Mina fingrar hittar hem på egen hand

Jag kan inte andas, ett moln av aska stiger från min mun och min svarta andedräkt blandas med den varma sommarnatten. Mina ögon lyser lystet röda, hela kroppen skakar, jag är äntligen fri.

Jag hör dina fotsteg från gatan nedanför, det kommer inte dröja länge innan vi ses igen. Dina vita fingrar sträcker sig mot mina ögonlock, med en omärklig rörelse förseglar du mig. Vad som finns, det finns bara här. Du är för evigt. Frihet.

Vågor av förbipasserande, vågor av förödelse, uppe i min kammare övar jag min handstil till perfektion. Det är mitt motgift. Jag ser mitt bleka ansikte le tillbaka i spegeln, kasta en smutsig reflektion, då pennan vilar ut mellan mina rader.

Det finns uppenbarligen ännu osäkerhet. Men låt mig mala dina dödliga ben till ett fint pulver, bereda en festmåltid av ditt unga kött och konsumera dig som om du vore en dagens på någon av lunchrestaurangerna i västra hamnen.

SYMBOLER
PAULNA<3
DET ABSTRAKTA
SUBWAY SECT
VILHELM HAMMERSHÖI
GAMLA VÄNNER
POSTPUNK
OMODERN TEKNOLOGI
MODERNA VÄRDERINGAR
SOMNA PÅ SOFFAN
CHANSA
RYMDEN
MÄNNISKANS PSYKE
FILMSTUDION
YUKIO MISHIMA