Hur doktorn spillde ut ett halvt dricksglas med gift

... men ändå lyckades vända situationen till något bra!

Doktorn stirrade den andra personen i ögonen. Giftet låg nu i en ledsen liten pöl på bordet, utspillt med en enda vårdslös rörelse, vilket också innebar att doktorn just omintetgjort sina planer att giftmörda den andra personen. Doktor B förlorade i denna stund inte fattningen och en sådan sinnesnärvaro var i sanning otypisk den unge patriarken. Istället sökte han omedelbart ögonkontakt och vågade sig till och med på ett litet vagt leende. Den andra personen kunde ju omöjligt veta att han just undkommit en säker död, och så länge han var ovetande om detta kunde doktorn fortfarande skrida till verket. Tillåt mig, sa Doktor B lurigt, att torka upp det jag spillt, och sitt för all del kvar medan jag gör det. Utan att släppa den andra personen med blicken började B backa bakåt mot diskbänken. Men en blixtrande rörelse hade doktorn svept åt sig en disktrasa och lutade sig nu hotfullt över matbordet för att torka upp giftet. Den andra personen tycktes mystiskt oberörd av doktorns åtbörder. Doktorns lilla ansikte sprack upp i ett förnöjt leende när han kände giftet absorberas av trasan. Det hade inte alls varit förgäves. Inget var förlorat, allt kunde räddas. Stärkt av den nyvunna insikten blev doktorn alltför oförsiktig och gjorde sitt första misstag: Han kramade ur disktrasan i den andra personens glas. Vem vill dricka något som sugits upp med disktrasa? Den andra personen skakade tveksamt på huvudet. Doktorn som redan var viss om seger blev av denna motgång så perplex att han helt tappade fattningen. Han insåg inte sin tidigare oförsiktighet och i ett desperat försök att rädda situationen begick han sitt andra ödesdigra misstag. "Varför skulle detta lilla gift smaka sämre av min okonventionella serveringsmetod?"
Inte ens efter han yttrat dessa ord förstod doktorn varför den andra personen reste sig för att aldrig mer komma tillbaka.

I doktorns brev till den andra personen några veckor senare står följande att läsa:

Vent ikke
for længe!
Gaa til
Deres Læge
i alle
Tvivlstilfælde,
Husk
det er ham,
der skal
henvise Dem
til
Radium-
stationen.

Vädret

Poeten och friherren Thomas Adrian Skuja tog en liten paus i sitt uppsatsarbete om Willy Kyrklunds Polyfem förvandlad och anmälde min senaste roman på sin blogg häromdagen: http://olsten.blogspot.com/2008/05/bokanmlan.html.
En första röst för att hylla detta banbrytande verk.

På allmän begäran presenterar jag nedan ett litet utdrag ur romanen:

Det hade blåst upp ordentligt den här gången. Ensamheten lade sig som ett svalt täcke över trakten - där allt rörde sig - varje grässtrå spjärnade emot - varje träd vände sig plågat ifrån - den dånande vinden, skoningslös, men någonting tycktes hålla den tillbaka. Ett oväder som inte hycklat med sin ankomst: sedan dagar tillbaka föranmäld av iskalla luftströmmar vars smädande tentakler skrämt människorna stumma, bräda på bräda för fönster och dörr, solen högt och triumferande men blek och isig, maktlös inom själva planetens atmosfär - ty här verkar andra krafter. Kanske var det två främligars förvåning som kom vinden att tveka; att på en öde plats, dess ogästvänliga karaktär vald för ensamhet - och just här var den verkligen förkrossande - stöta på en annan.
    Jag vill precisisera detta händelseförlopp för det är historiens både första och sista: De blickar vantroget på varandra. Svarta kängor och rockar, båda i samma ställning, frusna mitt i steget med ena handen krampaktigt om huvudet för att hålla fast hatten, den andra nedkörd i fickan för den sista värmens skull, en komisk komposition, hela bilden lutar åt väst, hotar att falla över, molnen som skyndar över himlavalvet, träden i horisonten, något mystiskt och dovt med deras otydlighet, fokus är närmare, på den ena mannens strama anletsdrag när han yttrar sin första mening:
- Det ser ut att bli storm.
Samtidigt som han lyfter hatten till hälsning och den andra mannen svarar med en liknande rörelse. Det hela sker i en ansträngd koreografi för nu balanserar ordningen verkligen oroligt på kaos rand. Den andre mannen tvekar en sekund med sitt svar och när han slutligen formar orden drunkar de direkt i den framrusande oceanen. Hans andedräkt reser i en liten molnpuff mot himlen, fort upp och västerut - nu bär det av i rasande fart, en trumvirvel stiger från jorden upp genom troposfären, vidare in i stratosfären - en regnbåge löper med blixtrande hastighet över himlavalvet, solen slår en kullerbytta och molnen skapas om på nytt. Vädrets explosion slår som ett knivhugg i hjärtat. Bilden fryser och fokus glider sakta österut - en resa mot vindens färdriktning - bort mot horisonten.

Vi möts vid trädlinjen. En kyligt ihållande regn har suddat ut landskapets konturer. En sista droppe faller och en allomfattande stillhet breder ut sig. Inget ljud får höras, vi har inträtt i den stumma zonen. Den stumma zonen färdas geografiskt över tidslinjen och känneteckas av den totala avsaknaden av ljud. Vi vistas på neutral mark där dygnslånga regn har urlakat alla betydelser ut omgivningen.

Mvh
Elias Westerberg

§ Pop songs

* Luke Slater / Stars & Heroes
* Depeche Mode / Photographic
* Orange Juice / Rip it up
* Orange Juice / Satellite City
* Calexico / Crystal Frontier

* Housemartins / Flag Day
* Housemartins / Bow Down
* Smiths / Cemetry Gates
* Smiths / William, It Was Really Nothing
* I Am Kloot / Twist

* David Bowie / Changes
* David Bowie / Modern Love
* The Faint / Posed to Death
* Pizzicato 5 / Regle de jeu
* Stardust / The music sounds better with you

* Rapture / I need your love
* Bloc Party / Banquet
* Jonathan Richman / I Was Dancing in a Lesbian Bar
* Johnny Cash / Daddy sang bass
* Woven Hand / Good Hand

* Subway Sect / Stool Pigeon
* Subway Sect / Ambition
* New Order / 1963
* Arab Strap / Cherubs
* Joy Division / Transmission

* Kim Wilde / Water on Glass
* My Bloody Valentine / Come in Alone
* Air / Sexy Boy
* Daft Punk / Technologic
* Manu Chao / Bongo Bong

* Goblin / Tenebre
* Madonna / Papa Don't Preach
* John Lennon / Oh Yoko
* Josef K / Chance Meeting
* Cats on Fire / Higher Grounds

* Erasure / Ship of Fools
* Erasure / Oh, L'amour
* Erlend Öye / Sheltered Life
* Velvet Underground / White Light White Heat
* Coral / Dreaming of You

* Primal Scream / Slip Inside This House
* [Ingenting] / Punkdrömmar
* Alec Empire / Addicted to You
* Brainpool / Sister C'mon
* Pixies / Wave of Mutilation

* Crash Test Dummies / God shuffled his feet
* Hefner / When the Angels Play Their Drum Machines
* Rough Bunnies / Dance with your Shadow
* Doktor Kosmos / Bredäng Centrum
* Green Day / Basket Case

§ Pop groups

* Smiths
* Housemartins
* Erlend Öye
* David Bowie
* Daft Punk
* Pizzicato 5
* Primal Scream
* Erasure
* Kim Wilde
* Subway Sect

#08: Metropolis

Tystnade mellan par vid bord över stora koppar te och små koppar kaffe, ångor tystnad, prassel i tidningar, tystnad? Jag vandrade förbi Chapmanstorg händerna djupt i fickorna, vinden blåste, kylan trots den på sina ställen blå himlen som bara värmde i sinnet, eller borde gjort men något saknas, något viktigt i bristen på kommunikation förbi Stigbergstorget, Järntorget hela vägen upp till Skanstorget och från fönstret på ett café ser jag Göteborg i all sin sorgsna prakt – Skanskrona nästan hotfullt tornande över mig och allén lövlös (?) oändlig med våt asfalt,
någonstans längre ner under mina fötter - när den nu blygrå himlen långsamt, men allt för snabbt förlorar all sin färg och övergår i ensamhet och natt, svart endast bilar som rusar förbi – lyktor, ljuskäglor bromsljus som illrött varnar för vad som finns framför – och över min kopp te, ångorna som når min näsa men ingen doft, inget kvittrar bara
samma sång, men den här sången är… trasig… bara i mitt huvud spelas den om och om igen men kommer inte längre än till slutet, sen om igen i det stillsamma, folktomma caféet som bara jag gästar - aw... smärtsamt, grått sorgligt, kanske hoppfullt i all
sin påtagligt ledsamma verkan - bara min tesked mot koppen, klinkar, klirrar, tyst, boken får ligga på bordet och mina ögon stirrar, stirrar stint på de upplysta fönstren där jag ser mig förlorad i havet av ignorant mänskligt liv som sköljer över mig med sin tomhet och alla känslor av distans till den som borde vara närmast,
men den känslan som finns, existerar och som jag faktiskt vet är där, gör allt greppbart och svårt, tröst i flera lager utan verkan, bara tomhet och caféet fylls av hoppfulla röster och skratt som krossar min bubbla, jag går nu, reser mig och in i huset bredvid, omringad av dunkel i en röd fåtölj sjunker jag så ner
– dång dång dång…

mvh Thomas Skuja

#07: Ogenomtränglig

När hon förut hade sett sig i spegeln hade hon sett att hon var vacker och när hon känt på sin kropp hade hon tänkt att lust och meningsförlust kan finnas samtidigt och sida vid sida och när hon kände på spegeln förstod hon att glasskivan var lika ogenomtränglig från båda hållen och när hon stod i trapphuset visste hon att hon var utan hopp och den långa vandringen längst den stenlagda gatan var bara fylld av en alldeles stum ton och fåglarnas vilsna skrin och när hon sedan stod på bron föll skymningen och någonting brast, men det skedde tyst, tyst. Och då kom fåglarna.

mvh Lars Westerberg

#06: Vision

Jag drömde om absolut ljus och absolut mörker.
Ljuset bländade mig och ljuset skrämde mig.

mvh Paulna Posch Ahl

#05: Den alkemiska fikonmannen

And since the fit manner of preparation is not to be found in pharmaceuticals, we must explore further; that is to say, we must learn from alchemy. Nature also forges man, now a gold man, now a silver man, now a fig man, now a bean man.

mvh Paracelsus

#04: Fransk roman i två band

Eftersom Bernard Chevallier haft ett hårt liv med absintmissbruk och en konstnärskarriär som gått i stå, blev han mycket lycklig när han träffade den unga krokimodellen och före detta nunnan Lucille Motard på tåget mellan Nancy och Montpellier, vilket han tagit i syfte att bevista sin sedan länge svårt dementa men tidigare varmt avhållna arvtants begravning. Men Lucille avvisade hans frieri, kusin Henri lade vantarna på arvet, och först sedan Bernard medelst stryknin tagit Henri av daga, avtjänat ett fjortonårigt straff på den ökända fångön Sankta Helena och därefter tagit värvning som soldat i Franska Indokina, trädde lyckan in i hans liv i form av den späda blomsterbinderskan Su Ling, med vilken han ingick ett äktenskap som välsignades med fem snedögda söner, av vilka den näst äldste blev generalkonsul i Kuala Lumpur.

mvh Christina Bergil

#03: Separation

När allt går så fruktansvärt långsamt, när maskinerna slutligen rycker till och stannar, då klyvs också verkligheten mitt itu. Du delas upp - sans souffrir - mellan ett iskallt gnisslande skal och ett litet lamm som nöjfullt spatserar på Damaskus soldränkta kullar.

#02: Remi

Du drack gift och jag ställde i ordning de omkullvälta spelpjäserna.
Långa dystra skuggor sträckte sig in genom fönstret och smekte din bleka kind.

#01: Dekapiteringsritual

Med en lätt gäspning lyfte han yxan, förde den över huvudet, och med en enda koncentrerad rörelse separerade han själen från kroppen. Tiden stod stilla; här inne låg luften tung som sammet, därute blåste vinden upp, regnet öste ned och en liten, knappt hörbar suck undslapp henne innan hennes späda kropp ljudlöst slog i golvet.

Zooloretto

Vilka är dina favoritdjur?

Fladdermus

Tröglori

Fainting Goat

Mungo

Lemur

Mostly 80's

Erasure
Duran Duran
Kim Wilde
Depeche Mode
Pet Shop Boys
David Bowie
New Order
Stone Roses
The Smiths
Josef K
Housemartins
Orange Juice
Joy Division

den allvarsamma leken

I mitt liv existerar inget verkligt lidande
bara olika former av uppgiven självömkan.

Att tjattret, utan minsta tvivel, var på Holländska.
Därefter levde vi i ständig skräck och fascination.

All förståelse är övergående.

Ack,

Glaskrosslarm på cybercoms allhelgonaparty!
Filmkultur av typen arty!

Jag somnade på tåg till Höör,
sådär som somliga människor gör
Och vaknade uti min säng

Åt lördagslunch med regissör
jag blev på väldigt bra humör
Och bjöd in festligt gäng

Så fest för flest, en vänlig gest
bäst undvik alkotest
Och sjung en liten sång

Jag älskar dig som är min gäst, och vad hände sen?
"Alla som inte dansar är våldtäcktsmän!"
Vi dansar natten lång

Vi lyssnar på musik,
tills sömnen slutligt tar
oss två till ljuvlig morgondag
och känslans romantik
som saknar er
och älskar er
jag vet att du är svag
för kakor lille far
så ett besök
och flykt från stök
och ostädade platser
mot norra Lund i snirkliga strapatser

En kort visit på fäladstorg
sen blandad sorg i hemmets borg

Nu: Fleetwood Mac.

Du försvann!

Dessa surrande, snarkande trumpeter; ja, dessa väsande stekande intstrument, som det ryker och bolmar ur. Hon betraktade dem på avstånd, skrämd av deras dragningskraft. Minns hur frostiga lockande mässingscylindrar förleder. Lamslagen betraktade hon det långa led av människor som vallfärdade mot de kreverande instrumenten. Ett gungande, sjungande led. Små och stora, män och kvinnor, svarta och vita, hand i hand mot undergångens trumpeter. Hur kan de döma sig själva att tuta och böla extatiskt i evighet? Hon såg sig omkring; hon var ensam på detta halvklot. Henns små, mikroskopiskt fina fingrar darrade i den svaga brisen. Hon hade stått här länge. Hela mänskligheten hade dragit förbi i hypnotiserade färgsprakande skaror. Hon hade själv inget att erbjuda och hade således förlorat allt till de smorda silvertrumpeterna. En sista storm av brinnande höstlöv seglade förbi. Hon petade med foten i den lösa joden. Ett buckligt föremål av rostsprakande metall uppenbarade sig. Med silkeslena fingrar fiskade hon upp det oformliga metalstycket. Det krumbuktade i hennes grep, vecklade ut sig. Försiktigt förde hon det till läpparna. Det gav en liten rosslande viskning ifrån sig. Hennes lungor fylldes av iskall luft - hon andades in. Och när när hon blåste ut blev det år 1901.

Ett ekande skal

Iskalla ben, brutna i ett slumpmässigt mönster låg utspridda på den frostiga marken. Det fullständigt mördade intryck dessa lämningar gjorde på doktorn, som trots allt hyste vissa sympatier för katters lunchvanor, tvingande in honom i en sällsynt allomfattande extas. Doktorn hallucinerade intensivt. Hans kropp flängde från sida till sida av gatan och förbluffade medtrafikanter väjde efter bästa förmåga den framrusande lilla markisen. Förvirringen var alltså extra stor denna morgon i mitten av februari.

Solen stod på god väg att skänka omgivningarna sin livgivande plasma, men doktorn kände bara en isande kyla som trängde rakt in i hans sköra och något underklädda väsen. Stjärnans tentakler smekte försiktigt hans panna, men doktorn var totalt oemottaglig för solens naturliga övertalningsförmåga. Hans fantasi var bräddfull av gigantiska skelettkrigare som trampade på små förvirrade doktorer, och unga jungfrur som blev defilerade av lömska jättebläckfiskar. Därför snurrade han nu omkring halvt lyrisk och halvt livrädd för att bli krossad till en smulig massa. Benmjöl, tänkte doktorn, det är den typen av mjöl som aldrig blir rent i påsen, oavsett hur noga man än siktar det. Så skulle han ju heller aldrig baka något på det. Bara ha det i en liten tygkasse kanske eller spara det i ett litet skrin. "Detta är Doktor B's förtjusande kvarlevor" skulle det stå med snirkliga bokstäver (så att man var tvungen att vara född på artonhundratalet för att kunna läsa dem! hehe) på det lilla skrinet. Omtyckt av många. En herre verksam inom otaliga områden och som inte drog sig för att ta sig an något projekt (oavsett omfång). Det var så han såg sig själv den lilla doktorn. Men egentligen var han var en allkonstnär dvs. människovän dvs. oduglig. Hjälpsam men obotlig, ett slags genialt missfall, med ett outsinligt överskott av missriktad entusiasm och fantasi.

Denna februaridag nådde doktorn sitt hem på nordostpassagen med omfattande frostskador.

I nästa episod av Doktor B's irrfärder lär vi oss mer om doktorns hjälplösa, meningslösa och rent av pinsama utbrott mot lyxkonsumtionen. Håll ut!

Flux

Det måste - jag menar det bara måste finnas intertextuella samband mellan Markers Le Mystère Koumiko och Murakamis Kumiko-mysterie (mer känd under namnet The Wind-up Bird Chronicle). Eller är det bara tillfälligheter? Jag får fundera lite på det.

Och här är det viktigt att jag är mycket tydlig: Jag älskar dig!

För du ser hur jag sjunker ihop, hur min blick flackar eller resignerat fästs någonstans alltför långt borta , grund och utmattad, hur stressen har fått mina axlar att stelna i en onaturlig, skygg komposition. Hur jag skrattar ursäktande och vänder mig bort när jag ser dig. Hur jag suckar uppgivet. Eller kanske mest påtagligt: att jag aldrig är där. Att jag aldrig hör av mig.

När det känns som om min existens blåst bort med höstvinden, att min ande följt med fåglarna söderut, då måste du minnas att jag faktiskt finns här någonstans i södra Lund och att jag älskar dig ovillkorligt. Jag älskar dig, jag tänker på dig, och det är min avsikt att träffa dig igen!
Jag skulle verkligen vilja tala med dig, länge om det som intresserar oss och inget speciellt. Vi skulle göra upp planer för olika saker. Jag är full av nya idéer.

Och om du inte har bråttom så kommer jag en dag knacka på din dörr, hejda dig på stan, skriva ett brev, ringa upp dig och kanske kommer jag då inte säga att jag älskar dig, det kan man inte säga hursom helst, men det är vad det betyder.

Såg du att jag vinkade åt dig precis. Att ja sa hej. Det gjorde jag. Faktiskt!