Tystnade mellan par vid bord över stora koppar te och små koppar kaffe, ångor tystnad, prassel i tidningar, tystnad? Jag vandrade förbi Chapmanstorg händerna djupt i fickorna, vinden blåste, kylan trots den på sina ställen blå himlen som bara värmde i sinnet, eller borde gjort men något saknas, något viktigt i bristen på kommunikation förbi Stigbergstorget, Järntorget hela vägen upp till Skanstorget och från fönstret på ett café ser jag Göteborg i all sin sorgsna prakt – Skanskrona nästan hotfullt tornande över mig och allén lövlös (?) oändlig med våt asfalt,
någonstans längre ner under mina fötter - när den nu blygrå himlen långsamt, men allt för snabbt förlorar all sin färg och övergår i ensamhet och natt, svart endast bilar som rusar förbi – lyktor, ljuskäglor bromsljus som illrött varnar för vad som finns framför – och över min kopp te, ångorna som når min näsa men ingen doft, inget kvittrar bara
samma sång, men den här sången är… trasig… bara i mitt huvud spelas den om och om igen men kommer inte längre än till slutet, sen om igen i det stillsamma, folktomma caféet som bara jag gästar - aw... smärtsamt, grått sorgligt, kanske hoppfullt i all
sin påtagligt ledsamma verkan - bara min tesked mot koppen, klinkar, klirrar, tyst, boken får ligga på bordet och mina ögon stirrar, stirrar stint på de upplysta fönstren där jag ser mig förlorad i havet av ignorant mänskligt liv som sköljer över mig med sin tomhet och alla känslor av distans till den som borde vara närmast,
men den känslan som finns, existerar och som jag faktiskt vet är där, gör allt greppbart och svårt, tröst i flera lager utan verkan, bara tomhet och caféet fylls av hoppfulla röster och skratt som krossar min bubbla, jag går nu, reser mig och in i huset bredvid, omringad av dunkel i en röd fåtölj sjunker jag så ner
– dång dång dång…
mvh Thomas Skuja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar