Dödsfällan

I vissa situationer kan man räkna med att alla människor reagerar på samma sätt. Nästan alla. En liten procent kommer att reagera annorlunda. Det här är en berättelse om en felberäkning. När man ska försöka förutse någons reaktioner är det viktigt att hålla i minnet att människans psyke inte enkelt kan förklaras, kanske statistiskt, men inte i det enskilda fallet. Om man är alltför säker på sin sak kan detta få ödesdigra konsekvenser. Det här är en berättelse om en felberäkning och dess konsekvenser.

Men vem gråter framför ett verk av Robert Ryman?

Robert Ryman got a full room of white paintings. I lingered here for some time, going back and forth between canvasses, noting small differences. I was the only one in this room. People kept walking through but nobody stayed. I love Ryman's paintings, but am not exactly sure why. I was thrilled to notice that, on one, he let the white paint cross over the front of the canvas to the side, and on another, the way whites gradated in one corner. These paintings are about painting and about the color white. Ryman has spent an entire career on this. As a result, these canvasses are stoic without being boring, are clear without being resolved, and know what they are about, without needing to explain it to us. (bmoreart.blogspot.com)

När jag var i Schaffhausen för någon månad sen körde de en fet Ryman-special på Hallen für neue Kunst. Han är onekligen kompromisslös och har förmodligen ett tråkigt liv. Men han är också en "acquired taste", så några personer kommer tveklöst att hylla allt vad han än tar sig för. Att döma av utsikten från mitt fönster just nu har han i alla fall specialiserat sig på rätt färg.

Att förstå Mark Rothko

Tråkigast på gallerier och konstmuseum är verk av Mark Rothko. De hänger där tillsammans med andra abstrakta expressionister, popkonstnärer och minimalister.
Utan särskilt intresse spatserar man förbi en tre fyra identiska oljemålningar av Rothko och tänker - jaha, där hänger en Rothko, cred till mig för att jag kände igen vem som gjort den utan att behöva gå fram och läsa på den lilla lappen och cred till museet för att de förvärvat en banbrytande amerikansk konstnär.

Despite fame, Rothko felt a growing personal seclusion, a sense of being misunderstood as an artist. He feared that people purchased his paintings simply out of fashion, that the true purpose of his work was not being grasped by collectors, audiences or critics. He wanted his paintings to move beyond not only classical art, but abstraction as well. For Rothko, the paintings were objects that possessed their own form and potential and therefore, must be encountered as such. Sensing the futility of words in describing this decidedly non-verbal aspect of his work, Rothko abandoned all attempts at responding to those that might inquire after its meaning and purpose, stating finally that silence is "so accurate." His paintings’ "surfaces are expansive and push outward in all directions, or their surfaces contract and rush inward in all directions. Between these two poles you can find everything I want to say."

"The fact that people break down and cry when confronted with my pictures shows that I can communicate those basic human emotions.. the people who weep before my pictures are having the same religious experience I had when painting them. And if you say you are moved only by their color relationships then you miss the point."

Rothkos manifest
"1. To us art is an adventure into an unknown world, which can be explored only by those willing to take the risks.
"2. This world of imagination is fancy-free and violently opposed to common sense.
"3. It is our function as artists to make the spectator see the world our way not his way.
"4. We favor the simple expression of the complex thought. We are for the large shape because it has the impact of the unequivocal. We wish to reassert the picture plane. We are for flat forms because they destroy illusion and reveal truth.
"5. It is a widely accepted notion among painters that it does not matter what one paints as long as it is well painted."

OK, bara för att de utgör den minst anmärkningsvärda och tråkigaste delen av utställningen behöver de kanske inte vara helt ointressanta? Om du gick in i ett rum och där hängde bara en tavla, och det var en abstrakt expressionistisk Rothko skulle du kanske också uppleva en anstrykning av våra mest grundläggande känslor: tragedi, exstas, ödet, vem vet?

Natten mot den 5e december 2010

Om exakt 24 månader ligger jag på parkettgolvet i min lägenhet och är olycklig. Och det är kallt också. Jag lyssnar till en Subway Sect LP som snurrar varv efter varv. Jag fingrar lite modstulet på den vita trasmattan och är 27 år. Det har gjorts några tafatta eftergifter för vuxenvärlden eftersom jag snart är trettio. Men jag har jeans på mig och känner mig ung. Det är nedsläckt i lägenheten och skuggor kastas in från gatan utanför. Här inne är allt så stilla, det bara Vic Godard som inte har givit upp, känns det som.
Varför har jag förslösat min tid så? Alla nödvändiga insikter är ju vunna sedan år tillbaka; det finns inga ursäkter för den här typen av liv. Ändå har jag låtit det fortskrida och denna vetskap känns av någon anledning extra plågsam ikväll. Det finns inget att direkt skämmas över. Jag har levt måttfullt, hederligt, lyckligt och i viss mån framgångsrikt utan att för den skull göra någon egentlig ansträngning. Detta har i gengäld fostrat några mindre smickrande egenskaper hos mig: ett uppblåst ego, en naiv syn på vissa företeelser samt en mängd olika former av lättja. Men det som gör mig ondast är att min förmåga att då och då kunna förvåna mig själv tycks ha försvunnit helt. Den känsla av nästan övernaturligt gränsöverskridande som jag upplevde vid dessa tillfällen är det som jag verkligen saknar från min ungdom.
När jag ligger där med kinden tryckt mot det kyliga golvet tänker jag att jag kanske inte helt stelnat i min form, att det nog finns utrymme för lite nyskapande någonstans, att liv och ande åter kan resa sig. Men när kroppen reser sig fångas den omedelbart upp av strömmen och vallfärden genom andefattiga år av vardag och vardagens nöjen återupptas. Jag går upp och stänger av skivan, tillagar en kopp te och sitter en stund framför fönstret. Tankarna flyger fram och tillbaka, tillslut bestämmer jag mig för att sova. En sak som jag gillar det är att krypa ner i en kall säng. Imorgon ska jag sova länge. Men jag vaknar tidigt av att någon rör vid min axel.