Det blåser upp igen min sköna

Det blåser upp igen, min sköna,
och natten flyr sin kos...
Du är en sorg, min silvertråd, mitt ekorrhjul.
Binder mig i sidenband och håller mig i handen.
Vad föll mig in den kvällen, säg? Jag drunknade i sanden.

Nu nalkas morgontimma
blott en insikt ska förglömmas
innan mörkret blir till ljus.
Utradera alla rader!
till döden låt mig dömmas
jag sjunger i mitt rus

För vind mig framåt! Blås liv i vår natur!
innan solens strålar spridas över himmlen
likt ett knippe havre som fördelas,
ut till fodringen av djur.

Hos oss ville vindar vakna, i reflektion av något nytt
Jag somnar om och faller, mitt humör är som förbytt
jag skriker och jag svär men inget hjälper mig att vakna
mitt svärd och mitt gevär det är det enda jag ska sakna

Någon morrar i sitt gryt
Ett bevis på värmens ineffektivitet
Här finns ett, tu, tre,
fyra huvuden sticker ut
och de viskar till varandra:
Njut, av morgonluft och isig dimma
nu om någonsinn finns läge att
försvinna.

För här hos oss ville vindar vakna
och sakta somna in
Här fanns ett rop på hjälp,
och ett så kallat krav
din reflektion blev grund och
Värm mig, var ditt svar.

Du morrar och du borrar i mitt hjärta
arma kvinna, låt dröm, på dröm, på dröm
få avta och försvinna.

Konservativa planer presenteras vid mitt bord
Jag luktar mig till havets våg, styr kosan upp mot nord

Det blåser upp igen, min sköna,
och natten flyr sin kos...

Men ack! Och kvack! För guds skull tack, till min matros