Av fri vilja

Varje dag gör jag precis som jag vill

Jag vaknar när jag vill, jag sätter på mig vilka kläder jag vill

Jag äter vad jag vill till frukost, om det nu är det jag vill göra

Annars gör jag något annat, ja vad som faller mig in

Minuter och sekunder droppar förbi och blir till pölar av tid

Temperaturen är perfekt, vattenytan i balans

Jag är ett med universum.

En lätt bris sveper förbi min kind. Mina ögon är klara.

Ett månljus strilar över stranden. Sanden varm under fotsulorna.

Vågorna brusar.

Jag roterar sakta mitt vinglas, månen speglas i den djupröda vätskan som nästan är svart i dunklet.

Jag höjer och sänker vänsterarmen. Jag sitter stilla i en helig position. Jag väntar, men inte på någonting speciellt. Det som ryter inom mig har tystnat. Eller drunknar det bara ut i vågornas eviga malande.

Jag gör vad som faller mig in upprepade gånger. Ofta handlar det om att balansera på någon kant.

Eller sjunga rätt ut. Det verkar vara vad som oftast faller mig in. I brist på nya infall så bara går jag. Ena foten framför den andra. Utforskar. Kanske. I tysthet.

Alla stora handlingar är uppbyggda av flera små. Kanske är sekvensen för komplex för att kunna uppstå helt spontant. Är det därför som jag bara färdas korta sträckor till fots, och aldrig riktigt lyckas lämna platsen jag befinner mig på?

Jag är öppen för universum och i gengäld skänker det mig alla synliga färger i spektrat, alla dofter på en strand. Alla temperaturer mellan lite kyligt och lite för varmt. Jag får ett infall att tugga i mig en växt jag inte känner till, men hejdar mig.

När jag får bestämma själv, det vill säga alltid, så verkar jag fjärma mig från civilisationen. Det är en iakttagelse jag gör. 

Svartalfer etc.

Vi vandrade längs havet. Jag frågade honom om han hade ökat sin spirituella nivå. Nä, det finns inga nivåer. Hade han kommit närmare en förståelse för världens egentliga natur? Nej, bara en insikt att "what you see is what you get". Hans tid i isolering och andlig träning hade varit onödig. Onödig men kanske inte förgäves. Nu hade han gett upp sitt sökande och vänt blicken utåt igen. Teresa av Ávila beskriver den inre borgen, hon enumererar de sju avdelningarna, och tydliggör en väg till perfektion genom sju inkrementella steg. Hennes tanke på närmast diskreta upplysningsstadier går igen i många traditioner. Det finns en stark koppling till gamification av den andliga resan i bl.a. Scientologernas pay-to-win-doktrin. Svartalfer etc. Det finns inga nivåer säger Bobby, det finns bara detta, och slår ut med händerna. Han verkar lite besviken, men jag kan se på honom att han har accepterat detta faktum. Jag kastar en snabb blick mot havet. Sen tittar jag ner i vagnen: Ossi har somnat. Vi käkar en vegansk glass och sen gör vi lite pull-ups på utegymmet.

Transfiguration

Inse fakta: du kommer aldrig orka förgöra alla fåglar. Deras retfulla näbbar fortsätter skrapa himlavalvet, enträget, små utstuderade provokationer. Vingarna fälls ihop nästan ljudlöst, men inte helt ljudlöst, nej, ett litet irriterande flämtande läte, när fjädrar slår mot fjädrar, kan urskiljas, när de slår sig ner i din närhet. De representerar kaos. Deras stjärtfjädrar vippar spasmodiskt (vidrigt!), huvudena gungar sävligt och kväljande, och deras ögon rör sig med naturvidriga ryck, fram och tillbaks, fram och tillbaks, aldrig stilla och till synes oförmögna att fokusera. Varje enskild kropp framkallar ilska, och sammantaget blir svärmen av fjäderfän en tornado av frustration. De rör sig i linjer över himmelen och du sluter ögonen. När synintrycken försvinner infinner sig en kort respit. Det flaxande ljudet blir abstrakt när bilderna är bortklippta. Du tänker på ett vattenfall. Hur vattnet dånar fram, öronbedövande, skapar en dimma runt utloppet och bryter solstrålarna i skimrande regnbågar över vattenytan. Vattenfallet representerar förändring. Allting sköljer det bort, till och med ljuset. En naturkraft omöjlig att stoppa, kan bara avledas.  Vid dess rand växer en ormbunke. Ett tunt grönt nät fuktat av tusentals iskalla vattendroppar. Fraktaler av spiraler som vuxit fram sedan urtid på klotet. Det ursprungliga mönstret innan första fröet. Den fortsätter sin strävan genom årtusendena. Ormbunken representerar repetition. Mycket kan utvinnas ur repetition, visste du det? Du tänker kanske att repetition är kallt och mekaniskt och ovärdigt fortsatta studier? Det är påtvingad repetition. Beakta spontan repetition. 

Vågens tecken

 

Det är ljuset som styr våra steg

En allé av fallande löv

Inget ljud tränger genom 

våra döva öron fyllda av brus

Lyft din fot, ett två, den ena framför 

Den andra framför

En som kommer, förkasta det nya

Och en som väl känner jämvikt

Ljuset i oktober omsluter

Komprimerar alla intryck

Nu främjas tröghet, striden dövas

Något sväljs ner och sköljs åter upp

Vi har nått vågens tecken

Mikro- och makrokosmos i balans

Ett känsligt ekvilibrium

Och vi,  dess vårdare

I korsning mellan individens vilja 

och de omslutande krafterna 

slår vi vakt

Vågen - bli likt en ondulerande våg

Var flytande jämvikt i sefirotens träd

Otröttligt skyddar vi, outtröttligt går vi

Med den ena foten framför den andra

Mexican Civilizations

CityState

Gigant Heads

Ball game

Pyramides

Were-jaguars (Transformation)

Obsidian / Jade  

Feathered Serpent

Head-signs / language

The three sisters - maize, beans, squash

Food surplus

Built on trade - secured by violence

Human sacrifice

Planed cities

Hierarchical social structure

Overthrow the elite

Ceremonial squares

Shared beliefs & Ideas / Word views

Public art

Wizards

Sätt att skydda sig (lärdomar från djurriket)

Under snötäcke sovande själar
ur mörkret hörs fallande skall
i min hand en fiskman med gälar
om igen, om igen,
den som söker ska finna,
en forsande flod av metall.

Du korsar min väg
av vågor som hamrar och slår,
Blicken rör sig, utåt, i cirklar
Här är dagen, är nu,
ingen vila för mig, du förstår

Du ler som en stenbock i fjärran
Som skuttar förnöjt på sitt berg
de frukter jag plockar i kärran
herbivor, omnivor
glöder starkt i ett ljus
reflekteras av ishavens färg

Nu hopar sig moln över slätten
och dimman sänker sig snart
Vad som tidigare gick att förhandla
måste nu accepteras, och sedan
i odelbar handling bli klart

Du smälter in och förvandlas
kan lämna mig utan svar
Ingen varelse är i vår omnejd
jag andas, jag skådar, jag gissar det ej
om någon dröjde sig kvar

Finns is, finns vatten, finns öken
Finns sätt att skydda sig
och många lärdomar från djurriket

Sång till en ensam vän

En ensam vän vid ett bord
Under bordet en karta
I handen ett glas – i glaset en låga
Jag är påväg bort men är kvar

Med foten på en vindlande väg
Mina fingrar i en ström
Ljuset tänt – där lågan vänder åter
& jag vilar

Kartan lämnad under bordet
Där chansen kom, och passerade
Den plats där alla vistades
Jag gick dit men vände åter

Nu måste jag vänta
bida min tid
Koncentrera mina tankar
& lyssna uppmärksamt på världen

Spännande, O så spännande!

Det finns en chans att vila och komma tillbaks. Vad jag menar är att samla sig. Samlas runt ett bord. Jag vill lyssna, jag vill nicka instämmande. Jag vill ta kontrollen genom en generös attityd, genom att alla känner sig delaktiga. Jag vill att allt ska flyta på. Men ibland sugs den förnumstiga, samförståndsandan ur mig, och rösten får en monoton klang. Faller in i ett lamenterande läge. Då vill jag helst lösas upp och sväva iväg och jag känner ett personligt misslyckande. Det är viktigt att inte stå svarslös.

Jag har en ödmjuk framtoning, men är en klassisk narcissist. Samtidigt så kan jag förneka mig själv nästan hur mycket som helst - vara den större människan. Det är värdefulla egenskaper för en pleaser. Men jag vill kontrollera och bestämma. Jag vill vinna. Och så vill jag intressera mig för saker som får mig att verka smart, och spelar på mina styrkor. Så kan jag skryta om det jag vet, glädjas åt hur unik jag är, instämma i komplimanger och tycka att jag är helt förträfflig. Spegla mig – länge. Drunkna i mina vackra ögon.

Inför det nya året (året börjar alltid om, tack och lov!) finns chans att ändra vissa saker. Jag, och många med mig, skyddar mig från ansträngning genom att iterera sägningar, klyschor och skenbart briljanta insikter, som egentligen saknar innebörd. Jag ska vara observant på detta.
En annan sak som kräver närvaro är närvaro, vilket inte ska saknas under det kommande året. Ofta försvinner min kropp helt ur mitt medvetande. Detta är en varningssignal.

En transformation som skett under åren är från skarp och begränsad till oskarp och mer fullständig. Om jag kan skärpa till mig lite, kan jag nå längre än någonsin, och jag vet, eller jag känner på mig att det kommer reflekteras positivt på mitt välmående.

Sushi, Go!

Hon ligger med sina tassar utsträckta i luften, redo att bita mig.
Sen somnar hon på sidan och den lilla magen pulserar sakta, det rycker i morrhåren när hon drömmer.
Det är vi, varelserna, som befolkar denna yta.
Medan vi är här, genom existens och interaktioner skapas krafter och spänningar vilka i sin tur genererar händelser och entropi. Hon ligger och sover på en våg av förändring.
När flodvågen sköljer över oss blir vi nedstämda. Vi är naturligt skeptiska till alla förändringar som vi själva inte har initierat eller kan påverka. Vi varelser är rädda för det okända.
Nervösa och otacksamma. Men mina händer är inte i luften, de vilar på tangentbordet. Kanske kan jag skriva mig runt globala besvär? Kanske kan jag sashimi-blocka liemannen, men det verkar inte sannolikt. Jag har ont i halsen och sväljer långsamt.

Jag försöker ta mig igenom gränssnittet, med dess orangea knappar. Det är snårigt och jag får inte tillräcklig feedback. Systemet skakar som vore det en rostig båt.
Jag, däremot, vid kontrollerna, har bara mig själva att skylla då jag upprättat den här världen, och har skrivit in mig själv i historien. Hade, om inte tiden varit så knapp, skapat bättre förutsättningar för att vidareutveckla. Nu dras jag med en teknisk skuld, dålig aji, dålig smak i munnen.
Väntar på den där efterlängtade refaktoreringssprinten, kämpar makikampen. Texten som väntar på att skriva om sig själv.  Rekursivt handlande, ett performativt leverne. Själv driva förändringen genom att vara den. Förändras och förvandlas genom att förintas på botten av en U-kurva. Lära sig genom att o-lära allt. Förundras och förstummas. Återuppstå genom att vara sig själv. Hamna i vild oscillering genom att vara alldeles stilla. Levitera när man koncentrerar sig hårt och granskar deklarationer.

Tillslut återstår bara formen av ett öga. Där, i pupillens mitt, står du.

Ideal

Är vi inte alla överens om att en ideal person:
- Är positiv
- Är intressant, fritänkande, och har ett inre djup
- Är innerlig
- Har självdistans
- Är kritisk mot världens orättvisor, och har konkreta förslag på hur vi skall lösa dem
- Är snäll
?

