Brevet från Elias Westerberg

Jag skulle vilja utveckla mitt språk. När jag var sex år skrev och illustrerade jag en science fiction-serie (Rymdserje, 1989). Efter det började jag skolan och lärde mig stava.
Mina svensklärare uppskattade i regel mina ansträngningar och jag kom efter några år att identifiera mig med den skrivande människan. Jag vill inte påstå att känslan kom som en uppenbarelse, snarare växte den kontinuerligt sig allt starkare. En bidragande orsak till min utveckling i området är tveklöst min litterära uppväxt. Mina föräldrar läste för mig när jag var liten, jag läste själv när jag blev äldre. Min far arbetade som frilansande kulturskribent, min mor doktorerade i litteraturvetenskap och blev sedermera utgiven också med ett skönlitterärt verk. Tjugohundratvå, som hämtad ur ett exempel från Bourdieu, beskrivande den privilegierade medelklassens habitus, spatserade en nyutexaminerad spykist ogenerat rakt in i den tvivelaktiga sysselsättning som kallas humaniorastudier vid Lunds universitet. Först Japanska ett år för språkintresset, sedan filmvetenskap i två för analysens skull och de teoretiska tankegångar som man glupskt tuggar i sig då man kultiverar en fräck, intellektuell, postgymnasial stil. Sedan, som kronan på verket, några ofullständiga terminer Informatik innan man slungas ut i det hårda arbetslivet som IT-konsult. I två år har jag nu jobbat på Cybercom i Malmö, senast tio månader i ett hårt men givande telecom-projekt nere i Schweiz.

Min kusin startade kulturtidskriften Ryska Huset någon gång i början av min studietid. Jag var med på premiären och läste poesi och den prosatext jag bidragit med till det första numret. Det kändes spännande att läsa sina texter inför publik. Till nummer två och tre komponerade jag ännu skarpare fiktion. Mina bidrag verkade vinna stor uppskattning hos läsarna, vilket stärkte mitt självförtroende som författare ytterligare. Så när det blev socialt accepterat med narcissistiska utgjutelser av litterärt slag på Internet med bloggboomen 2005 (jämför: ”ej okay på vanlig hemsida – helt okay på blogg”) så startade jag givetvis min alldeles egen. Den numera legendariska ”Mitt dåliga minnes fantasi” blev för mig en kanal där halvarbetade skönlitterära texter svämmade över och blandades med poetiskt ironiserande kring romanser och annat kulturellt snusk. Ett nytt sätt att imponera på tjejer helt enkelt. Vad jag ska säga om resultatet: succé pyramidon av sällan skådat slag! Ett hypnotiskt allkonstverk som stundtals kom att uppta mer tid och energi än jag vill tillstå. Nu för tiden slår ”Mitt dåliga minnes fantasi” jämna hjärtslag som för att uppehålla livet vid koma.

Så jag skriver ibland, och jag läser. Yukio Mishima är min lilla favorit. Jag gillar också serier som jag tycker är ett mycket spännande och aningen förbisett medium som jag tror kommer att göra ännu större landvinningar på finkulturen framöver. Jag gillar bildkonst och jag gillar film. Jag bor i Malmö med min underbara flickvän. Tre saker som jag tror kommer att känneteckna det kommande året för min del är resa, simma och gå på biblioteket. Det är mycket jag längtar efter när jag nu är tillbaka i Sverige igen och inte är tyngd av arbete. I två års tid har mina idéer och uttryck känts som ivriga embryon som förtryckts av vardagslivets trista måsten. Ofta har jag känt att jag är på väg mot någonting (ospecificerat) stort. Vad det kan vara återstår att se.

Eugene Teal

Eugene Teal - en gammal svart man med sjuk humor ca 1975.

I shall destroy all the civilized planets!

Ett äventyr med den utomjordiska supertrollkarlen Stardust eller den mystiska kvinnan Fantomah är konstruerat enligt följande modell:

- Någon mycket ond person leder ett gäng skurkar i en megalomanisk plan som baserar sig på banbrytande vetenskapliga landvinningar.
- Skurkarna lyckas till en början med sin plan vilket får förödande konsekvenser för jordens befolkning. Civilbefolkningen men även militärer och makthavare får betala ett högt pris.
- Den omnipotente hjälten, som har all tillgänglig vetenskap och magi till sitt förfogande, ingriper sent utan någon som helst fara för sin egen person eller möjlighet att misslyckas och lyckas stoppa skurkarna från vidare exploatering. Som straff för deras fruktansvärda handlingar utser hjälten ett extremt surrealistiskt straff vilket involverar telekinesi genom olika former av manipulerade strålar.
- Det hela är över på sex till åtta sidor.

Utkikspunkt

Ibland måste man gå omvägar för att hitta rätt. Jag följde din skugga uppför den slippriga stigen upp på berget som låg en bit utanför där vi bodde. Det var oktober och det kändes som en dröm. Hösten kom med kallare luft och gulare löv och årstidens vemodiga livströtthet kändes på något sätt fräsch efter den kvävande sommaren. Mitt hår hade vuxit ut utan vägledning och fick mig att understundom likna en vissen flicka. Lägg därtill det faktum att den nya kylan gjorde min näsa lite röd vilket gav hela min uppenbarelse ett inte bara hjärtskärande utan även ett något komiskt anslag. Men där jag gick fanns igen tanke på den egna personen. Mina narcissistiska svagheter dränktes helt i den nyfikenhet och den dragningskraft årstidernas stundande växelskifte utövade på min person när jag ivrigt spatserade uppför den blöta kullen och kände mig märkligt väl till mods. Molnen antog de allra mest häpnadsväckande former och svävade omkring på ett höjdavstånd som perfekt inramade utsikten över staden där vi bodde. Silhuetten kändes mystiskt anonym. För mig var detta tillvarons centrum (jag kunde till och med se mitt hus) och ändå kändes det som vilket samhälle som helst. Rad på rad av mekaniskt eller slumpmässigt utplacerade hus eller dylik ingenjörskonst. Vägledd av din skugga i mina obestämda strövtåg, bar det av uppför den regnvåta slänten och in i skogen som växte på toppen av berget. Det var väl egentligen inget berg, en stigning på dryga 100 höjdmeter från utgångspunkten, men jag gillade att tänka på det som ett berg för då var också prestationen i min promenad den hos en bergsbestigare. Blöt och vissen växtlighet slingrade sig om mina vader, utblommade nässlor gjorde ett sista försök att kittla mig genom mina tunna klädesplagg, hala mossbevuxna trädstammar la sig i försåt längs min väg, men skuggan av ditt väsen och mitt goda humör ledde mig oskadd hela vägen upp till toppen. Människans konstruktion bredde nu ut sig vid mina fötter, men tycktes overkligare och flyktigare än de fjäderlätta bomullsbolstren som traskade förbi i samma takt som jag över himlavalvet. Jag vet att denna värld är en kapsel som känns orimligt liten, att vardagens små problem väver tät spindelväv, en tvångströja för anden, men under vissa välsignade stunder kan burens galler te sig, om inte upplöst, så i alla fall transparent nog för att man ska få ta del av ett annorlunda panorama, en ny vision, en modernare blick på tillvaron. Du förde mig upp till denna plats, och här ska jag också vila en kort sekund, innan jag börjar min färd ner till den människornas dal där jag för tillfället residerar.

Dödsfällan

I vissa situationer kan man räkna med att alla människor reagerar på samma sätt. Nästan alla. En liten procent kommer att reagera annorlunda. Det här är en berättelse om en felberäkning. När man ska försöka förutse någons reaktioner är det viktigt att hålla i minnet att människans psyke inte enkelt kan förklaras, kanske statistiskt, men inte i det enskilda fallet. Om man är alltför säker på sin sak kan detta få ödesdigra konsekvenser. Det här är en berättelse om en felberäkning och dess konsekvenser.

Men vem gråter framför ett verk av Robert Ryman?

