En dag föll ett litet paket från himlen och landade framför mina fötter. Istället för att titta ner tittade jag upp. Molnen svepte förbi i skiftande lager, skulpterade, statiska. Inte de vanliga söndertrasade gråspräckliga utan fullkomliga, fullständigt vita sfäriska konstellationer.
Solen sträckte sina gyllene tentakler efter mig. Viskade sin förföriska sång mot min hud. Cancerogena fotoner sköts från denna strålande kanon och reflekterades mot all jordlig materia till dess att vi alla muterat likt zombies och ruttnat bort. Hade jag för en stund förlorat balansen hade den insikten slagit mig till marken men nu stod jag stadigt med båda fötterna på jorden och solens förräderi förmådde inte mer än orsaka en liten skälvning i min kropp.
En annan dag var i en stad vid någon station, tunnelbanetågen rullade förbi och det var oväder. Hon kom för att möta mig i sin blåa klänning, med sitt lilla paraply i ena handen och var hemskt vänlig. Jag var ovänlig tillbaka. Det var min mor, eller var det min mormor? I alla fall någon äldre släkting. Hon frågade om jag var hungrig efer min långa resa men jag såg på henne att hon tänkte på fisk så jag svarade: Nej för helvete, på ett mycket otvetydigt vis. Men på mödrars och mormödrars, eller i alla fall äldre släktingars vis lät hon sig inte övertygas. Vi promenerade därför i ösregnet till en restaurang inte alltför långt från stationen. Min mage bubblade och protesterade kraftigt inför tanken på fisk. Hon frågade om jag hade haft en trevlig resa och om allt var bra därhemma men jag förmådde inte svara utan bara stirrade på hennes ögon som var blanka och gnistrade likt fiskögon.
Solen sträckte sina gyllene tentakler efter mig. Viskade sin förföriska sång mot min hud. Cancerogena fotoner sköts från denna strålande kanon och reflekterades mot all jordlig materia till dess att vi alla muterat likt zombies och ruttnat bort. Hade jag för en stund förlorat balansen hade den insikten slagit mig till marken men nu stod jag stadigt med båda fötterna på jorden och solens förräderi förmådde inte mer än orsaka en liten skälvning i min kropp.
En annan dag var i en stad vid någon station, tunnelbanetågen rullade förbi och det var oväder. Hon kom för att möta mig i sin blåa klänning, med sitt lilla paraply i ena handen och var hemskt vänlig. Jag var ovänlig tillbaka. Det var min mor, eller var det min mormor? I alla fall någon äldre släkting. Hon frågade om jag var hungrig efer min långa resa men jag såg på henne att hon tänkte på fisk så jag svarade: Nej för helvete, på ett mycket otvetydigt vis. Men på mödrars och mormödrars, eller i alla fall äldre släktingars vis lät hon sig inte övertygas. Vi promenerade därför i ösregnet till en restaurang inte alltför långt från stationen. Min mage bubblade och protesterade kraftigt inför tanken på fisk. Hon frågade om jag hade haft en trevlig resa och om allt var bra därhemma men jag förmådde inte svara utan bara stirrade på hennes ögon som var blanka och gnistrade likt fiskögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar