Robert Ryman got a full room of white paintings. I lingered here for some time, going back and forth between canvasses, noting small differences. I was the only one in this room. People kept walking through but nobody stayed. I love Ryman's paintings, but am not exactly sure why. I was thrilled to notice that, on one, he let the white paint cross over the front of the canvas to the side, and on another, the way whites gradated in one corner. These paintings are about painting and about the color white. Ryman has spent an entire career on this. As a result, these canvasses are stoic without being boring, are clear without being resolved, and know what they are about, without needing to explain it to us. (bmoreart.blogspot.com)
När jag var i Schaffhausen för någon månad sen körde de en fet Ryman-special på Hallen für neue Kunst. Han är onekligen kompromisslös och har förmodligen ett tråkigt liv. Men han är också en "acquired taste", så några personer kommer tveklöst att hylla allt vad han än tar sig för. Att döma av utsikten från mitt fönster just nu har han i alla fall specialiserat sig på rätt färg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar