Dom (Walerian Borowczyk, 1958)
Les temps mort (René Laloux, 1964)
I det nya livet ska jag lyssna på Stereolab, ha älskarinnor, utsätta mig för onödig fara och vara extremt intresserad av experimentfilm och bildkonst.
söndag, juli 30, 2006
Det nya livet
Dom (Walerian Borowczyk, 1958)
Les temps mort (René Laloux, 1964)
I det nya livet ska jag lyssna på Stereolab, ha älskarinnor, utsätta mig för onödig fara och vara extremt intresserad av experimentfilm och bildkonst.
De perifera existensernas totala triumf!
Den här bloggposten är tillägnad er som jag inte träffat på länge men som alla plötsligt uppenbarade sig under en och samma kväll.
Vid halvsextiden lämnar jag lägenheten - på väg till Möllevångsfestivalen. Vid bussen träffar jag Ida (Eriks gamla flamma, och sedemera vän till mig efter ett högst minnesvärt besök i Dublin). Hon var, mig till synes, vid gott mod och vackert nypermanentad. Under bussresan talar vi om Sartre, studier och om oviljan att anpassa sig till vuxenlivet. Från Södervärn till Folkets Park träffar jag först Cat (korridorare till Max.) Hon hängde omkring på möllan och betraktade avundsjukt de fina barnkläder som såldes på gatumarknaden. Vi beklagar kort vår barnlöshet och jag skyndar vidare, hakas snart av Andreas (gymnasiekamrat numera bosatt i huvudstan). Vi är hjärtliga och oprecisa som gamla vänner som möts. Mitt egentliga mål var Thomas och DDMB-konserten. Jag måste vidare. Hittas av Thomas och Martin (gymnasie-, fotbolls- och sporadisk popkonsertskompanjon). Han bjuder vänligt på öl, medan vi väntar på en alltför försenad konsert. Där står plötsligt Staffan (sångare i Mon Roe, filmtipsvän, barndomskompis till Lars). Uppdaterar mig om det senaste inom musikkarriär och filmtittande. I konsertlokalen hälsas också Josef (filmvetkursare, datakursare m.m.) men det är för högljudt för att prata. DDMB-konserten är intensiv och svettig - vi dricker varm öl, stampar takten och blir döva. På väg hem träffar jag Peter (filmvetkursare). Ett kärt återseende. Han berättar om sin fascination för den japanska genrefilmen och lovar att bidraga till Monogatariprojektet. Sen är det födelsedagskalas hos Carl (datakursare, gemensam vän med Robert, vi tillbringade en av sommarens absolut bästa helger i hans sommarstuga förra året!) Han verkade glad att fylla 23. På kalaseet träffade jag en ny filmtipsetkompis, Taliah, som hade skjutit M16 i den israeliska militärtjänstgöringen.
Men min mest spännande encounter idag var trots allt Christophe, denne tidigare okände polack, kom smygande när vi väntade på att DDMB skulle börja. Plötsligt stod han där påtänd och såg ut som han tänkte slå ner oss - men ville bara tigga cigg av Martin och prata lite. När han presenterat sig och hävt ur sig lite obegripligheter vände han sig till mig och med en ärlig och inkännande uppsyn säger han:
- You are a swedish guy!?
- (Indeed.)
- You should take that off... (pekar på min mustasch)
And yeah, you understand me, look better.
(Jag nickar - fullständigt förtjust)
You are a good looking guy, you should shorten your hair. (Han pekar på sitt rakade
huvud) Be a man, you understand me? You know what I mean... *ohörbart*
All the free women will come to you, like this (han viftar med armarna). You see,
be a man. Don't be gay!
Jag hostar nästan upp min öl i ett förvånat skratt. Sen tackar jag ödmjukt för tipset och lovar att överväga hans högst välmenande förslag.
Så vad säger ni mina kära läsare, är det dags att göra sig av med den ansiktsbehåring som tycks alstra min latenta homosexualitet?
Vid halvsextiden lämnar jag lägenheten - på väg till Möllevångsfestivalen. Vid bussen träffar jag Ida (Eriks gamla flamma, och sedemera vän till mig efter ett högst minnesvärt besök i Dublin). Hon var, mig till synes, vid gott mod och vackert nypermanentad. Under bussresan talar vi om Sartre, studier och om oviljan att anpassa sig till vuxenlivet. Från Södervärn till Folkets Park träffar jag först Cat (korridorare till Max.) Hon hängde omkring på möllan och betraktade avundsjukt de fina barnkläder som såldes på gatumarknaden. Vi beklagar kort vår barnlöshet och jag skyndar vidare, hakas snart av Andreas (gymnasiekamrat numera bosatt i huvudstan). Vi är hjärtliga och oprecisa som gamla vänner som möts. Mitt egentliga mål var Thomas och DDMB-konserten. Jag måste vidare. Hittas av Thomas och Martin (gymnasie-, fotbolls- och sporadisk popkonsertskompanjon). Han bjuder vänligt på öl, medan vi väntar på en alltför försenad konsert. Där står plötsligt Staffan (sångare i Mon Roe, filmtipsvän, barndomskompis till Lars). Uppdaterar mig om det senaste inom musikkarriär och filmtittande. I konsertlokalen hälsas också Josef (filmvetkursare, datakursare m.m.) men det är för högljudt för att prata. DDMB-konserten är intensiv och svettig - vi dricker varm öl, stampar takten och blir döva. På väg hem träffar jag Peter (filmvetkursare). Ett kärt återseende. Han berättar om sin fascination för den japanska genrefilmen och lovar att bidraga till Monogatariprojektet. Sen är det födelsedagskalas hos Carl (datakursare, gemensam vän med Robert, vi tillbringade en av sommarens absolut bästa helger i hans sommarstuga förra året!) Han verkade glad att fylla 23. På kalaseet träffade jag en ny filmtipsetkompis, Taliah, som hade skjutit M16 i den israeliska militärtjänstgöringen.
Men min mest spännande encounter idag var trots allt Christophe, denne tidigare okände polack, kom smygande när vi väntade på att DDMB skulle börja. Plötsligt stod han där påtänd och såg ut som han tänkte slå ner oss - men ville bara tigga cigg av Martin och prata lite. När han presenterat sig och hävt ur sig lite obegripligheter vände han sig till mig och med en ärlig och inkännande uppsyn säger han:
- You are a swedish guy!?
- (Indeed.)
- You should take that off... (pekar på min mustasch)
And yeah, you understand me, look better.
(Jag nickar - fullständigt förtjust)
You are a good looking guy, you should shorten your hair. (Han pekar på sitt rakade
huvud) Be a man, you understand me? You know what I mean... *ohörbart*
All the free women will come to you, like this (han viftar med armarna). You see,
be a man. Don't be gay!
Jag hostar nästan upp min öl i ett förvånat skratt. Sen tackar jag ödmjukt för tipset och lovar att överväga hans högst välmenande förslag.
Så vad säger ni mina kära läsare, är det dags att göra sig av med den ansiktsbehåring som tycks alstra min latenta homosexualitet?
lördag, juli 29, 2006
onsdag, juli 26, 2006
Med förhoppning om något annat, men inte allt för olikt, lagras energi likt sprakande små nystan överallt i mitt ostädade rum. Det finns kartor som visar olika rekommenderade vägar, men de har jag för länge sedan sorterat i bokstavsordning och arkiverat för att inte titta på igen på mycket länge. Allt sedan jag gör som jag vill har jag skalat av, skalat ner - klädval, matvanor, ambition, rutiner.
Jag är numera mycket stillsam (kanske alltför så), och också väldigt nöjd, vilket i sin tur gör mig lite olycklig. Således är jag statisk, vilket är förvånande då dynamik och förkastandet av absoluta sanningar var och kanske är fortfarande mina honörsord. Kan man vara både lycklig och fullt föränderlig? Kallar inte sommarnatten på mitt unga sinne, viskar sin evigt förföriska sång och bär min fantasi ut på nattliga äventyr? Jag har öppnat min balkongdörr i en fåfäng förhoppning om att vinden skall rycka mig ur stolen. Varje stund i vaket tillstånd drömmer jag om nya rörelser, en glödande förhoppning om att jag en gång när jag vandrar genom staden, (har ni sett mig gå där? - mina rörelser förfinade men min blick är grund!) ska lyftas upp, slungas iväg, teleporteras, krossas, likt en Chagallmålning böjas av uppåt, försniglas. Just det! Försniglas i en uppåtgående spiral, en levande - flytande kanelsnäcka. Vilken grotesk liknelse! Hellre andra rörelser. Jag gör ett språng i sidled, jag snurrar runt och det är inte en fransk extremsport utan en metafor för en vilja att kommunicera med dig på ett annat plan än det här tråkiga snicksnacket. Det här eviga bloggläsandet och snokandet i andra människors mest hela dagen framkrystade kvickheter och alltförsällan ärliga ansträngningar. Jag skulle vilja säga som det är. Jag skulle vilja vara ärlig. Men det är för oläsligt, för grumligt. Det är så nedsölat i alla våra mänskliga brister att det bara blir en ofullständig halvsanning som bäst. Jag kan inte ens börja förklara mig utan att det låter som NEW_AGE. Nej, jag ska verkligen leta och anstränga mig att hitta ett språk som passar mig bättre. (Bara en sådan sak som att liknelser är det bästa vi har att använda oss av är ju fullkomligt groteskt:) Så att jag blir för dig en brinnande fyr. Så att jag blir ett hopp. Så att varje cell i min kropp antänds av en helig låga och smälter mig formlös. Kanske uppträder då nya rörelser. Kanske bryts då naturlagarnas vidriga mönster.
Jag är numera mycket stillsam (kanske alltför så), och också väldigt nöjd, vilket i sin tur gör mig lite olycklig. Således är jag statisk, vilket är förvånande då dynamik och förkastandet av absoluta sanningar var och kanske är fortfarande mina honörsord. Kan man vara både lycklig och fullt föränderlig? Kallar inte sommarnatten på mitt unga sinne, viskar sin evigt förföriska sång och bär min fantasi ut på nattliga äventyr? Jag har öppnat min balkongdörr i en fåfäng förhoppning om att vinden skall rycka mig ur stolen. Varje stund i vaket tillstånd drömmer jag om nya rörelser, en glödande förhoppning om att jag en gång när jag vandrar genom staden, (har ni sett mig gå där? - mina rörelser förfinade men min blick är grund!) ska lyftas upp, slungas iväg, teleporteras, krossas, likt en Chagallmålning böjas av uppåt, försniglas. Just det! Försniglas i en uppåtgående spiral, en levande - flytande kanelsnäcka. Vilken grotesk liknelse! Hellre andra rörelser. Jag gör ett språng i sidled, jag snurrar runt och det är inte en fransk extremsport utan en metafor för en vilja att kommunicera med dig på ett annat plan än det här tråkiga snicksnacket. Det här eviga bloggläsandet och snokandet i andra människors mest hela dagen framkrystade kvickheter och alltförsällan ärliga ansträngningar. Jag skulle vilja säga som det är. Jag skulle vilja vara ärlig. Men det är för oläsligt, för grumligt. Det är så nedsölat i alla våra mänskliga brister att det bara blir en ofullständig halvsanning som bäst. Jag kan inte ens börja förklara mig utan att det låter som NEW_AGE. Nej, jag ska verkligen leta och anstränga mig att hitta ett språk som passar mig bättre. (Bara en sådan sak som att liknelser är det bästa vi har att använda oss av är ju fullkomligt groteskt:) Så att jag blir för dig en brinnande fyr. Så att jag blir ett hopp. Så att varje cell i min kropp antänds av en helig låga och smälter mig formlös. Kanske uppträder då nya rörelser. Kanske bryts då naturlagarnas vidriga mönster.
fredag, juli 21, 2006
torsdag, juli 20, 2006
onsdag, juli 19, 2006
Inne/Ute-listan
Inne ligger två D-Link DI-604 bredbandsdelare och ofungerar. Den ena är ju uppenbart defekt, men den andra, varför fungerar den inte?
Ute, i skuggan av ett träd, står några gungor och förgyller långsamma sommardagar. Där vill jag hellre vara.
Ute, i skuggan av ett träd, står några gungor och förgyller långsamma sommardagar. Där vill jag hellre vara.
Till mina nuvarande och framtida vänner och min familj.
Jag ska alltid vara snäll mot dig. Jag ska vara tyst och lyssna på dig och kanske hålla dig i handen och inte ge dig föraktfulla blickar när du säger dumma saker. Det ska kännas som jag tar dig på allvar. Då och då ska jag säga något insiktsfullt som visar att jag förstår dig så som du verkligen är. Jag ska alltid göra dig till viljes om jag inte anser att det skadar dig. Jag ska dessutom förklara för dig, för det finns så mycket som behöver förklaras, och om inte jag gör det kanske du aldrig får reda på det. Dessutom ska jag se till att det finns sätt som du kan berika mitt liv på så att du känner att vi umgås på lika villkor. Jag ska aldrig provocera dig, utnyttja dig och jag skall alltid hoppas på dig och tro det bästa om dig. Jag ska respektera skillnader i attityd, moral och värderingar, i den mån jag med mitt förstånd och min medkänsla kan överbrygga dem. Jag ska alltid förlåta dig.
Jag ska alltid vara snäll mot dig. Jag ska vara tyst och lyssna på dig och kanske hålla dig i handen och inte ge dig föraktfulla blickar när du säger dumma saker. Det ska kännas som jag tar dig på allvar. Då och då ska jag säga något insiktsfullt som visar att jag förstår dig så som du verkligen är. Jag ska alltid göra dig till viljes om jag inte anser att det skadar dig. Jag ska dessutom förklara för dig, för det finns så mycket som behöver förklaras, och om inte jag gör det kanske du aldrig får reda på det. Dessutom ska jag se till att det finns sätt som du kan berika mitt liv på så att du känner att vi umgås på lika villkor. Jag ska aldrig provocera dig, utnyttja dig och jag skall alltid hoppas på dig och tro det bästa om dig. Jag ska respektera skillnader i attityd, moral och värderingar, i den mån jag med mitt förstånd och min medkänsla kan överbrygga dem. Jag ska alltid förlåta dig.
lördag, juli 15, 2006
Index librorum prohibitorum
Är lite sugen på att klämma in Gide, Bergson, France och Diderot också bara för att ytterligare representa Index librorum prohibitorum.
Fransk litteratur
Francois Rabelais: Gargantua (1534)
Molière: Misantropen (1666, drama)
La Fontaine: Fabler (1668)
Voltaire: Candide (1759)
Stendhal: Rött och svart (1830)
Honoré de Balzac: Pappa Goriot (1835)
George Sand: Mauprat (1837)
Alexandre Dumas: De tre musketörerna (1844)
Gustave Flaubert: Madame Bovary (1856)
Baudelaire: Onskans blommor (1857, poesi)
Victor Hugo: Samhällets olycksbarn (1862)
Emile Zola: Thérèse Raquin (1867)
Jules Verne: Jorden runt på åttio Dagar (1873)
Rimbaud: En tid i helvetet (1873, poesi)
Marcel Proust: På spaning efter den tid som flytt (1913-27)
Cocteau: De förskräckliga barnen (1929)
Jean-Paul Sartre: Äcklet (1938)
Albert Camus: Främlingen (1942)
Saint-Exupéry: Lille prinsen (1943)
Jean-Paul Sartre: Stängda dörrar (1944, drama)
Jacques Prévert: Paroles (1946, poesi)
Jean Genet: Tjuvens dagbok (1949)
Claude Simon: Vinden (1957)
Houellebecq: Elementarpartiklarna (1998)
Fransk litteratur är det opretentiösa temat framöver.
Join le fun!
Molière: Misantropen (1666, drama)
La Fontaine: Fabler (1668)
Voltaire: Candide (1759)
Stendhal: Rött och svart (1830)
Honoré de Balzac: Pappa Goriot (1835)
George Sand: Mauprat (1837)
Alexandre Dumas: De tre musketörerna (1844)
Gustave Flaubert: Madame Bovary (1856)
Baudelaire: Onskans blommor (1857, poesi)
Victor Hugo: Samhällets olycksbarn (1862)
Emile Zola: Thérèse Raquin (1867)
Jules Verne: Jorden runt på åttio Dagar (1873)
Rimbaud: En tid i helvetet (1873, poesi)
Marcel Proust: På spaning efter den tid som flytt (1913-27)
Cocteau: De förskräckliga barnen (1929)
Jean-Paul Sartre: Äcklet (1938)
Albert Camus: Främlingen (1942)
Saint-Exupéry: Lille prinsen (1943)
Jean-Paul Sartre: Stängda dörrar (1944, drama)
Jacques Prévert: Paroles (1946, poesi)
Jean Genet: Tjuvens dagbok (1949)
Claude Simon: Vinden (1957)
Houellebecq: Elementarpartiklarna (1998)
Fransk litteratur är det opretentiösa temat framöver.
Join le fun!
Tidsresa
HAHA. Jag vaknar nykter och utvilad och med bara lite konstig frisyr, klockan halv åtta, med kläderna på. Borta är alla gäster, musiken har fullständigt tystnat, idag skall jag till stranden.
onsdag, juli 12, 2006
Nicolas Makelberge
Idag upptäkte jag att en snubbe jag träffade på en the Ark-konsert i Prag i våras, Nicolas Makelberge, gör musik och så här låter den (i Mr. Suitcase-tappning).
Visst känner jag igen låten - visst, visst den är jättebra!
Föga anade jag då jag träffade honom att det var han som var den verkliga stjärnan i sammanhanget. South America är ju en välspelad hitlåt på våra dansgolv.
Visst känner jag igen låten - visst, visst den är jättebra!
Föga anade jag då jag träffade honom att det var han som var den verkliga stjärnan i sammanhanget. South America är ju en välspelad hitlåt på våra dansgolv.
ang. livet, döden, bloggen och allt det där viktiga
Internet återvände tillslut (kanske var det jag till internet eller internet till mig) och då föll det sig helt naturligt att skriva, kanske ställa nödvändiga frågor, kanske minnas eller kanske faktiskt ta sig tid att glömma för en liten stund, allt det overkliga som jag matat mig själv med under tiden jag väntade på att jag skulle bli tvungen att göra något verkligt:
Joan Miró
och:
Stendhal - Rött och svart
Följdaktligen har vi fest på fredag, och du är välkommen!
Joan Miró
och:
Stendhal - Rött och svart
Följdaktligen har vi fest på fredag, och du är välkommen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)