Överhört på S.Förstadsgatan, Malmö
Kvinna ~20 år skriker på bredaste malmöitiska i mikrofonen på sin handsfree:
- TOMTE!? Du är fan inte nån jävla tomte!
lördag, juli 04, 2009
tisdag, juni 30, 2009
Sammanfattning av första halvåret 2009
Följande författare verksamma inom nya vågen av science fiction-litteratur har avlidit:
J.G. Ballard
Kaoru Kurimoto
Philip José Farmer
R.I.P.
J.G. Ballard
Kaoru Kurimoto
Philip José Farmer
R.I.P.
torsdag, juni 25, 2009
Fler gamla noteringar
Havet låg som en blankpolerad spegel. Fiskmåsar som jagar varandra. Konstruktion.
Berättelser från en byggarbetsplats.
Ljudet av hundratals träd som faller i stormen.
Människan & Gud
Jättebläckfiskar
Artificiellt liv
Doktor B
Paracelsus
Hustak
Flygmaskiner
Gifter
Bakterier
Rymdskepp
Futurister
Fåglar
Berättelser från en byggarbetsplats.
Ljudet av hundratals träd som faller i stormen.
Människan & Gud
Jättebläckfiskar
Artificiellt liv
Doktor B
Paracelsus
Hustak
Flygmaskiner
Gifter
Bakterier
Rymdskepp
Futurister
Fåglar
tisdag, juni 23, 2009
Angående obetitlad roman
Den här berättelsen ska innehålla sig själv. Den ska vara genrelös, den ska vara enkel.
Den ska sträcka sig till universums gränser, själens gränsland, bortom döden, den ska krama ditt hjärta, spännande, engagerande, rolig, insiktsfull - enkel.
Den ska sträcka sig till universums gränser, själens gränsland, bortom döden, den ska krama ditt hjärta, spännande, engagerande, rolig, insiktsfull - enkel.
måndag, juni 22, 2009
Jag städar i anteckningsblocken
Mästaren av extas, den diplomerade pyromanen Dr. B log ett vinnande leende. "Gaga Gaga", "Gaga Gaga", jag tänker upprepa vissa ord tills de blir till en jublande sång.
--
The master of ecstacy, the awardwinning arsonist Dr.B smiled a reasurring smile. "Gaga Gaga", "Gaga Gaga", I'm going to repeat certain words until they become a cheerful song.
--
The master of ecstacy, the awardwinning arsonist Dr.B smiled a reasurring smile. "Gaga Gaga", "Gaga Gaga", I'm going to repeat certain words until they become a cheerful song.
måndag, juni 01, 2009
Kanoniserad konst jag tröttnat på del II
Om man betraktar mitt slarviga försök till kritik mot Mark Rothko som första delen i denna serie så får jag nu nöjet att presentera uppföljaren:
Den rätt trista företeelsen kubistiska stilleben med stränginstrument.
Vilket konstmuseum av rang har idag inte ett eller flera kubistiska stilleben med mandolin att skryta med? Upphovsmännen är företrädelsevis Picasso, Braque och Gris, tre av kubismens starkaste normgivare. Varför är det då så åtråvärt att förvärva och visa upp ett mandolinstilleben? Följande faktorer spelar in:
1.Konsthistoria: Kubismen som konströrelse bör finnas representerad i en modernistisk sektion.
2.Kändisfaktor: Picasso, Gris, och Braque är i sig själva stora namn som imponerar. De välsorterade konstmuséerna brukar visa något intressantare av Picasso och Braque och komplettera med en mandolin av Gris eftersom denne nästan enbart målade trista stilleben.
3.Tillgång: Eftersom kubismen i ganska hög utsträckning var ett experiment med nya perspektiv, som främst uppkom i interaktionen mellan namngivna Pariskonstnärer behövdes en gemensam grund där de alla kunde mötas och jämföra sina olika idéer om hur kubismen kunde formas. Av okänd anledning verkar de ha valt stilleben med stränginstrument som gemensamt motiv. Detta motiv varierades i oändlighet som olika exempel på kubistisk måleriteknik. Således verkar det florera ett okänt men imponernade antal kubistiska mandoliner på den internationella konstmarknaden.
Med dessa tre huvudsakliga faktorer som motivering till kanoniseringen av fenomenet kubistiskt stilleben med mandolin (eller dylikt stränginstrument), infinner sig nu frågan om varför detta skulle vara ”rätt trist”?
Först måste jag tillstå att med en stor förkärlek för all slags modernistisk konst, måste jag uppskatta eller i alla fall respektera Kubismen. Kubismen kan vara lite väl cerebral och kräva en ganska stor mental överbryggning för att slå an rent känslomässigt, men har definitivt stora poänger i sin lite mer dynamiska tappning. Picassos ”Guernica” är ett utmärkt exempel på hur kubism som stilgrepp kan verka för att accentura det mångfasetterade, oförståliga och kaotiska i vår verklighet.
Detta sagt så tycker jag den statiska porträtteringen av tråkiga oorganiska föremål (speciellt under den monokroma perioden) ordnade i uppbrutna eller syntetiserade former, med lätthet kan förpassas till konsthistoriska läroböcker och verkligen inte behöver inta en honnörsstol på alla världens konstmuseum.
Om någon skulle erbjuda mig att köpa en dylik mandolin skulle jag svara:
Nej tack, George Braque, inte till något pris, Juan Gris! (Ärendet kommer säkert gå till inkasso om jag försöker köpa något av Picasso)
Men döm själva:
Den rätt trista företeelsen kubistiska stilleben med stränginstrument.
Vilket konstmuseum av rang har idag inte ett eller flera kubistiska stilleben med mandolin att skryta med? Upphovsmännen är företrädelsevis Picasso, Braque och Gris, tre av kubismens starkaste normgivare. Varför är det då så åtråvärt att förvärva och visa upp ett mandolinstilleben? Följande faktorer spelar in:
1.Konsthistoria: Kubismen som konströrelse bör finnas representerad i en modernistisk sektion.
2.Kändisfaktor: Picasso, Gris, och Braque är i sig själva stora namn som imponerar. De välsorterade konstmuséerna brukar visa något intressantare av Picasso och Braque och komplettera med en mandolin av Gris eftersom denne nästan enbart målade trista stilleben.
3.Tillgång: Eftersom kubismen i ganska hög utsträckning var ett experiment med nya perspektiv, som främst uppkom i interaktionen mellan namngivna Pariskonstnärer behövdes en gemensam grund där de alla kunde mötas och jämföra sina olika idéer om hur kubismen kunde formas. Av okänd anledning verkar de ha valt stilleben med stränginstrument som gemensamt motiv. Detta motiv varierades i oändlighet som olika exempel på kubistisk måleriteknik. Således verkar det florera ett okänt men imponernade antal kubistiska mandoliner på den internationella konstmarknaden.
Med dessa tre huvudsakliga faktorer som motivering till kanoniseringen av fenomenet kubistiskt stilleben med mandolin (eller dylikt stränginstrument), infinner sig nu frågan om varför detta skulle vara ”rätt trist”?
Först måste jag tillstå att med en stor förkärlek för all slags modernistisk konst, måste jag uppskatta eller i alla fall respektera Kubismen. Kubismen kan vara lite väl cerebral och kräva en ganska stor mental överbryggning för att slå an rent känslomässigt, men har definitivt stora poänger i sin lite mer dynamiska tappning. Picassos ”Guernica” är ett utmärkt exempel på hur kubism som stilgrepp kan verka för att accentura det mångfasetterade, oförståliga och kaotiska i vår verklighet.
Detta sagt så tycker jag den statiska porträtteringen av tråkiga oorganiska föremål (speciellt under den monokroma perioden) ordnade i uppbrutna eller syntetiserade former, med lätthet kan förpassas till konsthistoriska läroböcker och verkligen inte behöver inta en honnörsstol på alla världens konstmuseum.
Om någon skulle erbjuda mig att köpa en dylik mandolin skulle jag svara:
Nej tack, George Braque, inte till något pris, Juan Gris! (Ärendet kommer säkert gå till inkasso om jag försöker köpa något av Picasso)
Men döm själva:
tisdag, maj 26, 2009
För att inte glömma
Symbolism i urval:
Fernand Khnopff (BE)
Gustave Moreau (FR)
Akseli Gallen-Kallela (FI)
Missa inte Akeseli Gallen-Kallela på Norrköpings konstmuseum fram till den 23 augusti.
Missa inte Akeseli Gallen-Kallela på Norrköpings konstmuseum fram till den 23 augusti.
fredag, maj 15, 2009
Fem nordiska
1. Vilhelm Hammershøi (1864-1916)
Mannen som gjorde mitt liv dubbelt så bra. Klart min favorit, inte bara bland de nordiska. Häpnadsväckande interiörer, i sanning en mästare på ljus och den kvadratiska kompositionen. Harmonisk men oroväckande, en religiös upplevelse varje gång man ser ett verk.
--------------------------------------------------------------
2. Edvard Munch (1863-1944)
--------------------------------------------------------------
3. Ejnar Nielsen (1872-1956)
--------------------------------------------------------------
4. Gösta Adrian-Nilsson (1884-1965)
--------------------------------------------------------------
5. Viking Eggeling (1880-1925)
onsdag, maj 13, 2009
onsdag, april 15, 2009
Brevet från Elias Westerberg
Jag skulle vilja utveckla mitt språk. När jag var sex år skrev och illustrerade jag en science fiction-serie (Rymdserje, 1989). Efter det började jag skolan och lärde mig stava.
Mina svensklärare uppskattade i regel mina ansträngningar och jag kom efter några år att identifiera mig med den skrivande människan. Jag vill inte påstå att känslan kom som en uppenbarelse, snarare växte den kontinuerligt sig allt starkare. En bidragande orsak till min utveckling i området är tveklöst min litterära uppväxt. Mina föräldrar läste för mig när jag var liten, jag läste själv när jag blev äldre. Min far arbetade som frilansande kulturskribent, min mor doktorerade i litteraturvetenskap och blev sedermera utgiven också med ett skönlitterärt verk. Tjugohundratvå, som hämtad ur ett exempel från Bourdieu, beskrivande den privilegierade medelklassens habitus, spatserade en nyutexaminerad spykist ogenerat rakt in i den tvivelaktiga sysselsättning som kallas humaniorastudier vid Lunds universitet. Först Japanska ett år för språkintresset, sedan filmvetenskap i två för analysens skull och de teoretiska tankegångar som man glupskt tuggar i sig då man kultiverar en fräck, intellektuell, postgymnasial stil. Sedan, som kronan på verket, några ofullständiga terminer Informatik innan man slungas ut i det hårda arbetslivet som IT-konsult. I två år har jag nu jobbat på Cybercom i Malmö, senast tio månader i ett hårt men givande telecom-projekt nere i Schweiz.
Min kusin startade kulturtidskriften Ryska Huset någon gång i början av min studietid. Jag var med på premiären och läste poesi och den prosatext jag bidragit med till det första numret. Det kändes spännande att läsa sina texter inför publik. Till nummer två och tre komponerade jag ännu skarpare fiktion. Mina bidrag verkade vinna stor uppskattning hos läsarna, vilket stärkte mitt självförtroende som författare ytterligare. Så när det blev socialt accepterat med narcissistiska utgjutelser av litterärt slag på Internet med bloggboomen 2005 (jämför: ”ej okay på vanlig hemsida – helt okay på blogg”) så startade jag givetvis min alldeles egen. Den numera legendariska ”Mitt dåliga minnes fantasi” blev för mig en kanal där halvarbetade skönlitterära texter svämmade över och blandades med poetiskt ironiserande kring romanser och annat kulturellt snusk. Ett nytt sätt att imponera på tjejer helt enkelt. Vad jag ska säga om resultatet: succé pyramidon av sällan skådat slag! Ett hypnotiskt allkonstverk som stundtals kom att uppta mer tid och energi än jag vill tillstå. Nu för tiden slår ”Mitt dåliga minnes fantasi” jämna hjärtslag som för att uppehålla livet vid koma.
Så jag skriver ibland, och jag läser. Yukio Mishima är min lilla favorit. Jag gillar också serier som jag tycker är ett mycket spännande och aningen förbisett medium som jag tror kommer att göra ännu större landvinningar på finkulturen framöver. Jag gillar bildkonst och jag gillar film. Jag bor i Malmö med min underbara flickvän. Tre saker som jag tror kommer att känneteckna det kommande året för min del är resa, simma och gå på biblioteket. Det är mycket jag längtar efter när jag nu är tillbaka i Sverige igen och inte är tyngd av arbete. I två års tid har mina idéer och uttryck känts som ivriga embryon som förtryckts av vardagslivets trista måsten. Ofta har jag känt att jag är på väg mot någonting (ospecificerat) stort. Vad det kan vara återstår att se.
Mina svensklärare uppskattade i regel mina ansträngningar och jag kom efter några år att identifiera mig med den skrivande människan. Jag vill inte påstå att känslan kom som en uppenbarelse, snarare växte den kontinuerligt sig allt starkare. En bidragande orsak till min utveckling i området är tveklöst min litterära uppväxt. Mina föräldrar läste för mig när jag var liten, jag läste själv när jag blev äldre. Min far arbetade som frilansande kulturskribent, min mor doktorerade i litteraturvetenskap och blev sedermera utgiven också med ett skönlitterärt verk. Tjugohundratvå, som hämtad ur ett exempel från Bourdieu, beskrivande den privilegierade medelklassens habitus, spatserade en nyutexaminerad spykist ogenerat rakt in i den tvivelaktiga sysselsättning som kallas humaniorastudier vid Lunds universitet. Först Japanska ett år för språkintresset, sedan filmvetenskap i två för analysens skull och de teoretiska tankegångar som man glupskt tuggar i sig då man kultiverar en fräck, intellektuell, postgymnasial stil. Sedan, som kronan på verket, några ofullständiga terminer Informatik innan man slungas ut i det hårda arbetslivet som IT-konsult. I två år har jag nu jobbat på Cybercom i Malmö, senast tio månader i ett hårt men givande telecom-projekt nere i Schweiz.
Min kusin startade kulturtidskriften Ryska Huset någon gång i början av min studietid. Jag var med på premiären och läste poesi och den prosatext jag bidragit med till det första numret. Det kändes spännande att läsa sina texter inför publik. Till nummer två och tre komponerade jag ännu skarpare fiktion. Mina bidrag verkade vinna stor uppskattning hos läsarna, vilket stärkte mitt självförtroende som författare ytterligare. Så när det blev socialt accepterat med narcissistiska utgjutelser av litterärt slag på Internet med bloggboomen 2005 (jämför: ”ej okay på vanlig hemsida – helt okay på blogg”) så startade jag givetvis min alldeles egen. Den numera legendariska ”Mitt dåliga minnes fantasi” blev för mig en kanal där halvarbetade skönlitterära texter svämmade över och blandades med poetiskt ironiserande kring romanser och annat kulturellt snusk. Ett nytt sätt att imponera på tjejer helt enkelt. Vad jag ska säga om resultatet: succé pyramidon av sällan skådat slag! Ett hypnotiskt allkonstverk som stundtals kom att uppta mer tid och energi än jag vill tillstå. Nu för tiden slår ”Mitt dåliga minnes fantasi” jämna hjärtslag som för att uppehålla livet vid koma.
Så jag skriver ibland, och jag läser. Yukio Mishima är min lilla favorit. Jag gillar också serier som jag tycker är ett mycket spännande och aningen förbisett medium som jag tror kommer att göra ännu större landvinningar på finkulturen framöver. Jag gillar bildkonst och jag gillar film. Jag bor i Malmö med min underbara flickvän. Tre saker som jag tror kommer att känneteckna det kommande året för min del är resa, simma och gå på biblioteket. Det är mycket jag längtar efter när jag nu är tillbaka i Sverige igen och inte är tyngd av arbete. I två års tid har mina idéer och uttryck känts som ivriga embryon som förtryckts av vardagslivets trista måsten. Ofta har jag känt att jag är på väg mot någonting (ospecificerat) stort. Vad det kan vara återstår att se.
tisdag, mars 24, 2009
torsdag, mars 12, 2009
I shall destroy all the civilized planets!
