Framtidsbloggen

Eftersom "Mitt dåliga minnes fantasi" kollapsat till en blogg sämre maskerat anteckningsblock, och bara vill innehålla diverse meningslösa uppräkningar, kommer även detta inlägg att följa den rådande trenden. Jag listar ganska framtidssäkra teknologier jag vill bemästra:

- Java
- Android
- OpenGL
- Wordpress
- HTML (5.0)
- XML
- PHP
- MySQL/ Relationsdatabaser
- Valfritt branschstandardiserat OpenSource-verktyg
- Linux/ Shellscript
- Objektorientering/ MVC


Ska man studera moderna teknologier skulle jag rekommendera ovanstående om man inte har ett speciellt mål i sikte. Kunskaper inom ovan nämnda områden kommer att ge direkt avkastning och vara livskraftiga i åtminstone fem år.

Stödord (II)

Corto Maltese
Nashreen Mohammadi
Spandau Ballet
Magazine
Android
Bohnanza
Go
Linda & Valentin
Analfabeten
C'est Bon
Traveller IQ
Satyajit Ray
Stereotyper
Mysticism
Symbolism
Minimalism
Galleri
Nils Petter Löfstedt
Litteratur
Gränssnitt
Fåglar

Stödord

Figurprojektet
Trafiksignaler
Pictionary
Emoticons
T9
PDF
Vektorgrafik
Pictogram / Ideogram
Infographics
Rebus
Japanska skyltar
Symboler
Tarot
Ikoner
Pictograf

Dagens citat

Överhört på S.Förstadsgatan, Malmö

Kvinna ~20 år skriker på bredaste malmöitiska i mikrofonen på sin handsfree:
- TOMTE!? Du är fan inte nån jävla tomte!

Sammanfattning av första halvåret 2009

Följande författare verksamma inom nya vågen av science fiction-litteratur har avlidit:

J.G. Ballard
Kaoru Kurimoto
Philip José Farmer

R.I.P.

Fler gamla noteringar

Havet låg som en blankpolerad spegel. Fiskmåsar som jagar varandra. Konstruktion.
Berättelser från en byggarbetsplats.

Ljudet av hundratals träd som faller i stormen.

Människan & Gud
Jättebläckfiskar
Artificiellt liv
Doktor B
Paracelsus
Hustak
Flygmaskiner
Gifter
Bakterier
Rymdskepp
Futurister
Fåglar

Angående obetitlad roman

Den här berättelsen ska innehålla sig själv. Den ska vara genrelös, den ska vara enkel.
Den ska sträcka sig till universums gränser, själens gränsland, bortom döden, den ska krama ditt hjärta, spännande, engagerande, rolig, insiktsfull - enkel.

Jag städar i anteckningsblocken

Mästaren av extas, den diplomerade pyromanen Dr. B log ett vinnande leende. "Gaga Gaga", "Gaga Gaga", jag tänker upprepa vissa ord tills de blir till en jublande sång.

--

The master of ecstacy, the awardwinning arsonist Dr.B smiled a reasurring smile. "Gaga Gaga", "Gaga Gaga", I'm going to repeat certain words until they become a cheerful song.

Kanoniserad konst jag tröttnat på del II

Om man betraktar mitt slarviga försök till kritik mot Mark Rothko som första delen i denna serie så får jag nu nöjet att presentera uppföljaren:

Den rätt trista företeelsen kubistiska stilleben med stränginstrument.

Vilket konstmuseum av rang har idag inte ett eller flera kubistiska stilleben med mandolin att skryta med? Upphovsmännen är företrädelsevis Picasso, Braque och Gris, tre av kubismens starkaste normgivare. Varför är det då så åtråvärt att förvärva och visa upp ett mandolinstilleben? Följande faktorer spelar in:


1.Konsthistoria: Kubismen som konströrelse bör finnas representerad i en modernistisk sektion.

2.Kändisfaktor: Picasso, Gris, och Braque är i sig själva stora namn som imponerar. De välsorterade konstmuséerna brukar visa något intressantare av Picasso och Braque och komplettera med en mandolin av Gris eftersom denne nästan enbart målade trista stilleben.

3.Tillgång: Eftersom kubismen i ganska hög utsträckning var ett experiment med nya perspektiv, som främst uppkom i interaktionen mellan namngivna Pariskonstnärer behövdes en gemensam grund där de alla kunde mötas och jämföra sina olika idéer om hur kubismen kunde formas. Av okänd anledning verkar de ha valt stilleben med stränginstrument som gemensamt motiv. Detta motiv varierades i oändlighet som olika exempel på kubistisk måleriteknik. Således verkar det florera ett okänt men imponernade antal kubistiska mandoliner på den internationella konstmarknaden.


Med dessa tre huvudsakliga faktorer som motivering till kanoniseringen av fenomenet kubistiskt stilleben med mandolin (eller dylikt stränginstrument), infinner sig nu frågan om varför detta skulle vara ”rätt trist”?
Först måste jag tillstå att med en stor förkärlek för all slags modernistisk konst, måste jag uppskatta eller i alla fall respektera Kubismen. Kubismen kan vara lite väl cerebral och kräva en ganska stor mental överbryggning för att slå an rent känslomässigt, men har definitivt stora poänger i sin lite mer dynamiska tappning. Picassos ”Guernica” är ett utmärkt exempel på hur kubism som stilgrepp kan verka för att accentura det mångfasetterade, oförståliga och kaotiska i vår verklighet.
Detta sagt så tycker jag den statiska porträtteringen av tråkiga oorganiska föremål (speciellt under den monokroma perioden) ordnade i uppbrutna eller syntetiserade former, med lätthet kan förpassas till konsthistoriska läroböcker och verkligen inte behöver inta en honnörsstol på alla världens konstmuseum.

Om någon skulle erbjuda mig att köpa en dylik mandolin skulle jag svara:
Nej tack, George Braque, inte till något pris, Juan Gris! (Ärendet kommer säkert gå till inkasso om jag försöker köpa något av Picasso)

Men döm själva:

För att inte glömma

Symbolism i urval:


Fernand Khnopff (BE)


Gustave Moreau (FR)


Akseli Gallen-Kallela (FI)


Missa inte Akeseli Gallen-Kallela på Norrköpings konstmuseum fram till den 23 augusti.

Fem nordiska

Klassisk Hammershøi-interiör: öppna dörrar + hustru

1. Vilhelm Hammershøi (1864-1916)
Mannen som gjorde mitt liv dubbelt så bra. Klart min favorit, inte bara bland de nordiska. Häpnadsväckande interiörer, i sanning en mästare på ljus och den kvadratiska kompositionen. Harmonisk men oroväckande, en religiös upplevelse varje gång man ser ett verk.

--------------------------------------------------------------

Munch kan konsten att psyka sina betraktare

2. Edvard Munch (1863-1944)

--------------------------------------------------------------


Nielsen ligger stilmässigt nära Hammershøi och Munch. Här med en lätt touch av Klimt

3. Ejnar Nielsen (1872-1956)

--------------------------------------------------------------


Adrian-Nilsson (GAN) är den svenska konstens futurist. Här med en lite otypisk illustration till Byssanlull (Tomelilla konstmuseum) som lustigt nog ligger mycket nära Tadanori Yokoos 70-talsgrafik

4. Gösta Adrian-Nilsson (1884-1965)

--------------------------------------------------------------


Diagonalsymfoni, 1925: Konst som rörlig bild

5. Viking Eggeling (1880-1925)

Ur arkivet

Jag vill skriva som om jag vore en armé av gamla män och kvinnor.

Brevet från Elias Westerberg

Jag skulle vilja utveckla mitt språk. När jag var sex år skrev och illustrerade jag en science fiction-serie (Rymdserje, 1989). Efter det började jag skolan och lärde mig stava.
Mina svensklärare uppskattade i regel mina ansträngningar och jag kom efter några år att identifiera mig med den skrivande människan. Jag vill inte påstå att känslan kom som en uppenbarelse, snarare växte den kontinuerligt sig allt starkare. En bidragande orsak till min utveckling i området är tveklöst min litterära uppväxt. Mina föräldrar läste för mig när jag var liten, jag läste själv när jag blev äldre. Min far arbetade som frilansande kulturskribent, min mor doktorerade i litteraturvetenskap och blev sedermera utgiven också med ett skönlitterärt verk. Tjugohundratvå, som hämtad ur ett exempel från Bourdieu, beskrivande den privilegierade medelklassens habitus, spatserade en nyutexaminerad spykist ogenerat rakt in i den tvivelaktiga sysselsättning som kallas humaniorastudier vid Lunds universitet. Först Japanska ett år för språkintresset, sedan filmvetenskap i två för analysens skull och de teoretiska tankegångar som man glupskt tuggar i sig då man kultiverar en fräck, intellektuell, postgymnasial stil. Sedan, som kronan på verket, några ofullständiga terminer Informatik innan man slungas ut i det hårda arbetslivet som IT-konsult. I två år har jag nu jobbat på Cybercom i Malmö, senast tio månader i ett hårt men givande telecom-projekt nere i Schweiz.

Min kusin startade kulturtidskriften Ryska Huset någon gång i början av min studietid. Jag var med på premiären och läste poesi och den prosatext jag bidragit med till det första numret. Det kändes spännande att läsa sina texter inför publik. Till nummer två och tre komponerade jag ännu skarpare fiktion. Mina bidrag verkade vinna stor uppskattning hos läsarna, vilket stärkte mitt självförtroende som författare ytterligare. Så när det blev socialt accepterat med narcissistiska utgjutelser av litterärt slag på Internet med bloggboomen 2005 (jämför: ”ej okay på vanlig hemsida – helt okay på blogg”) så startade jag givetvis min alldeles egen. Den numera legendariska ”Mitt dåliga minnes fantasi” blev för mig en kanal där halvarbetade skönlitterära texter svämmade över och blandades med poetiskt ironiserande kring romanser och annat kulturellt snusk. Ett nytt sätt att imponera på tjejer helt enkelt. Vad jag ska säga om resultatet: succé pyramidon av sällan skådat slag! Ett hypnotiskt allkonstverk som stundtals kom att uppta mer tid och energi än jag vill tillstå. Nu för tiden slår ”Mitt dåliga minnes fantasi” jämna hjärtslag som för att uppehålla livet vid koma.

Så jag skriver ibland, och jag läser. Yukio Mishima är min lilla favorit. Jag gillar också serier som jag tycker är ett mycket spännande och aningen förbisett medium som jag tror kommer att göra ännu större landvinningar på finkulturen framöver. Jag gillar bildkonst och jag gillar film. Jag bor i Malmö med min underbara flickvän. Tre saker som jag tror kommer att känneteckna det kommande året för min del är resa, simma och gå på biblioteket. Det är mycket jag längtar efter när jag nu är tillbaka i Sverige igen och inte är tyngd av arbete. I två års tid har mina idéer och uttryck känts som ivriga embryon som förtryckts av vardagslivets trista måsten. Ofta har jag känt att jag är på väg mot någonting (ospecificerat) stort. Vad det kan vara återstår att se.

Eugene Teal

Eugene Teal - en gammal svart man med sjuk humor ca 1975.

I shall destroy all the civilized planets!

Ett äventyr med den utomjordiska supertrollkarlen Stardust eller den mystiska kvinnan Fantomah är konstruerat enligt följande modell:

- Någon mycket ond person leder ett gäng skurkar i en megalomanisk plan som baserar sig på banbrytande vetenskapliga landvinningar.
- Skurkarna lyckas till en början med sin plan vilket får förödande konsekvenser för jordens befolkning. Civilbefolkningen men även militärer och makthavare får betala ett högt pris.
- Den omnipotente hjälten, som har all tillgänglig vetenskap och magi till sitt förfogande, ingriper sent utan någon som helst fara för sin egen person eller möjlighet att misslyckas och lyckas stoppa skurkarna från vidare exploatering. Som straff för deras fruktansvärda handlingar utser hjälten ett extremt surrealistiskt straff vilket involverar telekinesi genom olika former av manipulerade strålar.
- Det hela är över på sex till åtta sidor.

