Höst

Fast jag ville bevara farten ner för vägen
den dagen jag kom rusande, susande förbi.
Lågt tryck, tunn, kall luft och fallna löv
som virvlade upp kring mina fötter.

Och höstvindar, det var naturens uppgivna skratt.
Mina fotsulor som tangenter på den frostiga marken
studsar behagfullt, men också hotfullt för oss som vet
att de signerar kvittot på tingens död.
Jag tar ut steget. Mitt blod är en sörjig ismassa
som pumpar allt snabbare genom min kropp.
Reflexer i fönsterrutorna, marken skakar, träden skälver.
Flycktigt gult passerar mig på alla plan. Är hel i alla lägen.
Naturen ryter, jag flyter, ännu ner för vägen.
Jag drömmer, reflekterar och minns. Så finns jag och nu och rörelsen.
Solblekt dis, sorgliga höstfrukter ruttnar bort.
Minns doften från fem, femton, femtio år tillbaka.

... (uh!)

Det blixtrar till. En interpolerande rörelse fångar mig i språnget.
Någon gastar. Och femton gastar på min kista, för jag sjunker undan.
Men ändå.