M

Mallorca


Ciao kastrull! Jag trippar till Spanien.

Marc, Sergei och Shuji

Söker ni någon slags kontext i vilken jag placerar mina lösrykta bloggnoteringar? Jag hade kanske orkat formulera en, men nä!

Så vänligen ta del av ytterligare en oförutsedd och outvecklad fundering. Den kom till mig som en ytterligt intensiv insikt. Kanske hade den blivit mer läsvärd om jag förmått utveckla tankegången något, nu kommer den till er precis som den kom till mig.

Marc Chagall -> Sergei Parajanov -> Shuji Terayama

Tillsammans bildar de en liten religiös, experimentell och expressionistisk enhet.
De väljer ut de motsägelsefulla och trollbindande delarna i traditionell mysticism och folklore. Presenterade med ett själfullt uttryck.

Kanske är det svårt att motsäga sambanden mellan de tre, viktigare är kanske frågan om Parajanov och Terayama är ensamma om att klä, och efterträda Chagalls konstutryck i rörliga bilder? Hade jag lika gärna kunnat välja Alejandro Jodorowsky eller Walerian Borowczyk? Båda typiska företrädare av surrealism och erotism på film, och visst delar de många av Chagalls motivssfärer. Men titta på konstuttrycket i Terayamas och Parajanovs filmer. Inte etnohysteriska som Jodorowsky eller överintelektuellt småsnuskiga som Borowczyk.
Motiven är ödmjuka - blir stela - slutligen hänsynslösa. Som att upprepa samma ord om och om igen, men med ändrat tonläge för var gång.

Jag kanske orkar fortsätta min fundering någon dag, om det skulle bli en skrämmade efterfrågan på (subjektiva) strukturalistiska estetiska analyser av det här slaget (dvs. när Levi-Strauss blir på modet igen, haha). Tills dess existerar mer känslan av att de hör ihop än några verkliga argument.

Dagens neo-expressionist

Jean-Michel Basquiat (SAMO)

Lagar mat; Jag dristar mig till distraktion; Ack! Vidbränt.

Pragvecka

Barocka skelettsmyckningar i Kutná Hora


& hur jag trivs så väl med att umgås med intelligenta, fritänkande och välutbildade människor.

2x positiv överaskning!

Jag får världens bästa brev av Zelda! Sen får jag reda på att jag åker till Prag i natt. Laters Lund!

Söderåsen och annat

Delar av gamla smockeliciouskorridoren gör dagsutflykt till en av skånes vackraste platser; Söderåsen - skånes svar på Grand Canyon(?). Såhär såg det t.ex. ut:










--

Och ny vecka, ny balkongläsning!
Johnston/Norton: Closer
Joyce: Odysseus
Ootomo: Akira
Sacco: Palestine

Stendhal och Oats fortfarande i släptåg.

--

På filmfronten följer jag Louis Feuillades spännande epos Les Vampires (1915), om en fruktansvärd mördarliga som sätter skräck i Paris omnejder.


"Venomous, criminal chemistry genius, became new Grand Master of the Vampires with but one desire, to get rid of the journalist and his friend."

Silent Hill

Ikväll såg vi filmatiseringen av Silent Hill.
Den påminnde lite om Bobo och dimmiga damen men var inte lika otäck.

Telefonen ringer ut en sista signal, jag öppnar dörren och...

Du känner inte igen mig men det är inte ditt fel.
Om du bara tittar riktigt noga så kanske?

Kanske, kanske inte! det var ju bara för att jag
inte skulle vara så himla förutsägbar (...)

Lämnade ledtrådar lite här och var på internet
men antingen så såg du dem inte eller så brydde du dig inte om att följa upp dem.

Jag var som en suddig overheadbild eller en powerpointpresentation där de skrivit med grön text på grön bakgrund och det är ju inte så lätt att läsa. Jag är inte oläslig, eller svårläst, bara oläst. Som Gabriel Gräslök som skriver så gräsligt, brevet han skrev det är inte läsligt. Usch vilket brev! sa fröken och rev, brevet som Gabriel Gräslök skrev. Minns du den versen från din ABC-bok? Nåja, det gör det samma för när du tittar på mig så känner du inte igen mig och det är inte ditt fel.

Livet existerar i lager

Livet existerar i lager.
För oss som en en växelverkan mellan automatik, och mänsklig interaktion. Ett trivialt exempel skulle vara hur min disk travar sig själv i lager på lager, och på disken lägger sig lager på lager av fett och smuts. Min hand i en rituell rörelse för bort lager på lager tills bara det understa lagret, och det är hos alla levande ting dödsångesten, men hos de döda bara en blank skimmrande hinna, finns kvar. Allt omfattas av denna eviga växelverkan. Vår historia (lager på lager av skamligt likgiltiga händelser - ja och det undre lagret, det är grumligt, jag kan inte ens gissa vad det består av), våra civilisationer, våra kroppar, lager på lager. Från det poetiska kosmos, det ogreppbara (varför skulle jag använda fler sökta referenser) till vårt vardagliga kosmos, ur bondepraktikan lätt utvunna råd som att klä sig lager på lager då det blir kallt för att sedan ta av lager på lager i takt med att det blir varmare för att till sist låta solen skala av dig lager efter lager av död hud. Och de bildliga lagren är lika lätta visualisera som de fysiska, i film och litteraturhistoria tränger jag ner, skrapar på lagren, på vissa ställen är jag igenom nästan helt, andra är fördolda (med svårighet uppskattar jag tjockleken - den tid det skall ta att penetrera), lagren omkastade, förvrängda av missvisande kanon, glömska.
Sedimentering sker med eller utan vår inverkan, ibland kan vi för en stund nå ner till en förut dold nivå men vi förmår aldrig vända flödet. Visserligen så, men om vi slutar att minnas, i en värld utan förfluten tid, där all information skulle vara överflödig, kan enbart ett lager existera! Likt en serie stillbilder, spridda för vinden utan inbördes relation. Det skulle vara meningslöst, Ogreppbart - javisst, ja vidrigt. Nej, det skulle egentligen bara vara passionerat likgiltigt.

--

Dedikerad främst till Rive Gauche (Marker, Resnais, Varda, Demy) men också till lite andra "hokus pokus"-fransoser.

Ub Iwerks smiskar Walt Disney!

The Skeleton Dance (1929)


Walt i all ära men Ub framstår alltmer som det verkliga geniet. Ub skapade Mickey Mouse men enligt modern Disneyhistorierevisionism tar Walt åt sig äran för Musses personlighet. Var det alltså han som fixade så att Musse tvånglar upp Mimmi i Iwerks skojiga



Plane Crazy (1928)?


Tveksamt, men oavsett upphovsmannen är det genialiskt!

Balkongläsning del II

Efter innerlig upptagenhet de senaste dagarna (ja, veckorna) återvänder jag till bloggandet. Det blir introspektivt den här gången också, alltså inget om Fit Sliq, Imamuras frånfälle eller fildelning. Istället tycks vädret ha stabiliserats så bra att jag med stor glädje återupptar balkongläsandet. Nu heter det istället:

Stendahl: Rött och svart
Doyle: Fasans dal
Gynning: Ego Girl
Tatsumi: The Push Man and other stories

Allt är uppbokat till kristi flygare

Hur svårt och dyrt ska det behöva vara att ta sig till Stockholm?
Nu hoppas jag bara att jag kommer med niotimmarsbussen ikväll.

En gammal födelsedagspresent gör sig påmind

Mörkret faller, huden läker, ögonen svider.
Jag skruvar ner volymen.


Begrundar någonslags allmänt litteraturkanon (det är väldigt oläst):

William Shakespeare: Hamlet
William Shakespeare: Macbeth
William Shakespeare: Köpmannen i Venedig
Fjodor Dostojevskij: Brott och straff
Fjodor Dostojevskij: Bröderna Karamazov
Fjodor Dostojevskij: Anteckningar från mitt källarhål
Leo Tolstoj: Anna Karenina
Homeros: Illiaden
Homeros: Odyséen
Johann Wolfgang von Goethe: Faust
Dante Aligieri: Divina Commedia
Cervantes: Don Quiote
Franz Kafka: Processen
Marcel Proust: På spaning efter den tid som flytt
James Joyce: Ulysses
Joseph Conrad: Mörkrets hjärta
Joseph Conrad: En fredlös på öarna
Gustave Flaubert: Madame Bovary
Honoré de Balzac: Pappa Goriot
Emile Zola: Thérèse Raquin
Albert Camus: Främlingen
Jean-Paul Sartre: Stängda dörrar
Sofokles: Kung Oidipus
Jonathan Swift: Gullivers resor
Charles Dickens: David Copperfield
Jane Austen: Stolthet och fördom
Emelie Bronté: Svindlande höjder
Graham Greene: Brighton rock
Francois Rabelais: Gargantua
Tusen och en natt - Aladdin och den underbara lampan
Herman Melville: Moby Dick
Anton Tjechov: Körsbärsträdgården
Henrik Ibsen: Vildanden
August Strindberg: Ett drömspel
Patric White: De fyra utkorade
William Faulkner: När jag låg och dog
Ernest Hemingway: Och solen har sin gång
Thomas Mann: Bergtagen
Herman Hesse: Stäppvargen
Robert Musil: Mannen utan egenskaper
Molière: Misantropen
Voltaire: Candide
Hjalmar Söderberg: Den allvarsamma leken
Hjalmar Bergman: Farmor och Vår herre
Eyvind Johnson: Hans Nådes tid
Harry Martinsson: Aniara
Claude Simon: Vinden
Stendahl: Rött och svart
Günter Grass: Blecktrumman
H.C. Andersson: Sagor - Snödrottningen

Beträffande lyriken är ”Ondskans blommor” av Charles Baudelaire
”Duinoelergierna” av Rainer Maria Rilke centrala, liksom T.S. Eliots
långa dikt ”Det öde landet”.

Nanami - First Love

Varje gång jag ser dig drabbas jag av en djupt oanständig känsla, som om du knytnävsknullade mitt hjärta.

Dedikerad till Yukio Mishima

Jag och Jocke går på poesiuppläsning på Smålands. Det visar sig vara någonslags politisk & självreflexiv ståuppkomik. Jag blir trött och går hem och läser noveller av Thomas Mann tills jag somnar.

Gift!

Giftigt gift i Murnaus Herr Tartüff (1926)

"Allting är gift, ingenting är utan gift; det är dosen som gör att något inte är gift"

Theophrastus Paracelsus (1493-1541) den gamle esoterikern han visste verkligen vad han snackade om! Bland annat säger han såhär om att skapa artificiellt liv:

"Let the semen of a man putrify by itself in a cucurbite (=gourd glass) with the highest putrefaction of the venter equinus (=horse dung) for forty days, or until it begins at last to live, move, and be agitated, which can easily be seen. After this time it will be in some degree like a human being, but nevertheless, transparent and without body. If now, after this, it be every day nourished and fed cautiously and prudently with the arcanaum of human blood, and kept for forty days in the perpetual and equal heat of venter equinus, it becomes, thenceforth a true and living infant, having all the members of a child that is born from a woman, but much smaller. This we call a homunculus; and it should be afterwards educated with the greatest care and zeal, until it grows and begins to display intelligence. Now this is one of the greatest secrets which God had revealed to mortal and fallible man." (ur De Generatione Rerum)

Den manliga säden är i sanning ett gift.

"As a policy of public health, Paracelsus seriously recommended to parents that their male children should be either married or castrated." (Washington Times)

Jag hade tänkt blogga mina favoritspel men det får bli en annan dag

Smålands kulturvecka inleds ikväll. Jag smyger iväg efter att Lost Summer Kitten har spelat. Needless to say var det en superfin spelning. Klockan är halvelva. Folk (alltså inte jag) börjar supa sig fulla, det är början på en alkoholiserad vecka som kulminerar i den quadrenniala lundakarnevalen.
Det kliar på ryggen av förmodade solexcem. Jag känner mig onaturligt feg och lite missmodig, jag ska snart skynda vidare.

Ni var söta kastruller allihopa, tänker jag. Och så tänker jag på Kevin Eastman, en av TMNTs upphovsmän som sålde sina turtlesrättigheter till den andre skaparen Peter Laird, för att kunna uppfylla sitt livs dröm; att gifta sig med "aktrisen" Julie Strain, ta över vuxenseriemagazinet Heavy Metal och göra om deras hemsida till en promotionsida för snuskiga nakenbilder han tagit på sin hustru.

En annan bra sak är Teknisk analys, vår tids alkemi.

TMNT ARTOBIOGRAPHY

Fet med het kastrull! Äntligen i min ägo.

Så var det ju det här med att man skulle skaffa sig en musiksmak...

Det går sådär, kan man väl säga. Idag lyckades jag följa upp "Johnny Cash - Hurt" med ledmotivet till Turtles i min playlist och det var så pinsamt att jag nästan tappade alla böcker om objektorienterad analys och design som jag satt med näsan begravd i.

Jag tror jag ska lära mig gilla The Knife, det verkar vara väldigt essensiellt nuförtiden.