Robert Ryman got a full room of white paintings. I lingered here for some time, going back and forth between canvasses, noting small differences. I was the only one in this room. People kept walking through but nobody stayed. I love Ryman's paintings, but am not exactly sure why. I was thrilled to notice that, on one, he let the white paint cross over the front of the canvas to the side, and on another, the way whites gradated in one corner. These paintings are about painting and about the color white. Ryman has spent an entire career on this. As a result, these canvasses are stoic without being boring, are clear without being resolved, and know what they are about, without needing to explain it to us. (bmoreart.blogspot.com)

När jag var i Schaffhausen för någon månad sen körde de en fet Ryman-special på Hallen für neue Kunst. Han är onekligen kompromisslös och har förmodligen ett tråkigt liv. Men han är också en "acquired taste", så några personer kommer tveklöst att hylla allt vad han än tar sig för. Att döma av utsikten från mitt fönster just nu har han i alla fall specialiserat sig på rätt färg.

Att förstå Mark Rothko

Tråkigast på gallerier och konstmuseum är verk av Mark Rothko. De hänger där tillsammans med andra abstrakta expressionister, popkonstnärer och minimalister.
Utan särskilt intresse spatserar man förbi en tre fyra identiska oljemålningar av Rothko och tänker - jaha, där hänger en Rothko, cred till mig för att jag kände igen vem som gjort den utan att behöva gå fram och läsa på den lilla lappen och cred till museet för att de förvärvat en banbrytande amerikansk konstnär.

Despite fame, Rothko felt a growing personal seclusion, a sense of being misunderstood as an artist. He feared that people purchased his paintings simply out of fashion, that the true purpose of his work was not being grasped by collectors, audiences or critics. He wanted his paintings to move beyond not only classical art, but abstraction as well. For Rothko, the paintings were objects that possessed their own form and potential and therefore, must be encountered as such. Sensing the futility of words in describing this decidedly non-verbal aspect of his work, Rothko abandoned all attempts at responding to those that might inquire after its meaning and purpose, stating finally that silence is "so accurate." His paintings’ "surfaces are expansive and push outward in all directions, or their surfaces contract and rush inward in all directions. Between these two poles you can find everything I want to say."

"The fact that people break down and cry when confronted with my pictures shows that I can communicate those basic human emotions.. the people who weep before my pictures are having the same religious experience I had when painting them. And if you say you are moved only by their color relationships then you miss the point."

Rothkos manifest
"1. To us art is an adventure into an unknown world, which can be explored only by those willing to take the risks.
"2. This world of imagination is fancy-free and violently opposed to common sense.
"3. It is our function as artists to make the spectator see the world our way not his way.
"4. We favor the simple expression of the complex thought. We are for the large shape because it has the impact of the unequivocal. We wish to reassert the picture plane. We are for flat forms because they destroy illusion and reveal truth.
"5. It is a widely accepted notion among painters that it does not matter what one paints as long as it is well painted."

OK, bara för att de utgör den minst anmärkningsvärda och tråkigaste delen av utställningen behöver de kanske inte vara helt ointressanta? Om du gick in i ett rum och där hängde bara en tavla, och det var en abstrakt expressionistisk Rothko skulle du kanske också uppleva en anstrykning av våra mest grundläggande känslor: tragedi, exstas, ödet, vem vet?

Natten mot den 5e december 2010

Om exakt 24 månader ligger jag på parkettgolvet i min lägenhet och är olycklig. Och det är kallt också. Jag lyssnar till en Subway Sect LP som snurrar varv efter varv. Jag fingrar lite modstulet på den vita trasmattan och är 27 år. Det har gjorts några tafatta eftergifter för vuxenvärlden eftersom jag snart är trettio. Men jag har jeans på mig och känner mig ung. Det är nedsläckt i lägenheten och skuggor kastas in från gatan utanför. Här inne är allt så stilla, det bara Vic Godard som inte har givit upp, känns det som.
Varför har jag förslösat min tid så? Alla nödvändiga insikter är ju vunna sedan år tillbaka; det finns inga ursäkter för den här typen av liv. Ändå har jag låtit det fortskrida och denna vetskap känns av någon anledning extra plågsam ikväll. Det finns inget att direkt skämmas över. Jag har levt måttfullt, hederligt, lyckligt och i viss mån framgångsrikt utan att för den skull göra någon egentlig ansträngning. Detta har i gengäld fostrat några mindre smickrande egenskaper hos mig: ett uppblåst ego, en naiv syn på vissa företeelser samt en mängd olika former av lättja. Men det som gör mig ondast är att min förmåga att då och då kunna förvåna mig själv tycks ha försvunnit helt. Den känsla av nästan övernaturligt gränsöverskridande som jag upplevde vid dessa tillfällen är det som jag verkligen saknar från min ungdom.
När jag ligger där med kinden tryckt mot det kyliga golvet tänker jag att jag kanske inte helt stelnat i min form, att det nog finns utrymme för lite nyskapande någonstans, att liv och ande åter kan resa sig. Men när kroppen reser sig fångas den omedelbart upp av strömmen och vallfärden genom andefattiga år av vardag och vardagens nöjen återupptas. Jag går upp och stänger av skivan, tillagar en kopp te och sitter en stund framför fönstret. Tankarna flyger fram och tillbaka, tillslut bestämmer jag mig för att sova. En sak som jag gillar det är att krypa ner i en kall säng. Imorgon ska jag sova länge. Men jag vaknar tidigt av att någon rör vid min axel.