Vad som hände sen

Först kommer frosten. Den kommer som kristaller, den kommer som ett damm, den kommer som krossade snäckskal; nu finns den överallt omkring oss. Sen kommer solen, mjuka trotsiga strålar, blida smeksamma, vilda och veka. De speglar sig i frostkristallerna, reflekterar ett begränsat fält, en halo runt växter och grusgångar. Nu följer de små djuren, snabba rörelser över fälten, de kretsande fåglarna, ett prasslande från de prasslande i den intilliggande skogen. Sist kommer människorna, stora och trötta, öppnar dörrar och fönster, startar sina maskiner, sträcker ut sig, långsamma och evigt tråkiga.

Vi befinner oss i en liten by. Jag har varit här förr, men kanske inte du. Här finns ingenting för oss. Vi sitter på var sin stol, mitt emot varandra. På bordet står en vas med röda nejlikor. Ovanför oss tickar en klocka vidare. Jag har blicken riktad inåt rummet. I mitt blickfång ligger trasmattor, bonader, väggfasta hyllor, glasburkar, slevar, kokböcker och annan död materia. Du har blicken riktad bort, ut genom fönsterrutan, ut vidare över isen, över fälten. Fåglar som små svarta streck vid horisonten.

"Minns du vår första resa tillsammans?"
"Mmm..."

Våra resor har tagit oss kors och tvärs över jorden. Vi har rest som ett lag, på jakt efter något ogreppbart. Vi har upplevt äventyr och romantik, förskräckelser och faror, och nu har våra irrfärder fört oss hit. Till vad som känns som vägs ände.

"Vi åkte till Irkutsk!"
"Just det ja, den iskalla vårtrippen till Sibirien. Intermezzot med ärkebiskopen."
"Det var den episoden jag satt och tänkte på..."

Medan stridsvagnar rullade in i mitt minne, svepte vinden in över den lilla byn. Människorna stängde dörrar och fönster. De små djurkropparna darrade. Allting skälvde.

Intermezzot med ärkebiskopen av Irkutsk började likt alla tragiska berättelser på en tisdag. Vi hade kommit över tajgan med våra sunda värderingar och höga ideal. Jag hade velat färdas längs Jenisej och du hade siktet inställt på bajkalsjön, så det var oundvikligt att vi omsider ankom till den Sibiriska metropolen. Solen stod högt och alla skuggor var korta och ödesmättade. Vi kände oss osårbara, vilket var en smula ironiskt med tanke på vad som hände sen.

Ett tankeexperiment

Jag försöker i ett tankeexperiment bortse från människan, med utgångspunkten att det finns något bortom det som vi har skapat och influerat. Det finns kanske en verklighet utan våra perspektiv, där vi är – om inte frånvarande, så i alla fall försumbara. Vi får börja med att utradera psykologi, det är ett ämne som är så intressant att vi helst inte vill vara utan det, jag tror inte ens vi förstår var det innebär att vara utan det.  För att uttrycka det enkelt: skapa experimentet i en tanke som inte är tänkt av en människa. Den tanken får vi alltså placera i ett djur, en utomjordisk varelse eller i en artificiell intelligens. Vi kan sen föreställa oss ett scenario som ligger en miljon år bakåt i tiden eller en miljon år framåt. Det kan också vara tidlöst men då så abstrakt att det inte tyngs ned av allt några världsliga omständigheter. Så här i antroposcenen har ju människan lagt beslag på det mesta som man kan tänka på, så jag försöker hitta på någonting riktigt obskyrt. Det första jag kommer att tänka på är diskreta tid/rumkristaller. De kan potentiellt existera utan oss, och kan därför också fylla funktionen av fokuspunkt i vårt exempel. Mycket talar för att använda dem som exempel: de är en annan slags materia, fyrdimentionella, och verkar existera mer i en matematisk konstruktion än i vårt observerbara - i stort sett taktila - universum. Det är naturligtvis viktigt att det inte är mänskliga experiment som bekräftar just dessa tid/rumkristaller utan att tankeexperimentets kristaller får verka fritt utan vår inblandning. Alltså tid/rumkristaller i obestämd form, och definitivt inte några experimentella sådana. Flerdimentionell materia känns extremt abstrakt och lämplig att tänka på som experiment. Helst sådan som inte är beroende av någon "naturlag" dvs. oberoende av mänskliga konstruktioner som matematik o.dyl. Gudalik i några avseenden - men dessutom helt fri från religiösa konotationer (alltså fri från det mest typiskt mänskliga - efter psykologi). Jag rymmer in i förhoppningen om den dolda, transcendentala verkligheten. In i ett mikrokosmos som är så främmande att att ingen storförenad teori kan komma åt den. Här regerar evigheten i ett, eller flera geometriska plan. Den här nästan hypotetiska materian existerar för sin egen skull, och inte för att vi en gång ska förstå och kartlägga den. Så ser det ut i det här tankeexperimentet alltså.

Får jag lov?

Så många saker har slutat att vara verkliga. Det mesta är fiktion och tidsfördriv.
Jag kommer inte heller ihåg hur jag var en gång, vilket är en mycket märklig känsla. Jag dras med inövade mönster från förr och vissa formuleringar från det förflutna har fortfarande en dragningskraft, men annars är det som att en tjock skiva glas åtskiljer mig från min tidigare person.

Jag känner en ospecificerad press som sveper in mig och hela min verklighet. Det är också en fysisk känsla, lite som att hela tiden frysa. Jag minns dagen när jag omvandlade mina skuldkänslor till etisk princip.

Jag promenerade över den knaggliga kullerstenen på Lilla torg. Jag tänkte mycket och intensivt, det var under en väldigt stressig period i mitt arbete. Såhär tänkte jag:
- Vi människor är kapabla att förstå orsak och verkan. Vi kan planera och se mönster.
- Vi har ett antal situationer som vi identifierat som problem, allt från personliga till globala.
- Utifrån bästa förmåga bör vi prioritera och försöka lösa dessa problem, med metoder som inte skapar ytterligare problem eller påverkar vår värld negativt.
- Varje människa har ansvar för SAMTLIGA problem.
Så om man frågar sig vad man har för ansvar så är svaret att man har ansvar för allt. Det är din uppgift att se till att alla världens problem blir lösta. Du behöver kanske inte lösa dem själv (tar lång tid, ineffektivt m.m.) men du är i alla fall skyldig att se till att de blir lösta.

Detta innebär alltså att upphöra med sådant beteende man vet orsakar problem. Det är dessutom ditt ansvar att undersöka konsekvenserna av ditt handlande. Du är ansvarig för dina egna problem, dina medmänniskors problem och våra gemensamma problem. Enkelt!

Allt detta lyckades jag tänka ut när jag vandrade fram och tillbaka över lilla torg under en lunchrast en höstig dag 2012.

Sedan dess har jag funderat på vad jag menade med "utifrån bästa förmåga"? Människan är skör och felbar. Om man försöker ta in alla problem för att kunna prioritera dem, finns inte risken för emotionell överbelastning? Om man kan lyckas distansera sig, finns inte risken för intellektuell dito? Analysis paralysis. Medan man räknar upp alla problem, och konsekvenser av ens handlande, finns inte risken att man missar det rörliga målet och omvärlden redan har ändrat sig, så att ens prioriteringar blir felaktiga. Detta är ett exempel på ett deterministiskt system som är så komplext att det blir kaotiskt, startläget går inte att bestämma vilket får konsekvensen att resultat blir synbart slumpmässiga. Ungefär som vädret. Men innan man slår ut med armarna i ett utfall av total värderelativism och ger upp kanske man kan tänka sig att det kan finnas några genvägar som underlättar. Några generella levnadsregler som approximerar ovan nämnda system.

( ... ) Låt oss för sakens skulle låtsas att vi hittat några regler som gör det här hanterbart för var och en att leva efter. Nått religiöst eller filosofiskt system. Helst något holistiskt och modernt.

Men varför ska alla dessa problem lösas? Varför får man inte undgå ansvar? Varför måste man vara ansvarig för andras problem. Varför gillar jag tanken på det ultimata ansvaret, så mycket att jag inte ens ifrågasätter det, utan frestas att upphöja det till allmän lag? Måste individen göra jobbet hela tiden, kan man inte nån gång bolla över ansvaret på någon ospecifik struktur, kommunen, stat, EU, FN, civilsamhället, ödet, marknaden, Gud m.fl.?

