Ideal

Är vi inte alla överens om att en ideal person:
- Är positiv
- Är intressant, fritänkande, och har ett inre djup
- Är innerlig
- Har självdistans
- Är kritisk mot världens orättvisor, och har konkreta förslag på hur vi skall lösa dem
- Är snäll
?

Vad som hände sen

Först kommer frosten. Den kommer som kristaller, den kommer som ett damm, den kommer som krossade snäckskal; nu finns den överallt omkring oss. Sen kommer solen, mjuka trotsiga strålar, blida smeksamma, vilda och veka. De speglar sig i frostkristallerna, reflekterar ett begränsat fält, en halo runt växter och grusgångar. Nu följer de små djuren, snabba rörelser över fälten, de kretsande fåglarna, ett prasslande från de prasslande i den intilliggande skogen. Sist kommer människorna, stora och trötta, öppnar dörrar och fönster, startar sina maskiner, sträcker ut sig, långsamma och evigt tråkiga.

Vi befinner oss i en liten by. Jag har varit här förr, men kanske inte du. Här finns ingenting för oss. Vi sitter på var sin stol, mitt emot varandra. På bordet står en vas med röda nejlikor. Ovanför oss tickar en klocka vidare. Jag har blicken riktad inåt rummet. I mitt blickfång ligger trasmattor, bonader, väggfasta hyllor, glasburkar, slevar, kokböcker och annan död materia. Du har blicken riktad bort, ut genom fönsterrutan, ut vidare över isen, över fälten. Fåglar som små svarta streck vid horisonten.

"Minns du vår första resa tillsammans?"
"Mmm..."

Våra resor har tagit oss kors och tvärs över jorden. Vi har rest som ett lag, på jakt efter något ogreppbart. Vi har upplevt äventyr och romantik, förskräckelser och faror, och nu har våra irrfärder fört oss hit. Till vad som känns som vägs ände.

"Vi åkte till Irkutsk!"
"Just det ja, den iskalla vårtrippen till Sibirien. Intermezzot med ärkebiskopen."
"Det var den episoden jag satt och tänkte på..."

Medan stridsvagnar rullade in i mitt minne, svepte vinden in över den lilla byn. Människorna stängde dörrar och fönster. De små djurkropparna darrade. Allting skälvde.

Intermezzot med ärkebiskopen av Irkutsk började likt alla tragiska berättelser på en tisdag. Vi hade kommit över tajgan med våra sunda värderingar och höga ideal. Jag hade velat färdas längs Jenisej och du hade siktet inställt på bajkalsjön, så det var oundvikligt att vi omsider ankom till den Sibiriska metropolen. Solen stod högt och alla skuggor var korta och ödesmättade. Vi kände oss osårbara, vilket var en smula ironiskt med tanke på vad som hände sen.

Ett tankeexperiment

Jag försöker i ett tankeexperiment bortse från människan, med utgångspunkten att det finns något bortom det som vi har skapat och influerat. Det finns kanske en verklighet utan våra perspektiv, där vi är – om inte frånvarande, så i alla fall försumbara. Vi får börja med att utradera psykologi, det är ett ämne som är så intressant att vi helst inte vill vara utan det, jag tror inte ens vi förstår var det innebär att vara utan det.  För att uttrycka det enkelt: skapa experimentet i en tanke som inte är tänkt av en människa. Den tanken får vi alltså placera i ett djur, en utomjordisk varelse eller i en artificiell intelligens. Vi kan sen föreställa oss ett scenario som ligger en miljon år bakåt i tiden eller en miljon år framåt. Det kan också vara tidlöst men då så abstrakt att det inte tyngs ned av allt några världsliga omständigheter. Så här i antroposcenen har ju människan lagt beslag på det mesta som man kan tänka på, så jag försöker hitta på någonting riktigt obskyrt. Det första jag kommer att tänka på är diskreta tid/rumkristaller. De kan potentiellt existera utan oss, och kan därför också fylla funktionen av fokuspunkt i vårt exempel. Mycket talar för att använda dem som exempel: de är en annan slags materia, fyrdimentionella, och verkar existera mer i en matematisk konstruktion än i vårt observerbara - i stort sett taktila - universum. Det är naturligtvis viktigt att det inte är mänskliga experiment som bekräftar just dessa tid/rumkristaller utan att tankeexperimentets kristaller får verka fritt utan vår inblandning. Alltså tid/rumkristaller i obestämd form, och definitivt inte några experimentella sådana. Flerdimentionell materia känns extremt abstrakt och lämplig att tänka på som experiment. Helst sådan som inte är beroende av någon "naturlag" dvs. oberoende av mänskliga konstruktioner som matematik o.dyl. Gudalik i några avseenden - men dessutom helt fri från religiösa konotationer (alltså fri från det mest typiskt mänskliga - efter psykologi). Jag rymmer in i förhoppningen om den dolda, transcendentala verkligheten. In i ett mikrokosmos som är så främmande att att ingen storförenad teori kan komma åt den. Här regerar evigheten i ett, eller flera geometriska plan. Den här nästan hypotetiska materian existerar för sin egen skull, och inte för att vi en gång ska förstå och kartlägga den. Så ser det ut i det här tankeexperimentet alltså.