Du försvann!

Dessa surrande, snarkande trumpeter; ja, dessa väsande stekande intstrument, som det ryker och bolmar ur. Hon betraktade dem på avstånd, skrämd av deras dragningskraft. Minns hur frostiga lockande mässingscylindrar förleder. Lamslagen betraktade hon det långa led av människor som vallfärdade mot de kreverande instrumenten. Ett gungande, sjungande led. Små och stora, män och kvinnor, svarta och vita, hand i hand mot undergångens trumpeter. Hur kan de döma sig själva att tuta och böla extatiskt i evighet? Hon såg sig omkring; hon var ensam på detta halvklot. Henns små, mikroskopiskt fina fingrar darrade i den svaga brisen. Hon hade stått här länge. Hela mänskligheten hade dragit förbi i hypnotiserade färgsprakande skaror. Hon hade själv inget att erbjuda och hade således förlorat allt till de smorda silvertrumpeterna. En sista storm av brinnande höstlöv seglade förbi. Hon petade med foten i den lösa joden. Ett buckligt föremål av rostsprakande metall uppenbarade sig. Med silkeslena fingrar fiskade hon upp det oformliga metalstycket. Det krumbuktade i hennes grep, vecklade ut sig. Försiktigt förde hon det till läpparna. Det gav en liten rosslande viskning ifrån sig. Hennes lungor fylldes av iskall luft - hon andades in. Och när när hon blåste ut blev det år 1901.

Ett ekande skal

Iskalla ben, brutna i ett slumpmässigt mönster låg utspridda på den frostiga marken. Det fullständigt mördade intryck dessa lämningar gjorde på doktorn, som trots allt hyste vissa sympatier för katters lunchvanor, tvingande in honom i en sällsynt allomfattande extas. Doktorn hallucinerade intensivt. Hans kropp flängde från sida till sida av gatan och förbluffade medtrafikanter väjde efter bästa förmåga den framrusande lilla markisen. Förvirringen var alltså extra stor denna morgon i mitten av februari.

Solen stod på god väg att skänka omgivningarna sin livgivande plasma, men doktorn kände bara en isande kyla som trängde rakt in i hans sköra och något underklädda väsen. Stjärnans tentakler smekte försiktigt hans panna, men doktorn var totalt oemottaglig för solens naturliga övertalningsförmåga. Hans fantasi var bräddfull av gigantiska skelettkrigare som trampade på små förvirrade doktorer, och unga jungfrur som blev defilerade av lömska jättebläckfiskar. Därför snurrade han nu omkring halvt lyrisk och halvt livrädd för att bli krossad till en smulig massa. Benmjöl, tänkte doktorn, det är den typen av mjöl som aldrig blir rent i påsen, oavsett hur noga man än siktar det. Så skulle han ju heller aldrig baka något på det. Bara ha det i en liten tygkasse kanske eller spara det i ett litet skrin. "Detta är Doktor B's förtjusande kvarlevor" skulle det stå med snirkliga bokstäver (så att man var tvungen att vara född på artonhundratalet för att kunna läsa dem! hehe) på det lilla skrinet. Omtyckt av många. En herre verksam inom otaliga områden och som inte drog sig för att ta sig an något projekt (oavsett omfång). Det var så han såg sig själv den lilla doktorn. Men egentligen var han var en allkonstnär dvs. människovän dvs. oduglig. Hjälpsam men obotlig, ett slags genialt missfall, med ett outsinligt överskott av missriktad entusiasm och fantasi.

Denna februaridag nådde doktorn sitt hem på nordostpassagen med omfattande frostskador.

I nästa episod av Doktor B's irrfärder lär vi oss mer om doktorns hjälplösa, meningslösa och rent av pinsama utbrott mot lyxkonsumtionen. Håll ut!

Flux

Det måste - jag menar det bara måste finnas intertextuella samband mellan Markers Le Mystère Koumiko och Murakamis Kumiko-mysterie (mer känd under namnet The Wind-up Bird Chronicle). Eller är det bara tillfälligheter? Jag får fundera lite på det.

Och här är det viktigt att jag är mycket tydlig: Jag älskar dig!

För du ser hur jag sjunker ihop, hur min blick flackar eller resignerat fästs någonstans alltför långt borta , grund och utmattad, hur stressen har fått mina axlar att stelna i en onaturlig, skygg komposition. Hur jag skrattar ursäktande och vänder mig bort när jag ser dig. Hur jag suckar uppgivet. Eller kanske mest påtagligt: att jag aldrig är där. Att jag aldrig hör av mig.

När det känns som om min existens blåst bort med höstvinden, att min ande följt med fåglarna söderut, då måste du minnas att jag faktiskt finns här någonstans i södra Lund och att jag älskar dig ovillkorligt. Jag älskar dig, jag tänker på dig, och det är min avsikt att träffa dig igen!
Jag skulle verkligen vilja tala med dig, länge om det som intresserar oss och inget speciellt. Vi skulle göra upp planer för olika saker. Jag är full av nya idéer.

Och om du inte har bråttom så kommer jag en dag knacka på din dörr, hejda dig på stan, skriva ett brev, ringa upp dig och kanske kommer jag då inte säga att jag älskar dig, det kan man inte säga hursom helst, men det är vad det betyder.

Såg du att jag vinkade åt dig precis. Att ja sa hej. Det gjorde jag. Faktiskt!