Det var raka, jämna vägar mellan våra två hem. Höga och låga hus av besjälad tegelsten kantade, likt kulisser i en gammal musikal, de glödheta trottoarerna. Jag svepte hem i korta väldefinierade mönster, så som för att hålla fast och inpränta verkligheten i mina rörelser, för jag fruktade att sömnen skulle sönderdela det som varit och sprida det likt osammanhängande serierutor på olika ställen i mitt minne.
När jag vaknar kryper gårdagen som en stilla viskning genom min kropp. I mina tår kan jag fortfarande känna dansen, i mina läppar fascinationen och i mina fingertoppar förtjusningen. Sen störtar det förödande solljuset in genom mitt fönster och dubbelexponerar mitt medvetande som på en gång är insnärjt i poetiska utläggningar och samtidigt fast i en rörelse på dansgolvet. Därifrån kan inte sommarnatten bli bättre, men det blev den.
2 kommentarer:
vad underbart!! och shakira...vad underbart!! och emmaboda vad underbart!! det ska bli kul...
indeedo!
Skicka en kommentar