Natten mot den 5e december 2010

Om exakt 24 månader ligger jag på parkettgolvet i min lägenhet och är olycklig. Och det är kallt också. Jag lyssnar till en Subway Sect LP som snurrar varv efter varv. Jag fingrar lite modstulet på den vita trasmattan och är 27 år. Det har gjorts några tafatta eftergifter för vuxenvärlden eftersom jag snart är trettio. Men jag har jeans på mig och känner mig ung. Det är nedsläckt i lägenheten och skuggor kastas in från gatan utanför. Här inne är allt så stilla, det bara Vic Godard som inte har givit upp, känns det som.
Varför har jag förslösat min tid så? Alla nödvändiga insikter är ju vunna sedan år tillbaka; det finns inga ursäkter för den här typen av liv. Ändå har jag låtit det fortskrida och denna vetskap känns av någon anledning extra plågsam ikväll. Det finns inget att direkt skämmas över. Jag har levt måttfullt, hederligt, lyckligt och i viss mån framgångsrikt utan att för den skull göra någon egentlig ansträngning. Detta har i gengäld fostrat några mindre smickrande egenskaper hos mig: ett uppblåst ego, en naiv syn på vissa företeelser samt en mängd olika former av lättja. Men det som gör mig ondast är att min förmåga att då och då kunna förvåna mig själv tycks ha försvunnit helt. Den känsla av nästan övernaturligt gränsöverskridande som jag upplevde vid dessa tillfällen är det som jag verkligen saknar från min ungdom.
När jag ligger där med kinden tryckt mot det kyliga golvet tänker jag att jag kanske inte helt stelnat i min form, att det nog finns utrymme för lite nyskapande någonstans, att liv och ande åter kan resa sig. Men när kroppen reser sig fångas den omedelbart upp av strömmen och vallfärden genom andefattiga år av vardag och vardagens nöjen återupptas. Jag går upp och stänger av skivan, tillagar en kopp te och sitter en stund framför fönstret. Tankarna flyger fram och tillbaka, tillslut bestämmer jag mig för att sova. En sak som jag gillar det är att krypa ner i en kall säng. Imorgon ska jag sova länge. Men jag vaknar tidigt av att någon rör vid min axel.