Non-personalities

Ni som verkligen känner mig vet att jag älskar att sväva iväg och jag svävade iväg likt en heliumfylld bag-in-box-påse. Sen, något senare, när jag kom hem, drabbades jag av en känsla av absolut lugn. Molnen var sällsamt spridda, det legendariska regnvädret hade äntligen givit vika och ett mildt solljus jagade istället fram över den välkända staden. Hur smutsig och trött var jag? Min blick var klar och fast, jag kände mig en smula uppgiven, och jag kände mig helig. Det är för denna känsla jag sover i smutsvatten; av denna anledning utsätter jag mig för den delikata plåga det innebär att lämna världens två mest förtjusande ögon bakom sig, tänkte jag. Min kropp erfar ett litet eko och jag darrar. För några timmar sedan (ja tiden rusar!) låg jag ännu vid din sida och pratade alkoholiserat men vänligt i ditt öra. Vad som egentligen förmedlades? Nåja, låt oss inte uppehålla oss vid det! Sömnen dränkte vår osäkerhet. Framtiden trängde obönhörligen undan oss från varandra lika säkert som naturens alla andra ovillkorliga och likgiltiga repetitioner. Omständigheter säger du nu, ja kanske rent av självklarheter - som om smutsigt vatten, dåligt ljud och skräniga ungar skulle vara mer förknippat med samtiden än blixtrande attraktion och andra former av temporär lycka. Och det kan jag faktiskt instämma i: att det inte är. För vår tid är tidlös, tyst, svalkande, unipolär men flerdimensionell. Och lika overklig som vanligt. Ja, du säger kanske att du inte blir förvånad längre, att allting tråkar ut dig, att du känner dig frånkopplad, fastkjedjad av något ospecifiserat beroende, att du mår dåligt, att jag mår bra, att allt. Fast en känsla av inget. Men när våra fingar instinktivt söker sig till varandra och sammanlänkas, när våra läppar extatiskt möts - då är vi redan utraderade. Molnen förflyttar sig sakta. Mörkret faller. Världen skapas om på nytt. Jag väntar ivrigt.