T    H
     A    A
SOLDAT    T

Elias Westerberg


Som papper
torrt
vitt
Inte en muskel röjer
vad som pågår
eller pågått
Nu bara en utfällning
vit torr
av det som kokade

Och den som släppte giftet
i brygden
ska aldrig någonsin få veta
att det han anrättade
inte var slätvälling
vilket han förstås trodde
eller sade sig tro
eller försvarade sig med
när tiden gått
och pepprade rätter
fallit ur modet

Den förgiftade
slickar sina läppar
när han lämnar rummet
där han kvävde den gamle
Deras smak är den enda
han känner
har känt
alltid ska känna
Svavelsöt
honungsbesk

Christina Bergil


Han var en stor hatare

Fast vi högg honom i stycken,
glödde han.
Och när annat hänt oss
och andra tider kommit
vi lekt och spelat
älskat och roat oss,
höll han fast fokus.
Trogen bara mot sin lidelse.

Ty han visste:
Det är inte brandens väldighet,
utan dess oupphörlighet,
som skapar en stor hatare.

Lars Westerberg


Hat är hemskt
Hatt är nåt man har på huvet

Petrus Westerberg


SORG

När tacksamheten är större än sorgen
är sorgen mild och god
Den stiger upp i drömmar
av saknad och ljumma dofter
Doften i det lite svettiga hårfästet
hos någon som sovit gott

När skulden brer ut sig vidare än sorgen
fastnar sorgen
trampar på stället
svartnar
hårdnar
Man krattar graven varje fredag
fårorna skär rakt och djupt i gruset

Christina Bergil


skolan är sorg
läxor är sorg
när folk dör är det sorg
kärlek är sorg
jag är sorg
du är sorg
vi är sorg
livet är sorg
och det är ju lite sorgligt

Petrus Westerberg


Doktorn sjunger så ljuvt i mitt öra
jag knyter näven i fickan
blundar och vill alls inte höra hans röst
droppar av honung
och vill inte känna isiga tentakler
som smeker min nacke till tröst

Elias Westerberg


ATT GRÄVA EN GRAV

Men hur ska graven grävas?
Hur är en grävd grav?
Kanske konkav?
Nu är graven grävd.
Nu är det en grävd grav

Petrus Westerberg


Andfådd sätter jag spaden i jorden
- här vill jag vila!

Elias Westerberg


Jag gräver och gräver
Så mycket möda
för att skapa ett så stort tomrum.
Kan det rymma all min sorg?

Var finns trösten i detta?
Varken i tomrummet eller i kistan,
men i grävandet.

Lars Westerberg

Det nya livet inleds med en bild från det gamla

elias säger:
Fr.o.m. nu ska jag bara skriva på (pseudo)holländska!
Robban säger:
haha, ett bra sätt att liva upp januaritillvaron
vad gör du imorgon?
elias säger:
morgen, ik kan leren "IT-rätt"
Robban säger:
du villzt maaske den Ivan kratleeren?
et ist ihren kepurtstak
elias säger:
aah, ja vieliesht! waat uur?
Robban säger:
kann ik nik ganz pretzizieren, nik etwas stoort und laang, aber vielliesht etwaas miinimal kauphphen?
elias säger:
jaa super! Wat kauphphhen? U en ik zusaamen? nu? straks? morgen?
Robban säger:
nuu?
elias säger:
ja, leeren de IT-rätt is zakken! gaa im der city straks?
Robban säger:
et ist müücket wasr draussen, kann ik und mik waagen nüützen?
zum NOOva vielliesht?
elias säger:
jaa, gut verschlaag!
elias skickar:
Telefoonboek.doc

Robban säger:
kan ik dik zusammenstraalen auf SL?

Överföringen av Telefoonboek.doc är färdig.

elias säger:
ja - zuper! wielkoemen!
Robban säger:
ik will telephoonieren
elias säger:
gut kaastruel!