Jag är naturligtivs oroad över det faktum att allt verkar gå åt helvete om vi inte upphör med vårt beteende så som det ser ut nu, dvs. att vi börjar ta större ansvar för våra handlingar.
Men om slutresultatet blir att jag bara står bredvid och gnisslar tänder, och inte gör någonting ändå?
Om jag är ledsen? Om jag känner press? Får jag då slippa ansvaret att fixa det här?

Den inre och yttre världen

Öppna, ögat öppna

Cirkeln som öppnar/sluter

Det gröna från ett blad; det blå från underjorden

En ofarlig transformation; en sekund

En befallning

som inte är någon befallning

mer som en förhoppning, faktiskt

Att böja världen efter min person

Ofarligt! Ofarligt!

En eftergift - en paus

Och en ny världsordning

Några förvillelser med mera; en minut

Så öppnar sig ett slukhål

En dörr stängs, en framtid ogjord

Och jag sitter stilla vid mitt middagsbord

Med fingret ritar jag en stjärna

Och fyller dess konturer med mitt blod

En nulägesrapport

Allting blir hela tiden tio kronor (~ €1) dyrare. Troligen ingenting att bry sig om.
- Anonym


Jag ligger utsträckt på mönstrat tyg och väntar på att tiden ska gå. Vilket den obönhörligen gör. Träden gulnar medan sommaren gör sitt utträde och övergår i den tidiga höstens skolstartsklimat. För vissa markerar det här en ny termin, men inte för mig. För mig är veckornas övergångar transparenta och kronologin tycks ha övergått i ett enda utdraget ögonblick. De levande varelserna i min lägenhet har hittat egna ytor inte långt ifrån mig som de ockuperar horisontellt och med halvslutna ögon. Inte helt osannolikt upplever de skymningen som jag.
   Låt oss diskutera samtiden. Först och främst ska vi avhandla den externa samtiden - det kommer att gå fort. Samtiden är medveten. Samtiden är otålig. Samtiden är grälsjuk. Den är under ständig förändring vilket den också är medveten om, den är bekväm och manifesterar sig genom så många (närmast oändliga) informationskanaler att den blir ogreppbar. Snart, och inte snart nog enligt mig, kommer den att reduceras till en mängd av överskådliga regler och schablonartade uttalande om hur det var. Nya mål kommer att sättas upp och mänskligheten slungas in i en lika, om inte mer, ny fragmenterad era. Samtidsbevakning är (ni är redan medvetna om detta) lika fåfängt som nostalgiskt tillbakablickande och lika poänglöst som drömmar och spekulationer om framtiden. Ett populärt nöje. Ett tidsfördriv.
[Det finns förvisso ett behov av omvärldsanalys, att forma sin förmåga att kunna prioritera och välja sina strider. Men ärligt talat kommer en djupdykning i sociala mediaflöden, dagspress, debatter etc. inte att vara alltför behjälpliga med detta.]
   Nu till den betydligt mer intressanta interna samtiden dvs. Elias Westerbergs trettionde levnadsår och dess prioriteringar. På agendan finns bl.a. några olika kunskapsprojekt: Afrikansk kultur (litteratur, musik, film, spel - minst fem av varje under året), Steampunk (a.k.a Steampunk - varför inte?), sekvenskonstens mästerverk, Aztekerna (som alltid), citrus, främmande språk, och civilisationskritik (eller var det förra året?). Vad ska flyttas upp på agendan över utvecklingsområden? Skapande, kontemplation, helhetstänk. Vad är mindre viktigt än tidigare: foglighet, god smak, valfrihet.
  Eftersom jag har lite webbutrymme kvar så passar jag på att göra en superkort analys av vad som formar mina levnadsval (prioriterad lista)
1. Sociala konventioner (Jag glömmer ofta bort hur groteskt stort inflytande detta har på mitt liv)
2. Lättja/vana (Precis som med vädret är den bästa prognosen: "Samma som igår")
3. Nyfikenhet/otålighet/tidsfördriv
4. Solidaritet/Etik
5. Ego/drift/identitetsskapande (a.k.a. vilja att känna sig lite speciell)
... (andra mindre viktiga faktorer som jag inte orkar rangordna)

[resten av manuskriptet är oläsligt och går inte att transkribera]

Accelerera!

1.
Ljudet av knaster under mina kängor när jag vandrade den förevisade vägen upp till avfyrningsrampen. Lite senare ljudet av luft som pressats ihop, likt en påle genom ett ängsligt hjärta, när dörren till raketen slår igen. Eller är det bara mitt hjärta som bankar så fort för att pumpa runt blodet i det sköra skalet, med en hastighet och kraft som generationers evolution avpassat för 1G. Dessa ljud och jordbundenheten i min fysiska form denna sista dag på människoklotet kommer jag alltid att minnas.    

2.
Så fortskred veckor av isolering och anpassning till de nya omständigheterna. Omständigheterna var följande: Jag var förvisad till ett accelererande fängelse ur vilket jag aldrig levande skulle utträda. Jag hade förlorat mina rättigheter till jordens gravitation skulle man kanske kunna säga. Jag var bannlyst från den grönblå planeten och hade katapulterats ut i den stora orimligheten. Där fortsatte min raket att accelerera. Den går inte att styra. Likt ett fyrverkeri fortsätter den på sin förutbestämda bana för att slutligen fullborda sitt öde. Jag är osäker på vilket öde som väntar oss.

3.
Jag har börjat min sammansmältning men den accelererande farkosten. Det kom helt oundvikligt skulle jag tro. Provocerad av sysslolösheten ombord började jag närstudera alla de instrument och geniala konstruktioner som utgör inredningen i den här hyddan. Ärligt talat tror jag inte att de fyller någon riktig funktion. De verkar vara någonslags Rube Goldberg- eller Von Neumann-maskiner. I vilket fall bär de någon egen självuppfyllande profetia inom sig. På något sätt väckte detta en känsla av samhörighet inom mig och snart började jag även se min egen kropp som en kugge i maskineriet; den evigt accelererande farkosten.   

4.
Det är helt overkligt tyst här inne. Ärligt talat är det oanständigt att utsätta mig för en sådan behandling. Bara skicka iväg mig rätt ut i ingenstans. Det är ansvarslöst att bara avhysa mig ur atmosfären utan någon plan för vad som ska hända sen. Jag kommer nog inte att dö i min cell. De livsuppehållande systemen är alltför sofistikerade för att jag ska termineras under förutsägbara omständigheter. Raketen kommer inte heller att kollidera med någon icke-försumbar materia. Så egentligen kommer ingenting att hända mig mer. Det är som om jag kommit till slutet av en bok och bara stirrar på en blank sida. För all framtid.

5.
I mina drömmar är jag en raket. Med kropp av rostfritt stål flackar jag omkring i ett ändlöst stjärnklart universum. Helt obrydd av de himlakroppar jag passerar susar jag vidare i en tidlös acceleration.
När jag vaknar är jag fortfarande en raket. En raket med okänt uppdrag. Jag börjar tröttna på det här.

6. Land i sikte! Skojar bara... min utsikt är koncentriska fält av svårmätbar strålning som jag ser på en liten display i min metallkammare. Ibland fluktuerar den lite lätt och då blir jag exalterad för jag tror att någonting ska hända.
En gång slutade den att visa några strålningsfält i några minuter och då fick jag plötsligt för mig att jag aldrig lämnat jordens yta utan bara var inburad i en grym simulering. Sedan vaknade displayen till liv och jag insåg att det inte spelar någon större roll om jag är inlåst på jorden eller i rymden eller på någon annan planet.

7.
Dörren till raketen öppnades och jag hoppade ut på ett grönt fält. Himlen var rosafärgad med blåaktiga moln och jag var extatisk över att äntligen ha kommit ut.
En vänlig person hälsade mig välkommen. En klunga med andra vänliga personer stod lite längre bort och blängde nyfiket på mig och min raket. Efter eoner av tid var jag slutligen åter fri. Jag utforskade min nya vistelseort på ett lugnt och metodiskt vis.

Lars Westerberg

Det vore trist att inte uppmärksamma denna fantastiska blogghändelse:
http://larswesterberg.bloggo.nu/

Den legendariska kulturjournalisten Lars Westerberg har äntligen öppnat blogg.
Gå dit nu!

Lund på 80-talet

Alltså mina vänner har ni tänkt på fräscht det kulturella klimatet var i Lund på 80-talet. Jag pratar alltså om "Rockgenerationen" som Karl G. Jönsson kallade den.
Några exempel:

Pulserande Metall, seriealbum med bl.a. översatta Moebius-serier trycktes på Norra Fäladen.

Datorgrafikspionjärerna Beck & Jung

Midnattsserien på Lunds studenters filmstudio

TT Reuter ett av många punk/postpunk/ny våg-band från Lund: Garbochock, Blago Bung, Underjordiska Lyxorkestern etc.

Lunds universitetet köper in de första macarna.

Finns all den här informationen redan på Kulturens pågående utställning Popstad? Måste gå dit och kolla.

Kan du höra den melodi som spelas av sjudande vatten, i ett kärl, strax innan kokpunkten?

Jag är ensam trots att klockan bara är sex. Jag sitter och väntar på att någonting ska hända. Jag kollar om det hänt nått på facebook - nej. Öppnar och stänger ögonen. Det är svart utanför fönstret men min jordglob glöder av upplysta kontinenter. Ett föremål med representationer. Har estetiken eller den vetenskapliga exaktheten premierats vid konstruktionen? 1500-talets kartböcker sålde bäst om de var rikt illustrerade. Idag verkar ingen bry sig.

Mercators Atlas sålde enligt uppgift inte så bra (den va inge fin)

Natten rusar emot mig, vilket innebär, att jag av nöd, snart måste avsluta mina ensamhetsstudier. Öppnar och stänger några fönster på min dator. Det sker med minimal ansträngning. Mitt favoritprefix är auto-. Två extremt lika personer:

Macropedius - Nederländernas Shakespeare: "Bassarus is a real Shrovetide play"

Geniet Walton Ford framför en typiskt rätt stor tavla med djur

Återvändo

- Nu finns det ingen återvändo. Kan du känna det?
Armen slöt sig om min rygg som en snara runt halsen. En isande vindpust deklarerade början på slutet, som var en början på något nytt. År 1839 fastnade jag på bild när jag lät putsa min skor på tempelboulevarden! Efter en kort promenad från Place de la République (som då hette något annat, jag minns inte vad), stötte jag på Cyprien-Joseph, i färd med att packa upp sina redskap, han hade påbörjat en tanke sa han och ville inte bli störd, men jag insisterade och snart var han i full gång med att polera mina damasker medan han redogjorde för sina tankar kring Victor Hugos uppblåsta författarskap; "Paris kommer aldrig bli din stad!"
Så föll det också ut att Notre Dame kläddes i blommor, och den isande vinden bar oss nästan tvåhundra år, och tusen kilometer, in i min tjugoåttonde födelsedag den 13:e oktober 2011. Medan Gauguin sover ruset av sig i franska polynesien, äter jag smördegsflarn och bläddrar förstrött i böcker från min egen tid.

Altered States


Altered Images

En viss förhäxande atmosfär över sekunderna i det sista naturliga ljuset av oktoberkvällen. Ett tranceliknande tillstånd hos mig och mina katter. En längtan efter en onaturlig utsträckning, långsam, beräknande och monstruös, skjuter ut som en teleskopliknande robotarm ur mitt, av kinamat förkrympta², människoklot.

Jag öppnar ögonen för nyheter. Snart är jag på restaurang. Snart är jag utanför Taj Mahal. Snart är jag trettio. Jag växer som en vinranka upp längs fasaderna. Snart dricker jag vin. Snart är jag gift. Jag bubblar av skratt. Snart möts vi igen du och jag.