Utkikspunkt

Ibland måste man gå omvägar för att hitta rätt. Jag följde din skugga uppför den slippriga stigen upp på berget som låg en bit utanför där vi bodde. Det var oktober och det kändes som en dröm. Hösten kom med kallare luft och gulare löv och årstidens vemodiga livströtthet kändes på något sätt fräsch efter den kvävande sommaren. Mitt hår hade vuxit ut utan vägledning och fick mig att understundom likna en vissen flicka. Lägg därtill det faktum att den nya kylan gjorde min näsa lite röd vilket gav hela min uppenbarelse ett inte bara hjärtskärande utan även ett något komiskt anslag. Men där jag gick fanns igen tanke på den egna personen. Mina narcissistiska svagheter dränktes helt i den nyfikenhet och den dragningskraft årstidernas stundande växelskifte utövade på min person när jag ivrigt spatserade uppför den blöta kullen och kände mig märkligt väl till mods. Molnen antog de allra mest häpnadsväckande former och svävade omkring på ett höjdavstånd som perfekt inramade utsikten över staden där vi bodde. Silhuetten kändes mystiskt anonym. För mig var detta tillvarons centrum (jag kunde till och med se mitt hus) och ändå kändes det som vilket samhälle som helst. Rad på rad av mekaniskt eller slumpmässigt utplacerade hus eller dylik ingenjörskonst. Vägledd av din skugga i mina obestämda strövtåg, bar det av uppför den regnvåta slänten och in i skogen som växte på toppen av berget. Det var väl egentligen inget berg, en stigning på dryga 100 höjdmeter från utgångspunkten, men jag gillade att tänka på det som ett berg för då var också prestationen i min promenad den hos en bergsbestigare. Blöt och vissen växtlighet slingrade sig om mina vader, utblommade nässlor gjorde ett sista försök att kittla mig genom mina tunna klädesplagg, hala mossbevuxna trädstammar la sig i försåt längs min väg, men skuggan av ditt väsen och mitt goda humör ledde mig oskadd hela vägen upp till toppen. Människans konstruktion bredde nu ut sig vid mina fötter, men tycktes overkligare och flyktigare än de fjäderlätta bomullsbolstren som traskade förbi i samma takt som jag över himlavalvet. Jag vet att denna värld är en kapsel som känns orimligt liten, att vardagens små problem väver tät spindelväv, en tvångströja för anden, men under vissa välsignade stunder kan burens galler te sig, om inte upplöst, så i alla fall transparent nog för att man ska få ta del av ett annorlunda panorama, en ny vision, en modernare blick på tillvaron. Du förde mig upp till denna plats, och här ska jag också vila en kort sekund, innan jag börjar min färd ner till den människornas dal där jag för tillfället residerar.