Ett äventyr med den utomjordiska supertrollkarlen Stardust eller den mystiska kvinnan Fantomah är konstruerat enligt följande modell:
- Någon mycket ond person leder ett gäng skurkar i en megalomanisk plan som baserar sig på banbrytande vetenskapliga landvinningar.
- Skurkarna lyckas till en början med sin plan vilket får förödande konsekvenser för jordens befolkning. Civilbefolkningen men även militärer och makthavare får betala ett högt pris.
- Den omnipotente hjälten, som har all tillgänglig vetenskap och magi till sitt förfogande, ingriper sent utan någon som helst fara för sin egen person eller möjlighet att misslyckas och lyckas stoppa skurkarna från vidare exploatering. Som straff för deras fruktansvärda handlingar utser hjälten ett extremt surrealistiskt straff vilket involverar telekinesi genom olika former av manipulerade strålar.
- Det hela är över på sex till åtta sidor.
söndag, januari 25, 2009
Utkikspunkt
Ibland måste man gå omvägar för att hitta rätt. Jag följde din skugga uppför den slippriga stigen upp på berget som låg en bit utanför där vi bodde. Det var oktober och det kändes som en dröm. Hösten kom med kallare luft och gulare löv och årstidens vemodiga livströtthet kändes på något sätt fräsch efter den kvävande sommaren. Mitt hår hade vuxit ut utan vägledning och fick mig att understundom likna en vissen flicka. Lägg därtill det faktum att den nya kylan gjorde min näsa lite röd vilket gav hela min uppenbarelse ett inte bara hjärtskärande utan även ett något komiskt anslag. Men där jag gick fanns igen tanke på den egna personen. Mina narcissistiska svagheter dränktes helt i den nyfikenhet och den dragningskraft årstidernas stundande växelskifte utövade på min person när jag ivrigt spatserade uppför den blöta kullen och kände mig märkligt väl till mods. Molnen antog de allra mest häpnadsväckande former och svävade omkring på ett höjdavstånd som perfekt inramade utsikten över staden där vi bodde. Silhuetten kändes mystiskt anonym. För mig var detta tillvarons centrum (jag kunde till och med se mitt hus) och ändå kändes det som vilket samhälle som helst. Rad på rad av mekaniskt eller slumpmässigt utplacerade hus eller dylik ingenjörskonst. Vägledd av din skugga i mina obestämda strövtåg, bar det av uppför den regnvåta slänten och in i skogen som växte på toppen av berget. Det var väl egentligen inget berg, en stigning på dryga 100 höjdmeter från utgångspunkten, men jag gillade att tänka på det som ett berg för då var också prestationen i min promenad den hos en bergsbestigare. Blöt och vissen växtlighet slingrade sig om mina vader, utblommade nässlor gjorde ett sista försök att kittla mig genom mina tunna klädesplagg, hala mossbevuxna trädstammar la sig i försåt längs min väg, men skuggan av ditt väsen och mitt goda humör ledde mig oskadd hela vägen upp till toppen. Människans konstruktion bredde nu ut sig vid mina fötter, men tycktes overkligare och flyktigare än de fjäderlätta bomullsbolstren som traskade förbi i samma takt som jag över himlavalvet. Jag vet att denna värld är en kapsel som känns orimligt liten, att vardagens små problem väver tät spindelväv, en tvångströja för anden, men under vissa välsignade stunder kan burens galler te sig, om inte upplöst, så i alla fall transparent nog för att man ska få ta del av ett annorlunda panorama, en ny vision, en modernare blick på tillvaron. Du förde mig upp till denna plats, och här ska jag också vila en kort sekund, innan jag börjar min färd ner till den människornas dal där jag för tillfället residerar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)