Hundra miljoner timmar har förflutit sedan min senaste bloggpost, vilket signalerar, helt felaktigt naturligtvis, att mina tankar inte längre skulle ha någon relevans utanför mitt lilla, av kinamat krympta1, människoklot. Försök att acceptera att så inte är fallet!
Försök, så ska jag försöka mig på det svåraste jag vet: en långvarig ansträngning. Jag ska återuppliva och förbättra Mitt dåliga minnes fantasi. Mina ord ska ta fart och (gärna, om möjligt) trancendera den här skiten. Huvudsyftet är dock det samma som vanligt: att befria mig från alla begär och därmed allt lidande, uppnå harmoni med världsaltet och mottaga syndernas förlåtelse.
Kort sagt ni kommer känna igen er men ändå inte!
Jag ska inleda med en återblick över hur vi plötsligt hamnade här igen strax innan min tjugoåttonde födelsedag. Det hela började 2009 med att jag från Schweiz initierade en innehållsmässig förskjutning mot konstkritikerblogg. Sedan följde ett kort namedrop-marathon som ebbade ut när jag tröttnade på internet och som hämnd mot den internationella gemenskapen startade en förbluffande mängd fiaskobloggar. Inte helt otippat var den enda jag straffade mig själv.
2012 knackar snart på dörren med sitt löfte om jordens undergång, så det är bäst att jag sätter fart. OME' COZAMALOTL!
2 kommentarer:
Rothko gå hem!
...men jag vill att du stannar. Bara så inga missförstånd uppstår.
Skicka en kommentar