By public demand: The adventures of Doctor B in technicolor

http://tinyurl.com/eliasblog

- Smashing! New York Times

The slippery slope

Jag dricker öl framför internet - idag igen!?

Doktorns minimala memorandum a.k.a I doktorns väntrum a.k.a Doktorns reception

utdrag:

"Han började med att söka inom sig efter material till något levande. Något som som kunde utväxlas från synapserna i hans lilla aphjärna mot rätt sekvens av abstrakta symboler för att fatta eld i mottagarens receptiva central. Olyckligtvis fanns här inte mycket att hämta."

Den prominente skriftställaren

Herr E. Westerberg förbereder ankomsten av The Beautiful Machine.

Inspiration

the armoury show
bröderna strugatsky
peter ilsted

Det finns fortfarande mycket intressant att upptäcka. I fortsättningen ska jag presentera saker lite pedagogiskt med bilder och ledtext.

Världens väder

Iskalla katter slickar sina pälsar.
Kyrkklockor. Världen är stilla, något kryper i skinnet. Och blöta brandgula löv.
Friska vindar. Det är hösten utan Elias som nalkas.

En tveksam presentation

Någonting revs och något annat byggdes upp. Du befann dig utanför hela tiden, men i drömmen föll du var natt ut genom fönstret på översta våningen. Du föll ut, inte för att någonsin kunna komma i kontakt med marken, utan för att sväva iväg och föras bort. Kanske försvinna helt och presenteras. Det första var något jag avundades dig, det andra ett onödigt ont, eller för att tala klarspråk, en förbannad nödvändighet. Jag skämdes över det tvivelaktiga nöje jag fann i att se dig presenterad. Ja till och med mina välsignade mjölkvita ögon grät små ledsamma skvättar när jag tänkte på att du skakade hand och försökte minnas namn. Vid tidpunkten en högst opersonlig perforering av mitt tillstånd.

Men nu kan jag se helt klart! Och jag vet att du öppnar dörrar, att du inte är chockad av verkligheten, att allusioner och sekunda hänvisningar hittar hem i ditt postmoderna konversationsmönster. Vad återstår av presentation har du inkorporerat i din frukostritual genom en djupdykning i tolvtonssystemet. Fragment av visdom sipprar igenom och blöter ner. Ett lyckligt plaskade i din intellektuella gyttja. Vad sägs om gyttjebrottning din gamle dyngbagge? Du formulerar frågan: Vilken fråga?! Du tar mig inte på allvar. Du kallar mig för Vincent, din fete vän. Och det är jag. Lite för stor, lite för rörig i huvudet. Lite för laminerad på läppen.

Jag väntar här bakom huset, jag har en present som jag har samlat ihop och om du bara kommer lite närmare så ska jag visa dig vad det kan röra sig om.

Min bifurkation

Intrycken av världen mattas av. Röken som stiger upp ur glaset blandar sig med allt tyngre utandningar; en fallande skala. Imma kryper längs rutan, frosten slickar mina smala vader, alla bakgrundsljud förvrängs, bara en avlägset sus från vind i något vädersträck och ett tickande representerar visarens menlösa krypande längs urtavlan, representerar vår inkonsistenta tillvaro, trasar sönder tystnaden, bryter upp kausalitet, ofrivilligt förlorad i drömmen, du uthärdar för du är inte längre vaken. Du befinner dig i min bifurkation.

