Mostly 80's

Erasure
Duran Duran
Kim Wilde
Depeche Mode
Pet Shop Boys
David Bowie
New Order
Stone Roses
The Smiths
Josef K
Housemartins
Orange Juice
Joy Division

den allvarsamma leken

I mitt liv existerar inget verkligt lidande
bara olika former av uppgiven självömkan.

Att tjattret, utan minsta tvivel, var på Holländska.
Därefter levde vi i ständig skräck och fascination.

All förståelse är övergående.

Ack,

Glaskrosslarm på cybercoms allhelgonaparty!
Filmkultur av typen arty!

Jag somnade på tåg till Höör,
sådär som somliga människor gör
Och vaknade uti min säng

Åt lördagslunch med regissör
jag blev på väldigt bra humör
Och bjöd in festligt gäng

Så fest för flest, en vänlig gest
bäst undvik alkotest
Och sjung en liten sång

Jag älskar dig som är min gäst, och vad hände sen?
"Alla som inte dansar är våldtäcktsmän!"
Vi dansar natten lång

Vi lyssnar på musik,
tills sömnen slutligt tar
oss två till ljuvlig morgondag
och känslans romantik
som saknar er
och älskar er
jag vet att du är svag
för kakor lille far
så ett besök
och flykt från stök
och ostädade platser
mot norra Lund i snirkliga strapatser

En kort visit på fäladstorg
sen blandad sorg i hemmets borg

Nu: Fleetwood Mac.

Du försvann!

Dessa surrande, snarkande trumpeter; ja, dessa väsande stekande intstrument, som det ryker och bolmar ur. Hon betraktade dem på avstånd, skrämd av deras dragningskraft. Minns hur frostiga lockande mässingscylindrar förleder. Lamslagen betraktade hon det långa led av människor som vallfärdade mot de kreverande instrumenten. Ett gungande, sjungande led. Små och stora, män och kvinnor, svarta och vita, hand i hand mot undergångens trumpeter. Hur kan de döma sig själva att tuta och böla extatiskt i evighet? Hon såg sig omkring; hon var ensam på detta halvklot. Henns små, mikroskopiskt fina fingrar darrade i den svaga brisen. Hon hade stått här länge. Hela mänskligheten hade dragit förbi i hypnotiserade färgsprakande skaror. Hon hade själv inget att erbjuda och hade således förlorat allt till de smorda silvertrumpeterna. En sista storm av brinnande höstlöv seglade förbi. Hon petade med foten i den lösa joden. Ett buckligt föremål av rostsprakande metall uppenbarade sig. Med silkeslena fingrar fiskade hon upp det oformliga metalstycket. Det krumbuktade i hennes grep, vecklade ut sig. Försiktigt förde hon det till läpparna. Det gav en liten rosslande viskning ifrån sig. Hennes lungor fylldes av iskall luft - hon andades in. Och när när hon blåste ut blev det år 1901.

Ett ekande skal

Iskalla ben, brutna i ett slumpmässigt mönster låg utspridda på den frostiga marken. Det fullständigt mördade intryck dessa lämningar gjorde på doktorn, som trots allt hyste vissa sympatier för katters lunchvanor, tvingande in honom i en sällsynt allomfattande extas. Doktorn hallucinerade intensivt. Hans kropp flängde från sida till sida av gatan och förbluffade medtrafikanter väjde efter bästa förmåga den framrusande lilla markisen. Förvirringen var alltså extra stor denna morgon i mitten av februari.

Solen stod på god väg att skänka omgivningarna sin livgivande plasma, men doktorn kände bara en isande kyla som trängde rakt in i hans sköra och något underklädda väsen. Stjärnans tentakler smekte försiktigt hans panna, men doktorn var totalt oemottaglig för solens naturliga övertalningsförmåga. Hans fantasi var bräddfull av gigantiska skelettkrigare som trampade på små förvirrade doktorer, och unga jungfrur som blev defilerade av lömska jättebläckfiskar. Därför snurrade han nu omkring halvt lyrisk och halvt livrädd för att bli krossad till en smulig massa. Benmjöl, tänkte doktorn, det är den typen av mjöl som aldrig blir rent i påsen, oavsett hur noga man än siktar det. Så skulle han ju heller aldrig baka något på det. Bara ha det i en liten tygkasse kanske eller spara det i ett litet skrin. "Detta är Doktor B's förtjusande kvarlevor" skulle det stå med snirkliga bokstäver (så att man var tvungen att vara född på artonhundratalet för att kunna läsa dem! hehe) på det lilla skrinet. Omtyckt av många. En herre verksam inom otaliga områden och som inte drog sig för att ta sig an något projekt (oavsett omfång). Det var så han såg sig själv den lilla doktorn. Men egentligen var han var en allkonstnär dvs. människovän dvs. oduglig. Hjälpsam men obotlig, ett slags genialt missfall, med ett outsinligt överskott av missriktad entusiasm och fantasi.

Denna februaridag nådde doktorn sitt hem på nordostpassagen med omfattande frostskador.

I nästa episod av Doktor B's irrfärder lär vi oss mer om doktorns hjälplösa, meningslösa och rent av pinsama utbrott mot lyxkonsumtionen. Håll ut!

Flux

Det måste - jag menar det bara måste finnas intertextuella samband mellan Markers Le Mystère Koumiko och Murakamis Kumiko-mysterie (mer känd under namnet The Wind-up Bird Chronicle). Eller är det bara tillfälligheter? Jag får fundera lite på det.

Och här är det viktigt att jag är mycket tydlig: Jag älskar dig!

För du ser hur jag sjunker ihop, hur min blick flackar eller resignerat fästs någonstans alltför långt borta , grund och utmattad, hur stressen har fått mina axlar att stelna i en onaturlig, skygg komposition. Hur jag skrattar ursäktande och vänder mig bort när jag ser dig. Hur jag suckar uppgivet. Eller kanske mest påtagligt: att jag aldrig är där. Att jag aldrig hör av mig.

När det känns som om min existens blåst bort med höstvinden, att min ande följt med fåglarna söderut, då måste du minnas att jag faktiskt finns här någonstans i södra Lund och att jag älskar dig ovillkorligt. Jag älskar dig, jag tänker på dig, och det är min avsikt att träffa dig igen!
Jag skulle verkligen vilja tala med dig, länge om det som intresserar oss och inget speciellt. Vi skulle göra upp planer för olika saker. Jag är full av nya idéer.

Och om du inte har bråttom så kommer jag en dag knacka på din dörr, hejda dig på stan, skriva ett brev, ringa upp dig och kanske kommer jag då inte säga att jag älskar dig, det kan man inte säga hursom helst, men det är vad det betyder.

Såg du att jag vinkade åt dig precis. Att ja sa hej. Det gjorde jag. Faktiskt!

To you I say: OFFLINE!

Doktor B, den silverstrålande, har nyligen intagit unga hjärtans vaccin. Och skakat av sig sina förföljare, senare vänder han sig oroligt i sömnen.

% I drömmen: Närvaro obligatorisk

Han faller handlöst ner från sängen och ut genom sitt fönster. Landar mjukt på gatan nedanför. Rätar upp sin sargade kropp, 1983!


Så börjar Doktor B's irrfärder. En serie självbiografiska mönster, presenterade genom smärtsamma kompromisser. ENDAST på Mitt dåliga minnes fantasi! (½WOW! ½BLÄ!)

Intermission in the third dimension

På min gode kusins blogg, en liten text av undertecknad:

Angående forskning

Förvandlingen

Om det fortsätter så här kommer den populäre diktaren Elias Westerberg att bli zombiefierad innan sin tjugofyraårsdag. Hans sinne vittrar bort och hans fysiska uppenbarelse förmultnar. Själen svävar iväg till en annan planet där mycket små män krossar hans trancendentala väsen som om det vore av glas. Kvar blir den stekande, svällande kroppen. En svag konstruktion.

En dag vid nordsjön

I sällskap av sjöfåglar stod jag på en konstruerad platform och blickade ut över nordsjön. En frisk vind förde med sig lukten av havet. Solen låg i moln, det var mitt på dagen. Jag kramade stålräcket med båda händerna. Vinden slet i mitt hår och jag blundade helt kort för att mina ögon inte skulle börja tåras. Det var slutet av sommaren, strömmen av turister till den lilla badorten började avtaga och fiskmåsarna slogs allt mer desperat om de fåtaliga solbadarnas rester. Jag försökte krama ur de sista timmarna ur min ledighet men de rann som sand mellan mina fingrar till tonerna av fåglarnas hesa sopätarsymfoni.
   Knogarna vitnade i kampen mot den metalliska barriären som skilde mig från evigheten, och havet och strandtennis och barnskratt, mina fotsulor skavde mot den sandiga betongen och nordsjön brusade stark och oändlig nedanför mig. Jag var livrädd för att jag inte skulle bli lycklig.

SKATEBOARD!

FAMILJEN!

Det moderna diskoteket

Jag går på ett modernt diskotek, transformeras helt ljudlöst, plötsligt står vi där och gråter, gråter, gråter, skrattar, skrattar, skrattar, sover, sover, yrar, yrar, yrar, skriker, skriker, vi dansar. Vi dansar över det moderna diskotekets blanka golv. Vi är tyngdlösa: förlösta från jordens tvingande gravitation. Vi står utomhus och flåsar, andfådda så det bränner i halsen. Vi är i ständig rörelse - rotation - vi är om varandra. Vi älskar varandra, och vi håller takten. Går det att beskriva med andra ord än passionerat vansinne?






I det gyllene vansinnets namn vigde jag er så till evig kärlek.

Ah! Åh! Det var verkligen en modern känsla. Synd att jag svävade iväg helt och hållet på slutet så att det nästan inte fanns någonting kvar av mitt väsen närvarande under den sista tiden, men vad gjorde det när allting blixsnabbt bleknade bort?

Edit: Vi blev blinda av diskolasern.

Vännerna på Malmö central

Upp och ner samma välkända trappsteg. Det var måndag igen. Hon var superblek i morgonljuset. Han var svart, dammig och iskall. Stapplade omkring på stengolvet. Vände på en smutsig filt, somnade, snörvlade, harklade sig, tog mod till sig men somnade tyvärr på nytt. Hon satte sig på en liten bänk precis brevid, böjde sig fram och viskade några ord i hans öra, men överröstades helt säkert av byggmaskiner i närheten, eller några andra ultramoderna bakgrundsljud: en symfoni av mobilsignaler som nästan lyfte taket på centralstationen eller inbromsande morgontåg, strax akompanjerade av trötta pendlares stressade marsch. En kort lur innan dammigt, sömnigt solljus smeksamt kittlade hans kind, lockade fram ett leende på hans torra läppar, varpå han yrvaket reste sig upp, snubblade vilt omkring i tio sekunder innan han utmattad slog sig ner på bänken i hennes absoluta närhet. De satt så nära varandra. Byggkranar tornade upp sig, vita moln skingrades, gud själv visade sitt ansikte sådana här dagar. Men guds röst dränktes av taxibilars tjutande, och det var därför de blev sittande där de satt. Solljuset droppade milt från klarblå himmel, sjöfåglarna dök i konstruerade, oljiga bassänger som underligt nog härbärgerade några förmodligen ytterst dekadenta fiskstim. Vad skulle man egentligen ta sig till en sån här dag? Kanske kunde man drista sig till en liten promenad? Kan man kanske få locka med en tur i västra hamnen? Betrakta den ståtligt snurrade plåtkroppen, som lockar turister från hela landet, och som är lite av en profilbyggnad i stadens silhuett. Färden går över Binary Bridge till Malmö högskolas smäckra huvudbyggnad. På vänster hand har du då själva glaskonstruktionen som hotfullt tornar upp sig ofantlig ovanför dig, med hallucinatoriska citat av Timbuktu och andra okända mästare som uppmanande dekoration, samt på höger hand den spektakulära fontänen The Wave, smakfullt invigd bara något år innan Tsunamin tog livet av svenska Thaiturister. Senaste tillskottet bland delikata lunchrestauranger i IT-konsultghettot på Kockums nedlaggda hamnområde, är ironiskt nog Thaibåten med 75 kr för en dagens. Och bortom det, Stapelbäddsparken:

Här har Föreningen Bryggeriet och ABF Malmö tillsammans med Gatukontoret och Fritidsförvaltningen öppnat upp för en ny ung mötesplats– Mötesplats Stapelbäddsparken. Den här platsen skall få utvecklas och växa fram dynamiskt i samspel med de som använder den. Vi sätter inga gränser utan bjuder in till dialog och aktivt medskapande. Under 2007 kommer vi att arbeta med seminarier och idésamtal, men också med olika arrangemang och verksamheter - allt med hjälp av med intresserade malmöbor.

Och Bo01:

Efter bomässan Bo01 revs staketet runt området, och för första gången kunde de boende i området nå sina bostäder utan att passera en vaktad grind.

Villor, radhus och 600 lägenheter ska tillsammans med kontor, affärer och annan service samsas i området. Målet är att stadsdelen skall vara ett internationellt ledande exempel på miljöanpassning av tät stadsbebyggelse.

Men det blev aldrig någon promenad. Istället spenderade vännerna på Malmö central en okomplicerad dag på sin bänk i det milda solljuset. Till ljudet av nybyggnation och modern transport, somnade de stilla i varandras armar 15.45. (En arg gubbe väckte dem tjugo minuter senare. Till råga på allt hade en fiskmås ätit upp resterna av deras lunch.)

Solange

What have you done to Solange? / What have they done to your daughters?

Någonting trängde som ett spjut genom mitt hjärta. Ekande tystnad. Kvartslång väntan. Jag kröp upp i sängen och slog armarna om huvudet. En svag bris drog in från min halvöppna balkongdörr. Viskande nattluft, naturen besjöng min belägenhet. Jag vidgades. Nyårslöfte: att aldrig sluta. Ögonen för evigt öppna. Att aldrig bråka. Att hålla handen för munnen när jag talar. Oh C. K. Dexter Haven, I'll be so yare!