Utkikspunkt

Ibland måste man gå omvägar för att hitta rätt. Jag följde din skugga uppför den slippriga stigen upp på berget som låg en bit utanför där vi bodde. Det var oktober och det kändes som en dröm. Hösten kom med kallare luft och gulare löv och årstidens vemodiga livströtthet kändes på något sätt fräsch efter den kvävande sommaren. Mitt hår hade vuxit ut utan vägledning och fick mig att understundom likna en vissen flicka. Lägg därtill det faktum att den nya kylan gjorde min näsa lite röd vilket gav hela min uppenbarelse ett inte bara hjärtskärande utan även ett något komiskt anslag. Men där jag gick fanns igen tanke på den egna personen. Mina narcissistiska svagheter dränktes helt i den nyfikenhet och den dragningskraft årstidernas stundande växelskifte utövade på min person när jag ivrigt spatserade uppför den blöta kullen och kände mig märkligt väl till mods. Molnen antog de allra mest häpnadsväckande former och svävade omkring på ett höjdavstånd som perfekt inramade utsikten över staden där vi bodde. Silhuetten kändes mystiskt anonym. För mig var detta tillvarons centrum (jag kunde till och med se mitt hus) och ändå kändes det som vilket samhälle som helst. Rad på rad av mekaniskt eller slumpmässigt utplacerade hus eller dylik ingenjörskonst. Vägledd av din skugga i mina obestämda strövtåg, bar det av uppför den regnvåta slänten och in i skogen som växte på toppen av berget. Det var väl egentligen inget berg, en stigning på dryga 100 höjdmeter från utgångspunkten, men jag gillade att tänka på det som ett berg för då var också prestationen i min promenad den hos en bergsbestigare. Blöt och vissen växtlighet slingrade sig om mina vader, utblommade nässlor gjorde ett sista försök att kittla mig genom mina tunna klädesplagg, hala mossbevuxna trädstammar la sig i försåt längs min väg, men skuggan av ditt väsen och mitt goda humör ledde mig oskadd hela vägen upp till toppen. Människans konstruktion bredde nu ut sig vid mina fötter, men tycktes overkligare och flyktigare än de fjäderlätta bomullsbolstren som traskade förbi i samma takt som jag över himlavalvet. Jag vet att denna värld är en kapsel som känns orimligt liten, att vardagens små problem väver tät spindelväv, en tvångströja för anden, men under vissa välsignade stunder kan burens galler te sig, om inte upplöst, så i alla fall transparent nog för att man ska få ta del av ett annorlunda panorama, en ny vision, en modernare blick på tillvaron. Du förde mig upp till denna plats, och här ska jag också vila en kort sekund, innan jag börjar min färd ner till den människornas dal där jag för tillfället residerar.

Dödsfällan

I vissa situationer kan man räkna med att alla människor reagerar på samma sätt. Nästan alla. En liten procent kommer att reagera annorlunda. Det här är en berättelse om en felberäkning. När man ska försöka förutse någons reaktioner är det viktigt att hålla i minnet att människans psyke inte enkelt kan förklaras, kanske statistiskt, men inte i det enskilda fallet. Om man är alltför säker på sin sak kan detta få ödesdigra konsekvenser. Det här är en berättelse om en felberäkning och dess konsekvenser.

Men vem gråter framför ett verk av Robert Ryman?

Robert Ryman got a full room of white paintings. I lingered here for some time, going back and forth between canvasses, noting small differences. I was the only one in this room. People kept walking through but nobody stayed. I love Ryman's paintings, but am not exactly sure why. I was thrilled to notice that, on one, he let the white paint cross over the front of the canvas to the side, and on another, the way whites gradated in one corner. These paintings are about painting and about the color white. Ryman has spent an entire career on this. As a result, these canvasses are stoic without being boring, are clear without being resolved, and know what they are about, without needing to explain it to us. (bmoreart.blogspot.com)

När jag var i Schaffhausen för någon månad sen körde de en fet Ryman-special på Hallen für neue Kunst. Han är onekligen kompromisslös och har förmodligen ett tråkigt liv. Men han är också en "acquired taste", så några personer kommer tveklöst att hylla allt vad han än tar sig för. Att döma av utsikten från mitt fönster just nu har han i alla fall specialiserat sig på rätt färg.

Att förstå Mark Rothko

Tråkigast på gallerier och konstmuseum är verk av Mark Rothko. De hänger där tillsammans med andra abstrakta expressionister, popkonstnärer och minimalister.
Utan särskilt intresse spatserar man förbi en tre fyra identiska oljemålningar av Rothko och tänker - jaha, där hänger en Rothko, cred till mig för att jag kände igen vem som gjort den utan att behöva gå fram och läsa på den lilla lappen och cred till museet för att de förvärvat en banbrytande amerikansk konstnär.

