När hon förut hade sett sig i spegeln hade hon sett att hon var vacker och när hon känt på sin kropp hade hon tänkt att lust och meningsförlust kan finnas samtidigt och sida vid sida och när hon kände på spegeln förstod hon att glasskivan var lika ogenomtränglig från båda hållen och när hon stod i trapphuset visste hon att hon var utan hopp och den långa vandringen längst den stenlagda gatan var bara fylld av en alldeles stum ton och fåglarnas vilsna skrin och när hon sedan stod på bron föll skymningen och någonting brast, men det skedde tyst, tyst. Och då kom fåglarna.
mvh Lars Westerberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar