Brevet från Elias Westerberg

Jag skulle vilja utveckla mitt språk. När jag var sex år skrev och illustrerade jag en science fiction-serie (Rymdserje, 1989). Efter det började jag skolan och lärde mig stava.
Mina svensklärare uppskattade i regel mina ansträngningar och jag kom efter några år att identifiera mig med den skrivande människan. Jag vill inte påstå att känslan kom som en uppenbarelse, snarare växte den kontinuerligt sig allt starkare. En bidragande orsak till min utveckling i området är tveklöst min litterära uppväxt. Mina föräldrar läste för mig när jag var liten, jag läste själv när jag blev äldre. Min far arbetade som frilansande kulturskribent, min mor doktorerade i litteraturvetenskap och blev sedermera utgiven också med ett skönlitterärt verk. Tjugohundratvå, som hämtad ur ett exempel från Bourdieu, beskrivande den privilegierade medelklassens habitus, spatserade en nyutexaminerad spykist ogenerat rakt in i den tvivelaktiga sysselsättning som kallas humaniorastudier vid Lunds universitet. Först Japanska ett år för språkintresset, sedan filmvetenskap i två för analysens skull och de teoretiska tankegångar som man glupskt tuggar i sig då man kultiverar en fräck, intellektuell, postgymnasial stil. Sedan, som kronan på verket, några ofullständiga terminer Informatik innan man slungas ut i det hårda arbetslivet som IT-konsult. I två år har jag nu jobbat på Cybercom i Malmö, senast tio månader i ett hårt men givande telecom-projekt nere i Schweiz.

Min kusin startade kulturtidskriften Ryska Huset någon gång i början av min studietid. Jag var med på premiären och läste poesi och den prosatext jag bidragit med till det första numret. Det kändes spännande att läsa sina texter inför publik. Till nummer två och tre komponerade jag ännu skarpare fiktion. Mina bidrag verkade vinna stor uppskattning hos läsarna, vilket stärkte mitt självförtroende som författare ytterligare. Så när det blev socialt accepterat med narcissistiska utgjutelser av litterärt slag på Internet med bloggboomen 2005 (jämför: ”ej okay på vanlig hemsida – helt okay på blogg”) så startade jag givetvis min alldeles egen. Den numera legendariska ”Mitt dåliga minnes fantasi” blev för mig en kanal där halvarbetade skönlitterära texter svämmade över och blandades med poetiskt ironiserande kring romanser och annat kulturellt snusk. Ett nytt sätt att imponera på tjejer helt enkelt. Vad jag ska säga om resultatet: succé pyramidon av sällan skådat slag! Ett hypnotiskt allkonstverk som stundtals kom att uppta mer tid och energi än jag vill tillstå. Nu för tiden slår ”Mitt dåliga minnes fantasi” jämna hjärtslag som för att uppehålla livet vid koma.

Så jag skriver ibland, och jag läser. Yukio Mishima är min lilla favorit. Jag gillar också serier som jag tycker är ett mycket spännande och aningen förbisett medium som jag tror kommer att göra ännu större landvinningar på finkulturen framöver. Jag gillar bildkonst och jag gillar film. Jag bor i Malmö med min underbara flickvän. Tre saker som jag tror kommer att känneteckna det kommande året för min del är resa, simma och gå på biblioteket. Det är mycket jag längtar efter när jag nu är tillbaka i Sverige igen och inte är tyngd av arbete. I två års tid har mina idéer och uttryck känts som ivriga embryon som förtryckts av vardagslivets trista måsten. Ofta har jag känt att jag är på väg mot någonting (ospecificerat) stort. Vad det kan vara återstår att se.