Despite fame, Rothko felt a growing personal seclusion, a sense of being misunderstood as an artist. He feared that people purchased his paintings simply out of fashion, that the true purpose of his work was not being grasped by collectors, audiences or critics. He wanted his paintings to move beyond not only classical art, but abstraction as well. For Rothko, the paintings were objects that possessed their own form and potential and therefore, must be encountered as such. Sensing the futility of words in describing this decidedly non-verbal aspect of his work, Rothko abandoned all attempts at responding to those that might inquire after its meaning and purpose, stating finally that silence is "so accurate." His paintings’ "surfaces are expansive and push outward in all directions, or their surfaces contract and rush inward in all directions. Between these two poles you can find everything I want to say."

"The fact that people break down and cry when confronted with my pictures shows that I can communicate those basic human emotions.. the people who weep before my pictures are having the same religious experience I had when painting them. And if you say you are moved only by their color relationships then you miss the point."

Rothkos manifest
"1. To us art is an adventure into an unknown world, which can be explored only by those willing to take the risks.
"2. This world of imagination is fancy-free and violently opposed to common sense.
"3. It is our function as artists to make the spectator see the world our way not his way.
"4. We favor the simple expression of the complex thought. We are for the large shape because it has the impact of the unequivocal. We wish to reassert the picture plane. We are for flat forms because they destroy illusion and reveal truth.
"5. It is a widely accepted notion among painters that it does not matter what one paints as long as it is well painted."

OK, bara för att de utgör den minst anmärkningsvärda och tråkigaste delen av utställningen behöver de kanske inte vara helt ointressanta? Om du gick in i ett rum och där hängde bara en tavla, och det var en abstrakt expressionistisk Rothko skulle du kanske också uppleva en anstrykning av våra mest grundläggande känslor: tragedi, exstas, ödet, vem vet?

Natten mot den 5e december 2010

Om exakt 24 månader ligger jag på parkettgolvet i min lägenhet och är olycklig. Och det är kallt också. Jag lyssnar till en Subway Sect LP som snurrar varv efter varv. Jag fingrar lite modstulet på den vita trasmattan och är 27 år. Det har gjorts några tafatta eftergifter för vuxenvärlden eftersom jag snart är trettio. Men jag har jeans på mig och känner mig ung. Det är nedsläckt i lägenheten och skuggor kastas in från gatan utanför. Här inne är allt så stilla, det bara Vic Godard som inte har givit upp, känns det som.
Varför har jag förslösat min tid så? Alla nödvändiga insikter är ju vunna sedan år tillbaka; det finns inga ursäkter för den här typen av liv. Ändå har jag låtit det fortskrida och denna vetskap känns av någon anledning extra plågsam ikväll. Det finns inget att direkt skämmas över. Jag har levt måttfullt, hederligt, lyckligt och i viss mån framgångsrikt utan att för den skull göra någon egentlig ansträngning. Detta har i gengäld fostrat några mindre smickrande egenskaper hos mig: ett uppblåst ego, en naiv syn på vissa företeelser samt en mängd olika former av lättja. Men det som gör mig ondast är att min förmåga att då och då kunna förvåna mig själv tycks ha försvunnit helt. Den känsla av nästan övernaturligt gränsöverskridande som jag upplevde vid dessa tillfällen är det som jag verkligen saknar från min ungdom.
När jag ligger där med kinden tryckt mot det kyliga golvet tänker jag att jag kanske inte helt stelnat i min form, att det nog finns utrymme för lite nyskapande någonstans, att liv och ande åter kan resa sig. Men när kroppen reser sig fångas den omedelbart upp av strömmen och vallfärden genom andefattiga år av vardag och vardagens nöjen återupptas. Jag går upp och stänger av skivan, tillagar en kopp te och sitter en stund framför fönstret. Tankarna flyger fram och tillbaka, tillslut bestämmer jag mig för att sova. En sak som jag gillar det är att krypa ner i en kall säng. Imorgon ska jag sova länge. Men jag vaknar tidigt av att någon rör vid min axel.