Mina muskler slappnar av. Så. Jag vrider mig i en glödhet säng. Med ett ryck sätter jag mig upp. En fyrverkeripjäs har hittat in genom mitt fönster och borrat fast sig mitt i sängen som fattat eld. Någon tycks fira världens undergång. Jag reser mig ur den brinnande möbeln och snavar modstulet fram till fönstret. Ute är idel grönska, kastanjer blommar i parken nedanför huset - det är strålande väder på jordens sista dag. Jag har semester och tjänstledigt. De flesta har föresten tagit ledigt idag. På fotbollsplanen mitt emot parken har det samlats en stor folkmassa. De för någon eller något fram till en stor träskulptur. Stämningen känns hotfull. Jag går in efter kikaren. Nu ser jag bättre vad de förbereder: De har fångat in och bundit fast en kentaur som de nu hänger i en provisorisk dödsfälla. När han stryps stiger själen till himlen och lämnar ett hästkadaver och en liten urlakad människokropp efter sig. Jag hade hoppats att denna barbariska gamla sed hade fallit i glömska, men idag förvånar den mig inte. Bifurkationens strömmar kan vända när som helst, jag är förberedd. (Trodde jag, men många obehagliga överraskningar väntar). Det är inte förrän jag upptäcker den kinesiska flickan i bakluckan av min bil, Hon har legat där länge, jag har sett henne men inte riktigt lagt märke till henne förrän nu, när vi stannar vid en utfart och några ungdomar intresserat börjar prata om något och pekar in i bilen som jag ser hennes lilla ljusa ansikte. ".. goodbye" viskar hon. Jag försöker bjuda henne på vatten. Hon väter sin uttorkade mun. Då kryper hennes lillebror ut ur munnen. Han är bara några centimeter. Den minsta man jag sett. En liten homunculus helt enkelt.

Before I had status and before I had a pager

Min forskning kommer nu huvudsakligen att inrikta sig på status.
Studierna fokuserar på symbolers signifikans och konsumtionsmönster hos diverse habitus.

Omordern teknik är nog det lustigaste i sammanhanget.
Mina teorier presenteras inom kort.

En robots reseberättelse

Och allting bryts ner i 8192 olika delar. Där varje del representerar ett tillstånd.
Och jag sitter på tåg en liten stund och sen går jag ut i solljuset. Jag vet inte vart jag ska så jag börjar gå åt ett håll. Så småningom kommer jag in i en park. Här finns skuggande grönska, en tillfälle att vila sin uttjänta kropp. Jag blickar ut över sjön. Vattnet är grönt och lockande. På andra sidan reser sig bildskön bebyggelse. Jag är ledsen robot, som rostar i kontakt med vatten. Jag kan inte ta mig över. Verkligheten reflekteras i den spegelblanka ytan. Vita moln. Sanden på bottnen.
Under sex av sju dygn är jag i konstant vila. Då arbetar min maskin på låga varvtal, kvartskristallen i mitt inre snurrar saktare, Jesus lider på korset.
Detta liv bryter sakta ner min elektroniska struktur. Därför är jag idag, den sjunde dagen, på rekreation. De gav mig en karta, men den har jag förstört. Jag är omringad av slott och moderna människor. Jag spatserar planlöst över grusgångarna. Blomdoften är intensiv. Jag blir tilltalad på ett melodiskt språk som jag inte kan förstå. Det är någon som behagar framföra en modern tanke, något jag är inkapabel att ta till mig. Jag är av gammal årsmodell. Min hjärna är konstruerad av Casio. Mina informationsfilter har inte bytts ut på 8 år vilket sparar mig en hel del obehag. Jag färdas ljudlöst, korsar gator utan att se mig för, njuter av stadens höjdskillnader.
Så registrar jag min omgivning. Denna jord är så grön. Jag trancenderar verkligheten.
På andra sidan staden upptäcker jag och stannar framför en staty av Martin Luther. Detta startar en automatisk associativ process. På grund av ett välkänt programmeringsfel hos min modell råkar jag skriva över allt tillgängligt minne med olika fakta om Martin Luther som jag vid ett tidigare tillfälle sparat ned på min fasta lagringsmedia. Vädret växlar. Det blåser upp. Om regnet kommer är jag dödsdömd i mitt hjälplösa tillstånd. Jag halucinerar om att avskaffa latinet, översätta nya testamentet till tyska, finna en mådig gud och ligga med Katharina von Bora. Svarta moln drar in. Blixten slår ner. Tåget hem går om tjugo minuter. Tid för en uppenbarelse; tid för guds nåd. Jag exkomuniceras från verkligheten den 3 januari 1521.


stdout.log daterad 03.01.1521

Mina fingrar hittar hem på egen hand

Jag kan inte andas, ett moln av aska stiger från min mun och min svarta andedräkt blandas med den varma sommarnatten. Mina ögon lyser lystet röda, hela kroppen skakar, jag är äntligen fri.

Jag hör dina fotsteg från gatan nedanför, det kommer inte dröja länge innan vi ses igen. Dina vita fingrar sträcker sig mot mina ögonlock, med en omärklig rörelse förseglar du mig. Vad som finns, det finns bara här. Du är för evigt. Frihet.

Vågor av förbipasserande, vågor av förödelse, uppe i min kammare övar jag min handstil till perfektion. Det är mitt motgift. Jag ser mitt bleka ansikte le tillbaka i spegeln, kasta en smutsig reflektion, då pennan vilar ut mellan mina rader.

Det finns uppenbarligen ännu osäkerhet. Men låt mig mala dina dödliga ben till ett fint pulver, bereda en festmåltid av ditt unga kött och konsumera dig som om du vore en dagens på någon av lunchrestaurangerna i västra hamnen.

SYMBOLER
PAULNA<3
DET ABSTRAKTA
SUBWAY SECT
VILHELM HAMMERSHÖI
GAMLA VÄNNER
POSTPUNK
OMODERN TEKNOLOGI
MODERNA VÄRDERINGAR
SOMNA PÅ SOFFAN
CHANSA
RYMDEN
MÄNNISKANS PSYKE
FILMSTUDION
YUKIO MISHIMA

Hur doktorn spillde ut ett halvt dricksglas med gift

... men ändå lyckades vända situationen till något bra!

Doktorn stirrade den andra personen i ögonen. Giftet låg nu i en ledsen liten pöl på bordet, utspillt med en enda vårdslös rörelse, vilket också innebar att doktorn just omintetgjort sina planer att giftmörda den andra personen. Doktor B förlorade i denna stund inte fattningen och en sådan sinnesnärvaro var i sanning otypisk den unge patriarken. Istället sökte han omedelbart ögonkontakt och vågade sig till och med på ett litet vagt leende. Den andra personen kunde ju omöjligt veta att han just undkommit en säker död, och så länge han var ovetande om detta kunde doktorn fortfarande skrida till verket. Tillåt mig, sa Doktor B lurigt, att torka upp det jag spillt, och sitt för all del kvar medan jag gör det. Utan att släppa den andra personen med blicken började B backa bakåt mot diskbänken. Men en blixtrande rörelse hade doktorn svept åt sig en disktrasa och lutade sig nu hotfullt över matbordet för att torka upp giftet. Den andra personen tycktes mystiskt oberörd av doktorns åtbörder. Doktorns lilla ansikte sprack upp i ett förnöjt leende när han kände giftet absorberas av trasan. Det hade inte alls varit förgäves. Inget var förlorat, allt kunde räddas. Stärkt av den nyvunna insikten blev doktorn alltför oförsiktig och gjorde sitt första misstag: Han kramade ur disktrasan i den andra personens glas. Vem vill dricka något som sugits upp med disktrasa? Den andra personen skakade tveksamt på huvudet. Doktorn som redan var viss om seger blev av denna motgång så perplex att han helt tappade fattningen. Han insåg inte sin tidigare oförsiktighet och i ett desperat försök att rädda situationen begick han sitt andra ödesdigra misstag. "Varför skulle detta lilla gift smaka sämre av min okonventionella serveringsmetod?"
Inte ens efter han yttrat dessa ord förstod doktorn varför den andra personen reste sig för att aldrig mer komma tillbaka.

I doktorns brev till den andra personen några veckor senare står följande att läsa:

Vent ikke
for længe!
Gaa til
Deres Læge
i alle
Tvivlstilfælde,
Husk
det er ham,
der skal
henvise Dem
til
Radium-
stationen.