Om att sakta bli transparent

Ojsan, det har redan blivit den 22 Juni 2023. Ett datum som tidigare låg i framtiden har kommit och (när du läser detta) passerat. När du första gången tänkte på den 22 Juni 2023 så var du kanske bara ett barn. Nu är du vuxen och transparent. Inte i betydelsen "öppen med dina avsikter", utan mer i betydelsen "osynlig". Eller för att precisera: mer sammansmält med din omgivning. Det är för att din anpassning till världen obönhörligen har fortsatt. Därför har det blivit svårare att upptäcka dig mot dammet på gatan, tegeltexturen på huset bakom dig, den spretiga busken bredvid. Du gör vad du kan för att hålla dig mänsklig, men det är en kamp i motvind. Världen och dess information översköljer dig i rytmiska vågor, urholkar dig och transformerar dig. Pacificerar din odödliga själ, och gör hela ditt väsen transparent. 

Alla människor som lever på jorden just nu blir hela tiden procentuellt mer jämnåriga. Allting konvergerar.
Du är plastisk. Yttre påverkan har eroderat din fysiska kropp och ditt psyke. Dina celler har smält ihop med atomerna i din omgivning, eviga budskap utan avsändare (t.ex. memes) har omskapat dina personligheter, ditt jag har en ny representation. Du har sakta uppgått i världen. Nu sitter du här 22 Juni 2023 (eller senare, det spelar ingen roll) och läser som nån slags människo-dimma, endast urskiljbar på grund av våra neuroners mångtusenåriga träning i att koppla ihop den mänskliga formen med en individ. 

Det är tur för oss alla att det funkar så bra det där. Med bara små ledtrådar så är de inre världsbilderna intakta och effektiva. Det av dig som fastnat hos dig själv och andra i deras neurala nät är mer konstant en den representation som du faktiskt uppvisar med din kropp. Du är uppskattad och välkommen, och du kan identifiera dig med din röst, dina ögon, ett plagg, ditt rörelsemönster, din lukt. Det är information som är tillräckligt unik för att bygga ihop dig till en helhet i den inre representationen. Du behöver bara ett namn (eller kanske bara några liknande sammansatta ljud) för att bli helt synlig för någon. Likaså kan du gå förbi någon du aldrig träffat, ni kanske till och med rör vid varandra, utan att registrera någonting alls. Men i stunden ni delar atomer, smälter ni samman.  Liksom den 22 Juni 2023 nu har smält samman med alla tidigare och kommande dagar. Detta är verklighetens bakgrundsbrus, i förgrunden ligger såklart alla livsavgörande händelser, empati, kärlek, sorg, missmod, triumfer och födelsedagskalas. Men de gör sig själva verkliga utan någon text.

Open your little gate

Det börjar bli dags för min årliga födelsedagsdikt och detta är väl en rimlig kandidat. Denna gången skrev jag på engelska. Funderade på att ornamentera med emojis men tycker den står fint även utan.

Provar att renodla emojipoemet nästa gång istället.

Håłl till godo med "Open your little gate"

Open your little gate

Incessant knocking 

A plate of solid gold

Dreamspace 

A magnitude higher

Development

A form without form

Shapeless

Cymbal against cymbal

Dust to Dust

Dig and digging

Fracture

Sprazz

Jumping sideways

Dodging artfully

Opening doors

Swinging 

Restless pushing against

Going under

Fundamental inaction 

Immobility

And utter destruction

Once again

The old reccuring dream

The wind is picking up

While I 

First the first

The very first time

Gaze at the titles 

On your bookshelf

Level position

Poised for capture

Eyes staring out the jungle

Flash photography

Moments in the dark

That's very bleak you know

Rattled wind chimes

Reassemble the clay

Go again, Nice try

The unwritten, Unspoken

Frozen in time, insect in amber style

The old reccuring dream

The wind is picking up

While I

First the first

The very first time

Gaze at the titles

On your bookshelf

Transformation Acceptans Trancendens

Se dig själv i spegeln. Beakta vad du ser. Du var ett barn, nu är du en man i 40-årsåldern. Kan du säga mig vad som hände med din kropp mellan t.ex. sju och trettiosju år?

Vilka gradvisa transformationer har du passerat genom och in i? Varför ser du ut som du gör nu? Är dina ögon de samma? Känner du igen vissa drag från när du var sju? Vad är det egentligen för kropp du ställer upp framför spegeln, som du frontar med i sociala sammanhang, och låter representera dig i den fysiska världen?

Har dina imperfektioner gjort dig bitter eller helig? Eller bryr du dig inte längre om sånt. Du står där framför spegeln dag efter dag, år efter år. Du har gjort din plikt länge nu som människa som behållit din objektpermanens och existerat utan uppehåll. Det är nått. Det är den lilla klockan inom dig som slår slagen oavbrutet och så tickar maskinen vidare. Tankarna maler på också, dag som natt, och självmedvetandet ska inordna alla intryck i sitt stora narrativ om personen JAG.

Abstraktionen fångad under namnet Elias Westerberg kan verka komplex och sällsam för en annan abstraktion i människohamn men är i stort inte intressantare än myra 51673 i myrstacken som kryper fram längs myrstigen på sitt individuella men utifrån högst deterministiska myräventyr. 

Jag är positiv och har alla känslorna. Både vid åtta och trettioåtta så strålar jag (fast med olika intensitet och nyans på auran). Nu har jag själv två barn. Det är inte det att jag vill ifrågasätta rimligheten i att vara en människa i förändring (den enda sort som finns – utanför fiktionen), jag vill bara stanna upp och se mig i ögonen och göra lite mentalt tidsresande. I samma reflektion finns överlagrade bilder av en pojke, sju år, åtta år, nio år ... en man 26, 27, 28 ... 38, 39 ... 58, 59 .. 78, 79... 

Det självupplevda jaget håller ihop historien. Förändringen förklaras med åldrande. Det är inte olika personer du ser - det är SAMMA!?

Medvetandet är en aggressiv prediktionsmotor och gigantisk språkmodell, som gillar saker den känner igen och kan förklara (verkligheten = "det där låter bra!")

Låt mig omfamna alla mina kroppar – tidigare och framtida. Ni gör ett bra jobb - kämpa på! Och till abstraktionen Elias Westerbergs skriftställare och till lika ande-i-flaskan: "Bravo!"

Nu är du här - välkommen hit

Nu när du är här, är du välkommen hit. Kanske återvänder du hit efter en stunds frånvaro, kanske är du här för första gången? Oavsett vilket vill jag att du ska känna dig välkommen!

Du kommer att läsa, och du kommer vara välkommen att läsa, du är inbjuden. Här finns ord i överflöd. Sekvenser uttänkta. Ofta lite kryptiska för den oinvigde läsaren, kanske lite banala, kanske lite B, ja vadå då?

Räds icke! Fortsätt läsa!

Sök längre bakåt i tiden. Varför inte läsa nått spännande inlägg från 2008? Den där hyllade dikten "Sätt att skydda sig (lärdomar från djurriket)" från 2019, lite slapp konstkritik, meningslöst namndroppande listor, du kommer inte att bli besviken!

Unna dig att skruva upp volymen i hörlurarna och tänd skrivbordslampan (du, det börjar bli sent). Oavsett om du lyssnar på Pizzicato 5 eller Gurdjieff (eller vad annat lämpligt soundtrack du kan hitta till bloggläsande) låt den här stunden vara för dig. Det här är inte twitter, du kan sänka axlarna och slappna av.

Du har kommit till den kanske bästa platsen på internet, en annan persons blogg. Inga betalda samarbeten, bara "Old school"-bloggstil full av brutna bildlänkar, en poserande och lite självbelåten ton visserligen, men rätt mycket unikt skapande, och viktigast av allt, små fragment av din och min historia.

Låt mig glädja dig! Du är välkommen. Ta vara på din stund här innan du navigerar bort i den ändlösa cyberrymden.

Den förbjudna zonen

De säger att man kan minnas trauman från tidig ålder. Vilket är ditt tidigaste minne? Jag minns parken med träden tätt ihop. Skuggorna som bildades på marken när kvällssolen föll in snett över lövverket. Lukten av jorden där. Och ljudet från trafiken. Åtminstone tror jag att jag minns den scen som omgärdade mitt första trauma. Min far brukade ta med mig på promenader i parken om kvällarna. Jag satt i vagnen och observerade allt.

Där fanns människor (ibland), höga träd (alltid), en damm, och merparten av stadens fågelarter. I den del av parken som vi hade för vana att uppsöka vid den här tiden bodde en kråka. Så vitt jag kan förstå nu i efterhand var det en vanlig gråkråka (corvus cornix) som bodde i en vanlig park. Men min far tyckte av någon anledning att den var speciell. Vi lade först märke till kråkan när den åt skräp ur en papperskorg. Det finns en video från detta tillfälle. Enligt uppgift pekar jag då på kråkan och skrattar, men jag har inte kunnat förmå mig att se videon för att bekräfta detta. Jag behöver dock inte se någon video för att minnas hur kråkan såg ut. Dess vidriga knappnålsögon och smala kroknäbb har förföljt mig i mina drömmar genom åren. Ett medusahuvud fastsatt på en rufsig kråkkropp. Säkert oansenlig i de flesta människors mening, och i många avseenden svår att skilja från andra kråklika individer. Många gånger har jag fruktat att den är tillbaka, även långt efter att en kråkas livstid måste ha passerat. Hur som helst fortlöpte vårt första möte utan tråkiga incidenter. 

Kan man bli vän med en kråkfågel? Modern forskning visar att de är intelligenta och kan bilda band med människor, men är ytterst svekfulla. Jag skulle inte rekommendera att göra en kråkas bekantskap. Min far var naiv, och vid tillfället närmast besatt av att återse kråkan i parken. Han tog med mig dit dagligen. Några gånger var kråkan där, andra inte. Min far var övertygad om att den hade sitt bo i ett av de närliggande träden och försökte locka på den om den inte var framme när vi kom. Han började ta med bröd ut i parken för att mata kråkan. Kråkan åt. Jag var uppenbart förtjust. Så spiralen av galenskap fortsatte. Nu ville min far kommunicera med kråkan. Han hade sett videor på talande kråkor. Han kraxade. Kråkan kraxade. Min far försökte lära kråkan säga hej. Jag kunde inte säga hej. Kråkan kunde inte heller säga hej, men han kom fram när det fanns mat. I videofilmerna på nätet matar de kråkfåglarna med rått kött, så min far började ta med sig rått kött till parken. Det glittrade i de vidriga ögonen när kråkan förstod vad som var på gång. Så här fortsatte det varje kväll. Med tiden lärde jag mig säga KA-KA (kråka) och snart därefter hej, men kråkan förblev stum. Jag tappade intresset och en tid där efter även min far.

Så blev det höst och trädens löv gulnade. Om kvällarna var det mörkt, våra promenader upphörde. Vi var inne hos oss, men kråkan väntade där ute. Med fönstret öppet kunde vi ibland höra hur den kallade på oss. Besvor oss att medföra mat ut i natten. “Fyll min buk med era slaktrester”, kraxade den på ett språk vi inte tränats att förstå. De nätterna sov vi alltid dåligt. Kråkan var inte längre en del av vår dagliga rutin men utövade i sin frånvaro sitt osunda inflytande över både mig och min far. Utan att vi själva förstod vad som hände började vi undvika den plats i parken vi tidigare så ivrigt uppsökt. Fågeln saknade nu fysisk representation i våra liv, men upptog i gengäld en lika stor plats i våra sinnen. Lika magnetiskt som vi tidigare drogs till platsen fungerade den omvända polariteten nu för att stöta bort oss därifrån. Förstod min far att kråkan påverkade mig lika starkt som den påverkade honom? Vi har aldrig talat om saken, men det är inte omöjligt att han inom sig kände en resonans med sin ettårige sons fascination och bävan inför nästa möte med kråkan. 

Mot slutet av hösten var det dags för min far att återgå till arbete och för mig att börja förskola. Det chockerande beskedet att jag blivit placerad i förskolan på andra sidan parken måste kommit som ett uppvaknande för honom om fågelns verkliga makt över våra liv. Först då blev min mors, och resten av samhällets, totala likgiltighet inför vår relation till kråkan smärtsamt uppenbar. Vi skulle alltså nu dagligen passera genom kråkans territorium. Kråkan hade inte visat sig på månader men vi kände dess absoluta makt emanera från den del av parken där den sist syntes till. In i det sista måste min far hyst en desperat förhoppning om att kråkan skulle försvinna, för det var inte förrän kvällen innan min första dag på förskolan som han tog med mig ut i parken igen.

Det var redan mörkt sedan länge och en isande vind blåste genom kvarteren när min far osäkert styrde stegen över gatan ner mot parken. Jag satt som förhäxad i min vagn. Ljudet av trädgrenar som piskas av vinden ackompanjerade vårt inträde i den förbjudna zonen. I övrigt var det tyst. Min far bredde snabbt ut sin noga utvalda offergåva under det träd där han trodde att kråkan hade sin boning. Köttet var fortfarande varmt och osade svagt. Vi kände inte kylan men darrade av anspänningen. Varför kom inte kråkan? Hade offret varit för litet eller av fel karaktär? 

Vingarna fälls ihop nästan ljudlöst, men inte helt ljudlöst, nej, ett litet flämtande läte, när fjädrar slår mot fjädrar, kan urskiljas, när något plötsligt slår sig ner i vår närhet. Vi kan inte se kråkan. Men vi känner den överallt omkring oss. “KA-KA?”, frågar jag osäkert min far. Han svarar inte men lyfter upp mig i famnen. Nu tystnar även vinden.

Nu hörs ett hest läte en bit bort.

“Han kallar på dig”, säger min far.

Jag närmar mig på små ostadiga ben. Jag är exalterad. Kanske kan jag fånga kråkan? Ett onaturligt stort öga möter mig. Och konturerna av den krokiga näbben. Bilden av kråkan förvrängs och sträcks ut i alla dimensioner, kråkan replikeras tusenfalt i natten och omsluter alltet.

Sagan

 En dikt från 2002-08-22

Mina föräldrar kom på besök. De hade med sig ett bleknat papper. Det var en dikt jag skrivit som knappt var läslig.

Ur intet diktar han en saga

En saga om förgänglighet och liv

En saga som var krossad dröm kan laga

En saga som till handen viskar: "Skriv!"



På papper vitt som nyfödd snö

Han diktar det som sagan vill

"På papper kan jag aldrig dö"

"Där ska jag alltid finnas till"



När världens alla ark är färdigskrivna 

Och sagan börjar lida mot sitt slut

När skogens alla träd är sönderrivna

Först då skall handen vila ut

Men ack du saga, din maskör

Som lovar mer än hållas kan

Jag ser nog hellre att du dör

"Ditt as!" skrek sagan och försvann

Ur intet kom

Till intet vandra

En saga som

Så många andra

---

Nu kan sagan vandra vidare. Good riddance!

Troktoberdikt

Om tretton sägs Triskadekafil Att älska talet Att älska sluta Att börja älska Nu börjar år 13 3 Kort utan 1 namn Slutet på en era Tar plats 13 som återfödsel död O Hypnos skugga O Thanathos väg I Erebus mörker Hälsar er moder

Glad Troktober! 

Av fri vilja

Varje dag gör jag precis som jag vill

Jag vaknar när jag vill, jag sätter på mig vilka kläder jag vill

Jag äter vad jag vill till frukost, om det nu är det jag vill göra

Annars gör jag något annat, ja vad som faller mig in

Minuter och sekunder droppar förbi och blir till pölar av tid

Temperaturen är perfekt, vattenytan i balans

Jag är ett med universum.

En lätt bris sveper förbi min kind. Mina ögon är klara.

Ett månljus strilar över stranden. Sanden varm under fotsulorna.

Vågorna brusar.

Jag roterar sakta mitt vinglas, månen speglas i den djupröda vätskan som nästan är svart i dunklet.

Jag höjer och sänker vänsterarmen. Jag sitter stilla i en helig position. Jag väntar, men inte på någonting speciellt. Det som ryter inom mig har tystnat. Eller drunknar det bara ut i vågornas eviga malande.

Jag gör vad som faller mig in upprepade gånger. Ofta handlar det om att balansera på någon kant.

Eller sjunga rätt ut. Det verkar vara vad som oftast faller mig in. I brist på nya infall så bara går jag. Ena foten framför den andra. Utforskar. Kanske. I tysthet.

Alla stora handlingar är uppbyggda av flera små. Kanske är sekvensen för komplex för att kunna uppstå helt spontant. Är det därför som jag bara färdas korta sträckor till fots, och aldrig riktigt lyckas lämna platsen jag befinner mig på?

Jag är öppen för universum och i gengäld skänker det mig alla synliga färger i spektrat, alla dofter på en strand. Alla temperaturer mellan lite kyligt och lite för varmt. Jag får ett infall att tugga i mig en växt jag inte känner till, men hejdar mig.

När jag får bestämma själv, det vill säga alltid, så verkar jag fjärma mig från civilisationen. Det är en iakttagelse jag gör. 

Svartalfer etc.

Vi vandrade längs havet. Jag frågade honom om han hade ökat sin spirituella nivå. Nä, det finns inga nivåer. Hade han kommit närmare en förståelse för världens egentliga natur? Nej, bara en insikt att "what you see is what you get". Hans tid i isolering och andlig träning hade varit onödig. Onödig men kanske inte förgäves. Nu hade han gett upp sitt sökande och vänt blicken utåt igen. Teresa av Ávila beskriver den inre borgen, hon enumererar de sju avdelningarna, och tydliggör en väg till perfektion genom sju inkrementella steg. Hennes tanke på närmast diskreta upplysningsstadier går igen i många traditioner. Det finns en stark koppling till gamification av den andliga resan i bl.a. Scientologernas pay-to-win-doktrin. Svartalfer etc. Det finns inga nivåer säger Bobby, det finns bara detta, och slår ut med händerna. Han verkar lite besviken, men jag kan se på honom att han har accepterat detta faktum. Jag kastar en snabb blick mot havet. Sen tittar jag ner i vagnen: Ossi har somnat. Vi käkar en vegansk glass och sen gör vi lite pull-ups på utegymmet.

Transfiguration

Inse fakta: du kommer aldrig orka förgöra alla fåglar. Deras retfulla näbbar fortsätter skrapa himlavalvet, enträget, små utstuderade provokationer. Vingarna fälls ihop nästan ljudlöst, men inte helt ljudlöst, nej, ett litet irriterande flämtande läte, när fjädrar slår mot fjädrar, kan urskiljas, när de slår sig ner i din närhet. De representerar kaos. Deras stjärtfjädrar vippar spasmodiskt (vidrigt!), huvudena gungar sävligt och kväljande, och deras ögon rör sig med naturvidriga ryck, fram och tillbaks, fram och tillbaks, aldrig stilla och till synes oförmögna att fokusera. Varje enskild kropp framkallar ilska, och sammantaget blir svärmen av fjäderfän en tornado av frustration. De rör sig i linjer över himmelen och du sluter ögonen. När synintrycken försvinner infinner sig en kort respit. Det flaxande ljudet blir abstrakt när bilderna är bortklippta. Du tänker på ett vattenfall. Hur vattnet dånar fram, öronbedövande, skapar en dimma runt utloppet och bryter solstrålarna i skimrande regnbågar över vattenytan. Vattenfallet representerar förändring. Allting sköljer det bort, till och med ljuset. En naturkraft omöjlig att stoppa, kan bara avledas.  Vid dess rand växer en ormbunke. Ett tunt grönt nät fuktat av tusentals iskalla vattendroppar. Fraktaler av spiraler som vuxit fram sedan urtid på klotet. Det ursprungliga mönstret innan första fröet. Den fortsätter sin strävan genom årtusendena. Ormbunken representerar repetition. Mycket kan utvinnas ur repetition, visste du det? Du tänker kanske att repetition är kallt och mekaniskt och ovärdigt fortsatta studier? Det är påtvingad repetition. Beakta spontan repetition. 

Vågens tecken

 

Det är ljuset som styr våra steg

En allé av fallande löv

Inget ljud tränger genom 

våra döva öron fyllda av brus

Lyft din fot, ett två, den ena framför 

Den andra framför

En som kommer, förkasta det nya

Och en som väl känner jämvikt

Ljuset i oktober omsluter

Komprimerar alla intryck

Nu främjas tröghet, striden dövas

Något sväljs ner och sköljs åter upp

Vi har nått vågens tecken

Mikro- och makrokosmos i balans

Ett känsligt ekvilibrium

Och vi,  dess vårdare

I korsning mellan individens vilja 

och de omslutande krafterna 

slår vi vakt

Vågen - bli likt en ondulerande våg

Var flytande jämvikt i sefirotens träd

Otröttligt skyddar vi, outtröttligt går vi

Med den ena foten framför den andra

Mexican Civilizations

CityState

Gigant Heads

Ball game

Pyramides

Were-jaguars (Transformation)

Obsidian / Jade  

Feathered Serpent

Head-signs / language

The three sisters - maize, beans, squash

Food surplus

Built on trade - secured by violence

Human sacrifice

Planed cities

Hierarchical social structure

Overthrow the elite

Ceremonial squares

Shared beliefs & Ideas / Word views

Public art

Wizards

Sätt att skydda sig (lärdomar från djurriket)

Under snötäcke sovande själar
ur mörkret hörs fallande skall
i min hand en fiskman med gälar
om igen, om igen,
den som söker ska finna,
en forsande flod av metall.

Du korsar min väg
av vågor som hamrar och slår,
Blicken rör sig, utåt, i cirklar
Här är dagen, är nu,
ingen vila för mig, du förstår

Du ler som en stenbock i fjärran
Som skuttar förnöjt på sitt berg
de frukter jag plockar i kärran
herbivor, omnivor
glöder starkt i ett ljus
reflekteras av ishavens färg

Nu hopar sig moln över slätten
och dimman sänker sig snart
Vad som tidigare gick att förhandla
måste nu accepteras, och sedan
i odelbar handling bli klart

Du smälter in och förvandlas
kan lämna mig utan svar
Ingen varelse är i vår omnejd
jag andas, jag skådar, jag gissar det ej
om någon dröjde sig kvar

Finns is, finns vatten, finns öken
Finns sätt att skydda sig
och många lärdomar från djurriket

Sång till en ensam vän

En ensam vän vid ett bord
Under bordet en karta
I handen ett glas – i glaset en låga
Jag är påväg bort men är kvar

Med foten på en vindlande väg
Mina fingrar i en ström
Ljuset tänt – där lågan vänder åter
& jag vilar

Kartan lämnad under bordet
Där chansen kom, och passerade
Den plats där alla vistades
Jag gick dit men vände åter

Nu måste jag vänta
bida min tid
Koncentrera mina tankar
& lyssna uppmärksamt på världen

Spännande, O så spännande!

Det finns en chans att vila och komma tillbaks. Vad jag menar är att samla sig. Samlas runt ett bord. Jag vill lyssna, jag vill nicka instämmande. Jag vill ta kontrollen genom en generös attityd, genom att alla känner sig delaktiga. Jag vill att allt ska flyta på. Men ibland sugs den förnumstiga, samförståndsandan ur mig, och rösten får en monoton klang. Faller in i ett lamenterande läge. Då vill jag helst lösas upp och sväva iväg och jag känner ett personligt misslyckande. Det är viktigt att inte stå svarslös.

Jag har en ödmjuk framtoning, men är en klassisk narcissist. Samtidigt så kan jag förneka mig själv nästan hur mycket som helst - vara den större människan. Det är värdefulla egenskaper för en pleaser. Men jag vill kontrollera och bestämma. Jag vill vinna. Och så vill jag intressera mig för saker som får mig att verka smart, och spelar på mina styrkor. Så kan jag skryta om det jag vet, glädjas åt hur unik jag är, instämma i komplimanger och tycka att jag är helt förträfflig. Spegla mig – länge. Drunkna i mina vackra ögon.

Inför det nya året (året börjar alltid om, tack och lov!) finns chans att ändra vissa saker. Jag, och många med mig, skyddar mig från ansträngning genom att iterera sägningar, klyschor och skenbart briljanta insikter, som egentligen saknar innebörd. Jag ska vara observant på detta.
En annan sak som kräver närvaro är närvaro, vilket inte ska saknas under det kommande året. Ofta försvinner min kropp helt ur mitt medvetande. Detta är en varningssignal.

En transformation som skett under åren är från skarp och begränsad till oskarp och mer fullständig. Om jag kan skärpa till mig lite, kan jag nå längre än någonsin, och jag vet, eller jag känner på mig att det kommer reflekteras positivt på mitt välmående.

Sushi, Go!

Hon ligger med sina tassar utsträckta i luften, redo att bita mig.
Sen somnar hon på sidan och den lilla magen pulserar sakta, det rycker i morrhåren när hon drömmer.
Det är vi, varelserna, som befolkar denna yta.
Medan vi är här, genom existens och interaktioner skapas krafter och spänningar vilka i sin tur genererar händelser och entropi. Hon ligger och sover på en våg av förändring.
När flodvågen sköljer över oss blir vi nedstämda. Vi är naturligt skeptiska till alla förändringar som vi själva inte har initierat eller kan påverka. Vi varelser är rädda för det okända.
Nervösa och otacksamma. Men mina händer är inte i luften, de vilar på tangentbordet. Kanske kan jag skriva mig runt globala besvär? Kanske kan jag sashimi-blocka liemannen, men det verkar inte sannolikt. Jag har ont i halsen och sväljer långsamt.

Jag försöker ta mig igenom gränssnittet, med dess orangea knappar. Det är snårigt och jag får inte tillräcklig feedback. Systemet skakar som vore det en rostig båt.
Jag, däremot, vid kontrollerna, har bara mig själva att skylla då jag upprättat den här världen, och har skrivit in mig själv i historien. Hade, om inte tiden varit så knapp, skapat bättre förutsättningar för att vidareutveckla. Nu dras jag med en teknisk skuld, dålig aji, dålig smak i munnen.
Väntar på den där efterlängtade refaktoreringssprinten, kämpar makikampen. Texten som väntar på att skriva om sig själv.  Rekursivt handlande, ett performativt leverne. Själv driva förändringen genom att vara den. Förändras och förvandlas genom att förintas på botten av en U-kurva. Lära sig genom att o-lära allt. Förundras och förstummas. Återuppstå genom att vara sig själv. Hamna i vild oscillering genom att vara alldeles stilla. Levitera när man koncentrerar sig hårt och granskar deklarationer.

Tillslut återstår bara formen av ett öga. Där, i pupillens mitt, står du.

Ideal

Är vi inte alla överens om att en ideal person:
- Är positiv
- Är intressant, fritänkande, och har ett inre djup
- Är innerlig
- Har självdistans
- Är kritisk mot världens orättvisor, och har konkreta förslag på hur vi skall lösa dem
- Är snäll
?

Vad som hände sen

Först kommer frosten. Den kommer som kristaller, den kommer som ett damm, den kommer som krossade snäckskal; nu finns den överallt omkring oss. Sen kommer solen, mjuka trotsiga strålar, blida smeksamma, vilda och veka. De speglar sig i frostkristallerna, reflekterar ett begränsat fält, en halo runt växter och grusgångar. Nu följer de små djuren, snabba rörelser över fälten, de kretsande fåglarna, ett prasslande från de prasslande i den intilliggande skogen. Sist kommer människorna, stora och trötta, öppnar dörrar och fönster, startar sina maskiner, sträcker ut sig, långsamma och evigt tråkiga.

Vi befinner oss i en liten by. Jag har varit här förr, men kanske inte du. Här finns ingenting för oss. Vi sitter på var sin stol, mitt emot varandra. På bordet står en vas med röda nejlikor. Ovanför oss tickar en klocka vidare. Jag har blicken riktad inåt rummet. I mitt blickfång ligger trasmattor, bonader, väggfasta hyllor, glasburkar, slevar, kokböcker och annan död materia. Du har blicken riktad bort, ut genom fönsterrutan, ut vidare över isen, över fälten. Fåglar som små svarta streck vid horisonten.

"Minns du vår första resa tillsammans?"
"Mmm..."

Våra resor har tagit oss kors och tvärs över jorden. Vi har rest som ett lag, på jakt efter något ogreppbart. Vi har upplevt äventyr och romantik, förskräckelser och faror, och nu har våra irrfärder fört oss hit. Till vad som känns som vägs ände.

"Vi åkte till Irkutsk!"
"Just det ja, den iskalla vårtrippen till Sibirien. Intermezzot med ärkebiskopen."
"Det var den episoden jag satt och tänkte på..."

Medan stridsvagnar rullade in i mitt minne, svepte vinden in över den lilla byn. Människorna stängde dörrar och fönster. De små djurkropparna darrade. Allting skälvde.

Intermezzot med ärkebiskopen av Irkutsk började likt alla tragiska berättelser på en tisdag. Vi hade kommit över tajgan med våra sunda värderingar och höga ideal. Jag hade velat färdas längs Jenisej och du hade siktet inställt på bajkalsjön, så det var oundvikligt att vi omsider ankom till den Sibiriska metropolen. Solen stod högt och alla skuggor var korta och ödesmättade. Vi kände oss osårbara, vilket var en smula ironiskt med tanke på vad som hände sen.

Ett tankeexperiment

Jag försöker i ett tankeexperiment bortse från människan, med utgångspunkten att det finns något bortom det som vi har skapat och influerat. Det finns kanske en verklighet utan våra perspektiv, där vi är – om inte frånvarande, så i alla fall försumbara. Vi får börja med att utradera psykologi, det är ett ämne som är så intressant att vi helst inte vill vara utan det, jag tror inte ens vi förstår var det innebär att vara utan det.  För att uttrycka det enkelt: skapa experimentet i en tanke som inte är tänkt av en människa. Den tanken får vi alltså placera i ett djur, en utomjordisk varelse eller i en artificiell intelligens. Vi kan sen föreställa oss ett scenario som ligger en miljon år bakåt i tiden eller en miljon år framåt. Det kan också vara tidlöst men då så abstrakt att det inte tyngs ned av allt några världsliga omständigheter. Så här i antroposcenen har ju människan lagt beslag på det mesta som man kan tänka på, så jag försöker hitta på någonting riktigt obskyrt. Det första jag kommer att tänka på är diskreta tid/rumkristaller. De kan potentiellt existera utan oss, och kan därför också fylla funktionen av fokuspunkt i vårt exempel. Mycket talar för att använda dem som exempel: de är en annan slags materia, fyrdimentionella, och verkar existera mer i en matematisk konstruktion än i vårt observerbara - i stort sett taktila - universum. Det är naturligtvis viktigt att det inte är mänskliga experiment som bekräftar just dessa tid/rumkristaller utan att tankeexperimentets kristaller får verka fritt utan vår inblandning. Alltså tid/rumkristaller i obestämd form, och definitivt inte några experimentella sådana. Flerdimentionell materia känns extremt abstrakt och lämplig att tänka på som experiment. Helst sådan som inte är beroende av någon "naturlag" dvs. oberoende av mänskliga konstruktioner som matematik o.dyl. Gudalik i några avseenden - men dessutom helt fri från religiösa konotationer (alltså fri från det mest typiskt mänskliga - efter psykologi). Jag rymmer in i förhoppningen om den dolda, transcendentala verkligheten. In i ett mikrokosmos som är så främmande att att ingen storförenad teori kan komma åt den. Här regerar evigheten i ett, eller flera geometriska plan. Den här nästan hypotetiska materian existerar för sin egen skull, och inte för att vi en gång ska förstå och kartlägga den. Så ser det ut i det här tankeexperimentet alltså.

Får jag lov?

Så många saker har slutat att vara verkliga. Det mesta är fiktion och tidsfördriv.
Jag kommer inte heller ihåg hur jag var en gång, vilket är en mycket märklig känsla. Jag dras med inövade mönster från förr och vissa formuleringar från det förflutna har fortfarande en dragningskraft, men annars är det som att en tjock skiva glas åtskiljer mig från min tidigare person.

Jag känner en ospecificerad press som sveper in mig och hela min verklighet. Det är också en fysisk känsla, lite som att hela tiden frysa. Jag minns dagen när jag omvandlade mina skuldkänslor till etisk princip.

Jag promenerade över den knaggliga kullerstenen på Lilla torg. Jag tänkte mycket och intensivt, det var under en väldigt stressig period i mitt arbete. Såhär tänkte jag:
- Vi människor är kapabla att förstå orsak och verkan. Vi kan planera och se mönster.
- Vi har ett antal situationer som vi identifierat som problem, allt från personliga till globala.
- Utifrån bästa förmåga bör vi prioritera och försöka lösa dessa problem, med metoder som inte skapar ytterligare problem eller påverkar vår värld negativt.
- Varje människa har ansvar för SAMTLIGA problem.
Så om man frågar sig vad man har för ansvar så är svaret att man har ansvar för allt. Det är din uppgift att se till att alla världens problem blir lösta. Du behöver kanske inte lösa dem själv (tar lång tid, ineffektivt m.m.) men du är i alla fall skyldig att se till att de blir lösta.

Detta innebär alltså att upphöra med sådant beteende man vet orsakar problem. Det är dessutom ditt ansvar att undersöka konsekvenserna av ditt handlande. Du är ansvarig för dina egna problem, dina medmänniskors problem och våra gemensamma problem. Enkelt!

Allt detta lyckades jag tänka ut när jag vandrade fram och tillbaka över lilla torg under en lunchrast en höstig dag 2012.

Sedan dess har jag funderat på vad jag menade med "utifrån bästa förmåga"? Människan är skör och felbar. Om man försöker ta in alla problem för att kunna prioritera dem, finns inte risken för emotionell överbelastning? Om man kan lyckas distansera sig, finns inte risken för intellektuell dito? Analysis paralysis. Medan man räknar upp alla problem, och konsekvenser av ens handlande, finns inte risken att man missar det rörliga målet och omvärlden redan har ändrat sig, så att ens prioriteringar blir felaktiga. Detta är ett exempel på ett deterministiskt system som är så komplext att det blir kaotiskt, startläget går inte att bestämma vilket får konsekvensen att resultat blir synbart slumpmässiga. Ungefär som vädret. Men innan man slår ut med armarna i ett utfall av total värderelativism och ger upp kanske man kan tänka sig att det kan finnas några genvägar som underlättar. Några generella levnadsregler som approximerar ovan nämnda system.

( ... ) Låt oss för sakens skulle låtsas att vi hittat några regler som gör det här hanterbart för var och en att leva efter. Nått religiöst eller filosofiskt system. Helst något holistiskt och modernt.

Men varför ska alla dessa problem lösas? Varför får man inte undgå ansvar? Varför måste man vara ansvarig för andras problem. Varför gillar jag tanken på det ultimata ansvaret, så mycket att jag inte ens ifrågasätter det, utan frestas att upphöja det till allmän lag? Måste individen göra jobbet hela tiden, kan man inte nån gång bolla över ansvaret på någon ospecifik struktur, kommunen, stat, EU, FN, civilsamhället, ödet, marknaden, Gud m.fl.?

Jag är naturligtivs oroad över det faktum att allt verkar gå åt helvete om vi inte upphör med vårt beteende så som det ser ut nu, dvs. att vi börjar ta större ansvar för våra handlingar.
Men om slutresultatet blir att jag bara står bredvid och gnisslar tänder, och inte gör någonting ändå?
Om jag är ledsen? Om jag känner press? Får jag då slippa ansvaret att fixa det här?