måndag, juni 01, 2009

Kanoniserad konst jag tröttnat på del II

Om man betraktar mitt slarviga försök till kritik mot Mark Rothko som första delen i denna serie så får jag nu nöjet att presentera uppföljaren:

Den rätt trista företeelsen kubistiska stilleben med stränginstrument.

Vilket konstmuseum av rang har idag inte ett eller flera kubistiska stilleben med mandolin att skryta med? Upphovsmännen är företrädelsevis Picasso, Braque och Gris, tre av kubismens starkaste normgivare. Varför är det då så åtråvärt att förvärva och visa upp ett mandolinstilleben? Följande faktorer spelar in:


1.Konsthistoria: Kubismen som konströrelse bör finnas representerad i en modernistisk sektion.

2.Kändisfaktor: Picasso, Gris, och Braque är i sig själva stora namn som imponerar. De välsorterade konstmuséerna brukar visa något intressantare av Picasso och Braque och komplettera med en mandolin av Gris eftersom denne nästan enbart målade trista stilleben.

3.Tillgång: Eftersom kubismen i ganska hög utsträckning var ett experiment med nya perspektiv, som främst uppkom i interaktionen mellan namngivna Pariskonstnärer behövdes en gemensam grund där de alla kunde mötas och jämföra sina olika idéer om hur kubismen kunde formas. Av okänd anledning verkar de ha valt stilleben med stränginstrument som gemensamt motiv. Detta motiv varierades i oändlighet som olika exempel på kubistisk måleriteknik. Således verkar det florera ett okänt men imponernade antal kubistiska mandoliner på den internationella konstmarknaden.


Med dessa tre huvudsakliga faktorer som motivering till kanoniseringen av fenomenet kubistiskt stilleben med mandolin (eller dylikt stränginstrument), infinner sig nu frågan om varför detta skulle vara ”rätt trist”?
Först måste jag tillstå att med en stor förkärlek för all slags modernistisk konst, måste jag uppskatta eller i alla fall respektera Kubismen. Kubismen kan vara lite väl cerebral och kräva en ganska stor mental överbryggning för att slå an rent känslomässigt, men har definitivt stora poänger i sin lite mer dynamiska tappning. Picassos ”Guernica” är ett utmärkt exempel på hur kubism som stilgrepp kan verka för att accentura det mångfasetterade, oförståliga och kaotiska i vår verklighet.
Detta sagt så tycker jag den statiska porträtteringen av tråkiga oorganiska föremål (speciellt under den monokroma perioden) ordnade i uppbrutna eller syntetiserade former, med lätthet kan förpassas till konsthistoriska läroböcker och verkligen inte behöver inta en honnörsstol på alla världens konstmuseum.

Om någon skulle erbjuda mig att köpa en dylik mandolin skulle jag svara:
Nej tack, George Braque, inte till något pris, Juan Gris! (Ärendet kommer säkert gå till inkasso om jag försöker köpa något av Picasso)

Men döm själva:














1 kommentar:

Aron sa...

Och här har du dessutom lyckats hitta målningar med mer spännande färgskala än vanligt...

Efter att i julas besökt Tate Moderns ypperliga utställning Rothko och ofta hypnotiserats av de stora dukarna kan jag inte hålla med dig om honom längre, men ja: tvi för kubistisk stilleben!