Open your little gate

Det börjar bli dags för min årliga födelsedagsdikt och detta är väl en rimlig kandidat. Denna gången skrev jag på engelska. Funderade på att ornamentera med emojis men tycker den står fint även utan.

Provar att renodla emojipoemet nästa gång istället.

Håłl till godo med "Open your little gate"

Open your little gate

Incessant knocking 

A plate of solid gold

Dreamspace 

A magnitude higher

Development

A form without form

Shapeless

Cymbal against cymbal

Dust to Dust

Dig and digging

Fracture

Sprazz

Jumping sideways

Dodging artfully

Opening doors

Swinging 

Restless pushing against

Going under

Fundamental inaction 

Immobility

And utter destruction

Once again

The old reccuring dream

The wind is picking up

While I 

First the first

The very first time

Gaze at the titles 

On your bookshelf

Level position

Poised for capture

Eyes staring out the jungle

Flash photography

Moments in the dark

That's very bleak you know

Rattled wind chimes

Reassemble the clay

Go again, Nice try

The unwritten, Unspoken

Frozen in time, insect in amber style

The old reccuring dream

The wind is picking up

While I

First the first

The very first time

Gaze at the titles

On your bookshelf

Transformation Acceptans Trancendens

Se dig själv i spegeln. Beakta vad du ser. Du var ett barn, nu är du en man i 40-årsåldern. Kan du säga mig vad som hände med din kropp mellan t.ex. sju och trettiosju år?

Vilka gradvisa transformationer har du passerat genom och in i? Varför ser du ut som du gör nu? Är dina ögon de samma? Känner du igen vissa drag från när du var sju? Vad är det egentligen för kropp du ställer upp framför spegeln, som du frontar med i sociala sammanhang, och låter representera dig i den fysiska världen?

Har dina imperfektioner gjort dig bitter eller helig? Eller bryr du dig inte längre om sånt. Du står där framför spegeln dag efter dag, år efter år. Du har gjort din plikt länge nu som människa som behållit din objektpermanens och existerat utan uppehåll. Det är nått. Det är den lilla klockan inom dig som slår slagen oavbrutet och så tickar maskinen vidare. Tankarna maler på också, dag som natt, och självmedvetandet ska inordna alla intryck i sitt stora narrativ om personen JAG.

Abstraktionen fångad under namnet Elias Westerberg kan verka komplex och sällsam för en annan abstraktion i människohamn men är i stort inte intressantare än myra 51673 i myrstacken som kryper fram längs myrstigen på sitt individuella men utifrån högst deterministiska myräventyr. 

Jag är positiv och har alla känslorna. Både vid åtta och trettioåtta så strålar jag (fast med olika intensitet och nyans på auran). Nu har jag själv två barn. Det är inte det att jag vill ifrågasätta rimligheten i att vara en människa i förändring (den enda sort som finns – utanför fiktionen), jag vill bara stanna upp och se mig i ögonen och göra lite mentalt tidsresande. I samma reflektion finns överlagrade bilder av en pojke, sju år, åtta år, nio år ... en man 26, 27, 28 ... 38, 39 ... 58, 59 .. 78, 79... 

Det självupplevda jaget håller ihop historien. Förändringen förklaras med åldrande. Det är inte olika personer du ser - det är SAMMA!?

Medvetandet är en aggressiv prediktionsmotor och gigantisk språkmodell, som gillar saker den känner igen och kan förklara (verkligheten = "det där låter bra!")

Låt mig omfamna alla mina kroppar – tidigare och framtida. Ni gör ett bra jobb - kämpa på! Och till abstraktionen Elias Westerbergs skriftställare och till lika ande-i-flaskan: "Bravo!"

Nu är du här - välkommen hit

Nu när du är här, är du välkommen hit. Kanske återvänder du hit efter en stunds frånvaro, kanske är du här för första gången? Oavsett vilket vill jag att du ska känna dig välkommen!

Du kommer att läsa, och du kommer vara välkommen att läsa, du är inbjuden. Här finns ord i överflöd. Sekvenser uttänkta. Ofta lite kryptiska för den oinvigde läsaren, kanske lite banala, kanske lite B, ja vadå då?

Räds icke! Fortsätt läsa!

Sök längre bakåt i tiden. Varför inte läsa nått spännande inlägg från 2008? Den där hyllade dikten "Sätt att skydda sig (lärdomar från djurriket)" från 2019, lite slapp konstkritik, meningslöst namndroppande listor, du kommer inte att bli besviken!

Unna dig att skruva upp volymen i hörlurarna och tänd skrivbordslampan (du, det börjar bli sent). Oavsett om du lyssnar på Pizzicato 5 eller Gurdjieff (eller vad annat lämpligt soundtrack du kan hitta till bloggläsande) låt den här stunden vara för dig. Det här är inte twitter, du kan sänka axlarna och slappna av.

Du har kommit till den kanske bästa platsen på internet, en annan persons blogg. Inga betalda samarbeten, bara "Old school"-bloggstil full av brutna bildlänkar, en poserande och lite självbelåten ton visserligen, men rätt mycket unikt skapande, och viktigast av allt, små fragment av din och min historia.

Låt mig glädja dig! Du är välkommen. Ta vara på din stund här innan du navigerar bort i den ändlösa cyberrymden.

Den förbjudna zonen

De säger att man kan minnas trauman från tidig ålder. Vilket är ditt tidigaste minne? Jag minns parken med träden tätt ihop. Skuggorna som bildades på marken när kvällssolen föll in snett över lövverket. Lukten av jorden där. Och ljudet från trafiken. Åtminstone tror jag att jag minns den scen som omgärdade mitt första trauma. Min far brukade ta med mig på promenader i parken om kvällarna. Jag satt i vagnen och observerade allt.

Där fanns människor (ibland), höga träd (alltid), en damm, och merparten av stadens fågelarter. I den del av parken som vi hade för vana att uppsöka vid den här tiden bodde en kråka. Så vitt jag kan förstå nu i efterhand var det en vanlig gråkråka (corvus cornix) som bodde i en vanlig park. Men min far tyckte av någon anledning att den var speciell. Vi lade först märke till kråkan när den åt skräp ur en papperskorg. Det finns en video från detta tillfälle. Enligt uppgift pekar jag då på kråkan och skrattar, men jag har inte kunnat förmå mig att se videon för att bekräfta detta. Jag behöver dock inte se någon video för att minnas hur kråkan såg ut. Dess vidriga knappnålsögon och smala kroknäbb har förföljt mig i mina drömmar genom åren. Ett medusahuvud fastsatt på en rufsig kråkkropp. Säkert oansenlig i de flesta människors mening, och i många avseenden svår att skilja från andra kråklika individer. Många gånger har jag fruktat att den är tillbaka, även långt efter att en kråkas livstid måste ha passerat. Hur som helst fortlöpte vårt första möte utan tråkiga incidenter. 

Kan man bli vän med en kråkfågel? Modern forskning visar att de är intelligenta och kan bilda band med människor, men är ytterst svekfulla. Jag skulle inte rekommendera att göra en kråkas bekantskap. Min far var naiv, och vid tillfället närmast besatt av att återse kråkan i parken. Han tog med mig dit dagligen. Några gånger var kråkan där, andra inte. Min far var övertygad om att den hade sitt bo i ett av de närliggande träden och försökte locka på den om den inte var framme när vi kom. Han började ta med bröd ut i parken för att mata kråkan. Kråkan åt. Jag var uppenbart förtjust. Så spiralen av galenskap fortsatte. Nu ville min far kommunicera med kråkan. Han hade sett videor på talande kråkor. Han kraxade. Kråkan kraxade. Min far försökte lära kråkan säga hej. Jag kunde inte säga hej. Kråkan kunde inte heller säga hej, men han kom fram när det fanns mat. I videofilmerna på nätet matar de kråkfåglarna med rått kött, så min far började ta med sig rått kött till parken. Det glittrade i de vidriga ögonen när kråkan förstod vad som var på gång. Så här fortsatte det varje kväll. Med tiden lärde jag mig säga KA-KA (kråka) och snart därefter hej, men kråkan förblev stum. Jag tappade intresset och en tid där efter även min far.

Så blev det höst och trädens löv gulnade. Om kvällarna var det mörkt, våra promenader upphörde. Vi var inne hos oss, men kråkan väntade där ute. Med fönstret öppet kunde vi ibland höra hur den kallade på oss. Besvor oss att medföra mat ut i natten. “Fyll min buk med era slaktrester”, kraxade den på ett språk vi inte tränats att förstå. De nätterna sov vi alltid dåligt. Kråkan var inte längre en del av vår dagliga rutin men utövade i sin frånvaro sitt osunda inflytande över både mig och min far. Utan att vi själva förstod vad som hände började vi undvika den plats i parken vi tidigare så ivrigt uppsökt. Fågeln saknade nu fysisk representation i våra liv, men upptog i gengäld en lika stor plats i våra sinnen. Lika magnetiskt som vi tidigare drogs till platsen fungerade den omvända polariteten nu för att stöta bort oss därifrån. Förstod min far att kråkan påverkade mig lika starkt som den påverkade honom? Vi har aldrig talat om saken, men det är inte omöjligt att han inom sig kände en resonans med sin ettårige sons fascination och bävan inför nästa möte med kråkan. 

Mot slutet av hösten var det dags för min far att återgå till arbete och för mig att börja förskola. Det chockerande beskedet att jag blivit placerad i förskolan på andra sidan parken måste kommit som ett uppvaknande för honom om fågelns verkliga makt över våra liv. Först då blev min mors, och resten av samhällets, totala likgiltighet inför vår relation till kråkan smärtsamt uppenbar. Vi skulle alltså nu dagligen passera genom kråkans territorium. Kråkan hade inte visat sig på månader men vi kände dess absoluta makt emanera från den del av parken där den sist syntes till. In i det sista måste min far hyst en desperat förhoppning om att kråkan skulle försvinna, för det var inte förrän kvällen innan min första dag på förskolan som han tog med mig ut i parken igen.

Det var redan mörkt sedan länge och en isande vind blåste genom kvarteren när min far osäkert styrde stegen över gatan ner mot parken. Jag satt som förhäxad i min vagn. Ljudet av trädgrenar som piskas av vinden ackompanjerade vårt inträde i den förbjudna zonen. I övrigt var det tyst. Min far bredde snabbt ut sin noga utvalda offergåva under det träd där han trodde att kråkan hade sin boning. Köttet var fortfarande varmt och osade svagt. Vi kände inte kylan men darrade av anspänningen. Varför kom inte kråkan? Hade offret varit för litet eller av fel karaktär? 

Vingarna fälls ihop nästan ljudlöst, men inte helt ljudlöst, nej, ett litet flämtande läte, när fjädrar slår mot fjädrar, kan urskiljas, när något plötsligt slår sig ner i vår närhet. Vi kan inte se kråkan. Men vi känner den överallt omkring oss. “KA-KA?”, frågar jag osäkert min far. Han svarar inte men lyfter upp mig i famnen. Nu tystnar även vinden.

Nu hörs ett hest läte en bit bort.

“Han kallar på dig”, säger min far.

Jag närmar mig på små ostadiga ben. Jag är exalterad. Kanske kan jag fånga kråkan? Ett onaturligt stort öga möter mig. Och konturerna av den krokiga näbben. Bilden av kråkan förvrängs och sträcks ut i alla dimensioner, kråkan replikeras tusenfalt i natten och omsluter alltet.