Hon ligger med sina tassar utsträckta i luften, redo att bita mig.
Sen somnar hon på sidan och den lilla magen pulserar sakta, det rycker i morrhåren när hon drömmer.
Det är vi, varelserna, som befolkar denna yta.
Medan vi är här, genom existens och interaktioner skapas krafter och spänningar vilka i sin tur genererar händelser och entropi. Hon ligger och sover på en våg av förändring.
När flodvågen sköljer över oss blir vi nedstämda. Vi är naturligt skeptiska till alla förändringar som vi själva inte har initierat eller kan påverka. Vi varelser är rädda för det okända.
Nervösa och otacksamma. Men mina händer är inte i luften, de vilar på tangentbordet. Kanske kan jag skriva mig runt globala besvär? Kanske kan jag sashimi-blocka liemannen, men det verkar inte sannolikt. Jag har ont i halsen och sväljer långsamt.
Jag försöker ta mig igenom gränssnittet, med dess orangea knappar. Det är snårigt och jag får inte tillräcklig feedback. Systemet skakar som vore det en rostig båt.
Jag, däremot, vid kontrollerna, har bara mig själva att skylla då jag upprättat den här världen, och har skrivit in mig själv i historien. Hade, om inte tiden varit så knapp, skapat bättre förutsättningar för att vidareutveckla. Nu dras jag med en teknisk skuld, dålig aji, dålig smak i munnen.
Väntar på den där efterlängtade refaktoreringssprinten, kämpar makikampen. Texten som väntar på att skriva om sig själv. Rekursivt handlande, ett performativt leverne. Själv driva förändringen genom att vara den. Förändras och förvandlas genom att förintas på botten av en U-kurva. Lära sig genom att o-lära allt. Förundras och förstummas. Återuppstå genom att vara sig själv. Hamna i vild oscillering genom att vara alldeles stilla. Levitera när man koncentrerar sig hårt och granskar deklarationer.
Tillslut återstår bara formen av ett öga. Där, i pupillens mitt, står du.
Sen somnar hon på sidan och den lilla magen pulserar sakta, det rycker i morrhåren när hon drömmer.
Det är vi, varelserna, som befolkar denna yta.
Medan vi är här, genom existens och interaktioner skapas krafter och spänningar vilka i sin tur genererar händelser och entropi. Hon ligger och sover på en våg av förändring.
När flodvågen sköljer över oss blir vi nedstämda. Vi är naturligt skeptiska till alla förändringar som vi själva inte har initierat eller kan påverka. Vi varelser är rädda för det okända.
Nervösa och otacksamma. Men mina händer är inte i luften, de vilar på tangentbordet. Kanske kan jag skriva mig runt globala besvär? Kanske kan jag sashimi-blocka liemannen, men det verkar inte sannolikt. Jag har ont i halsen och sväljer långsamt.
Jag försöker ta mig igenom gränssnittet, med dess orangea knappar. Det är snårigt och jag får inte tillräcklig feedback. Systemet skakar som vore det en rostig båt.
Jag, däremot, vid kontrollerna, har bara mig själva att skylla då jag upprättat den här världen, och har skrivit in mig själv i historien. Hade, om inte tiden varit så knapp, skapat bättre förutsättningar för att vidareutveckla. Nu dras jag med en teknisk skuld, dålig aji, dålig smak i munnen.
Väntar på den där efterlängtade refaktoreringssprinten, kämpar makikampen. Texten som väntar på att skriva om sig själv. Rekursivt handlande, ett performativt leverne. Själv driva förändringen genom att vara den. Förändras och förvandlas genom att förintas på botten av en U-kurva. Lära sig genom att o-lära allt. Förundras och förstummas. Återuppstå genom att vara sig själv. Hamna i vild oscillering genom att vara alldeles stilla. Levitera när man koncentrerar sig hårt och granskar deklarationer.
Tillslut återstår bara formen av ett öga. Där, i pupillens mitt, står du.