Non-personalities

Ni som verkligen känner mig vet att jag älskar att sväva iväg och jag svävade iväg likt en heliumfylld bag-in-box-påse. Sen, något senare, när jag kom hem, drabbades jag av en känsla av absolut lugn. Molnen var sällsamt spridda, det legendariska regnvädret hade äntligen givit vika och ett mildt solljus jagade istället fram över den välkända staden. Hur smutsig och trött var jag? Min blick var klar och fast, jag kände mig en smula uppgiven, och jag kände mig helig. Det är för denna känsla jag sover i smutsvatten; av denna anledning utsätter jag mig för den delikata plåga det innebär att lämna världens två mest förtjusande ögon bakom sig, tänkte jag. Min kropp erfar ett litet eko och jag darrar. För några timmar sedan (ja tiden rusar!) låg jag ännu vid din sida och pratade alkoholiserat men vänligt i ditt öra. Vad som egentligen förmedlades? Nåja, låt oss inte uppehålla oss vid det! Sömnen dränkte vår osäkerhet. Framtiden trängde obönhörligen undan oss från varandra lika säkert som naturens alla andra ovillkorliga och likgiltiga repetitioner. Omständigheter säger du nu, ja kanske rent av självklarheter - som om smutsigt vatten, dåligt ljud och skräniga ungar skulle vara mer förknippat med samtiden än blixtrande attraktion och andra former av temporär lycka. Och det kan jag faktiskt instämma i: att det inte är. För vår tid är tidlös, tyst, svalkande, unipolär men flerdimensionell. Och lika overklig som vanligt. Ja, du säger kanske att du inte blir förvånad längre, att allting tråkar ut dig, att du känner dig frånkopplad, fastkjedjad av något ospecifiserat beroende, att du mår dåligt, att jag mår bra, att allt. Fast en känsla av inget. Men när våra fingar instinktivt söker sig till varandra och sammanlänkas, när våra läppar extatiskt möts - då är vi redan utraderade. Molnen förflyttar sig sakta. Mörkret faller. Världen skapas om på nytt. Jag väntar ivrigt.

vad gör han?

http://www.cybercomgroup.com/en/
hej jag jobbar på it-företag, åttatillfemåttatillfem.

Gammal är äldst!

The Tough Alliance, Frida och Emilush i all ära, men det stora provokativa geniet inom svensk popmusik just nu är onekligen Per Gessle.

http://www.aftonbladet.se/vss/rss/story/0,2789,1098671,00.html

Hanna hade stormigt kärleksliv,
hon kraschade alltid i samma bil.
Hon hade tur jag gick på söndagspromenad,
och hörde hennes ord så detta är vad jag sa:

”Jag kommer hem till dej jag är en händig man.
Jag finns för dej, jag kommer så fort jag bara kan.
Jag lyssnar på dej, håller om dej, erbjuder en hand.
Och vill du jag ska stanna är jag en händig man.”

Det är synd att fälla tårar på en ros.
Lätt att göra när din kärlek flytt sin kos.
När inga blommor blommar i din korg,
är jag en vän som suddar ut sin stora sorg.

”Jag kommer hem till dej jag är en händig man.
Jag finns för dej, jag kommer så fort jag bara kan.
Jag lyssnar på dej, stoppar om dej, håller hårt din hand.
Och vill du något mer, är jag en händig man.”
Hey-hey-hey

Hey-hey-hey

”Jag kommer hem till dej jag är en händig man.
Ring till mej, så kommer jag så fort jag bara kan.
Jag lyssnar på dej, håller om dej, erbjuder en hand.
Och vill du något mer, är jag en händig man.”

Hey-heey. Jag kommer hem till dej.
En händig man.
Så fort jag bara, så fort jag bara kan.
Na-na-naa.
Och vill du något mer är jag en händig man, händig man.
Jag är en händig man.
O-oh-oh-hooo…

Vad ska man säga? detta är ju obetalbart.
För er som inte är helt övertygade om hans storhet kan jag ju avslöja (tack för tipset, Helena!) att han döpt andra spåret på sin nya skiva till "Pratar med min müsli".

...

Mitt dåliga minnes fantasi två år! (Ett rymdäventyr)

På tvåårsdagen av min bloggs uppvaknande, min debutroman;
ETT RYMDÄVENTYR

"Den är blåsigt frisk och livsfrustande, den letar vildsint efter
ögonblickets sanning och stundens skönhet."
Arthur Lundkvist