Spännande, O så spännande!

Det finns en chans att vila och komma tillbaks. Vad jag menar är att samla sig. Samlas runt ett bord. Jag vill lyssna, jag vill nicka instämmande. Jag vill ta kontrollen genom en generös attityd, genom att alla känner sig delaktiga. Jag vill att allt ska flyta på. Men ibland sugs den förnumstiga, samförståndsandan ur mig, och rösten får en monoton klang. Faller in i ett lamenterande läge. Då vill jag helst lösas upp och sväva iväg och jag känner ett personligt misslyckande. Det är viktigt att inte stå svarslös.

Jag har en ödmjuk framtoning, men är en klassisk narcissist. Samtidigt så kan jag förneka mig själv nästan hur mycket som helst - vara den större människan. Det är värdefulla egenskaper för en pleaser. Men jag vill kontrollera och bestämma. Jag vill vinna. Och så vill jag intressera mig för saker som får mig att verka smart, och spelar på mina styrkor. Så kan jag skryta om det jag vet, glädjas åt hur unik jag är, instämma i komplimanger och tycka att jag är helt förträfflig. Spegla mig – länge. Drunkna i mina vackra ögon.

Inför det nya året (året börjar alltid om, tack och lov!) finns chans att ändra vissa saker. Jag, och många med mig, skyddar mig från ansträngning genom att iterera sägningar, klyschor och skenbart briljanta insikter, som egentligen saknar innebörd. Jag ska vara observant på detta.
En annan sak som kräver närvaro är närvaro, vilket inte ska saknas under det kommande året. Ofta försvinner min kropp helt ur mitt medvetande. Detta är en varningssignal.

En transformation som skett under åren är från skarp och begränsad till oskarp och mer fullständig. Om jag kan skärpa till mig lite, kan jag nå längre än någonsin, och jag vet, eller jag känner på mig att det kommer reflekteras positivt på mitt välmående.

Sushi, Go!

Hon ligger med sina tassar utsträckta i luften, redo att bita mig.
Sen somnar hon på sidan och den lilla magen pulserar sakta, det rycker i morrhåren när hon drömmer.
Det är vi, varelserna, som befolkar denna yta.
Medan vi är här, genom existens och interaktioner skapas krafter och spänningar vilka i sin tur genererar händelser och entropi. Hon ligger och sover på en våg av förändring.
När flodvågen sköljer över oss blir vi nedstämda. Vi är naturligt skeptiska till alla förändringar som vi själva inte har initierat eller kan påverka. Vi varelser är rädda för det okända.
Nervösa och otacksamma. Men mina händer är inte i luften, de vilar på tangentbordet. Kanske kan jag skriva mig runt globala besvär? Kanske kan jag sashimi-blocka liemannen, men det verkar inte sannolikt. Jag har ont i halsen och sväljer långsamt.

Jag försöker ta mig igenom gränssnittet, med dess orangea knappar. Det är snårigt och jag får inte tillräcklig feedback. Systemet skakar som vore det en rostig båt.
Jag, däremot, vid kontrollerna, har bara mig själva att skylla då jag upprättat den här världen, och har skrivit in mig själv i historien. Hade, om inte tiden varit så knapp, skapat bättre förutsättningar för att vidareutveckla. Nu dras jag med en teknisk skuld, dålig aji, dålig smak i munnen.
Väntar på den där efterlängtade refaktoreringssprinten, kämpar makikampen. Texten som väntar på att skriva om sig själv.  Rekursivt handlande, ett performativt leverne. Själv driva förändringen genom att vara den. Förändras och förvandlas genom att förintas på botten av en U-kurva. Lära sig genom att o-lära allt. Förundras och förstummas. Återuppstå genom att vara sig själv. Hamna i vild oscillering genom att vara alldeles stilla. Levitera när man koncentrerar sig hårt och granskar deklarationer.

Tillslut återstår bara formen av ett öga. Där, i pupillens mitt, står du.

Ideal

Är vi inte alla överens om att en ideal person:
- Är positiv
- Är intressant, fritänkande, och har ett inre djup
- Är innerlig
- Har självdistans
- Är kritisk mot världens orättvisor, och har konkreta förslag på hur vi skall lösa dem
- Är snäll
?

Vad som hände sen

Först kommer frosten. Den kommer som kristaller, den kommer som ett damm, den kommer som krossade snäckskal; nu finns den överallt omkring oss. Sen kommer solen, mjuka trotsiga strålar, blida smeksamma, vilda och veka. De speglar sig i frostkristallerna, reflekterar ett begränsat fält, en halo runt växter och grusgångar. Nu följer de små djuren, snabba rörelser över fälten, de kretsande fåglarna, ett prasslande från de prasslande i den intilliggande skogen. Sist kommer människorna, stora och trötta, öppnar dörrar och fönster, startar sina maskiner, sträcker ut sig, långsamma och evigt tråkiga.

Vi befinner oss i en liten by. Jag har varit här förr, men kanske inte du. Här finns ingenting för oss. Vi sitter på var sin stol, mitt emot varandra. På bordet står en vas med röda nejlikor. Ovanför oss tickar en klocka vidare. Jag har blicken riktad inåt rummet. I mitt blickfång ligger trasmattor, bonader, väggfasta hyllor, glasburkar, slevar, kokböcker och annan död materia. Du har blicken riktad bort, ut genom fönsterrutan, ut vidare över isen, över fälten. Fåglar som små svarta streck vid horisonten.

"Minns du vår första resa tillsammans?"
"Mmm..."

Våra resor har tagit oss kors och tvärs över jorden. Vi har rest som ett lag, på jakt efter något ogreppbart. Vi har upplevt äventyr och romantik, förskräckelser och faror, och nu har våra irrfärder fört oss hit. Till vad som känns som vägs ände.

"Vi åkte till Irkutsk!"
"Just det ja, den iskalla vårtrippen till Sibirien. Intermezzot med ärkebiskopen."
"Det var den episoden jag satt och tänkte på..."

Medan stridsvagnar rullade in i mitt minne, svepte vinden in över den lilla byn. Människorna stängde dörrar och fönster. De små djurkropparna darrade. Allting skälvde.

Intermezzot med ärkebiskopen av Irkutsk började likt alla tragiska berättelser på en tisdag. Vi hade kommit över tajgan med våra sunda värderingar och höga ideal. Jag hade velat färdas längs Jenisej och du hade siktet inställt på bajkalsjön, så det var oundvikligt att vi omsider ankom till den Sibiriska metropolen. Solen stod högt och alla skuggor var korta och ödesmättade. Vi kände oss osårbara, vilket var en smula ironiskt med tanke på vad som hände sen.

Ett tankeexperiment

Jag försöker i ett tankeexperiment bortse från människan, med utgångspunkten att det finns något bortom det som vi har skapat och influerat. Det finns kanske en verklighet utan våra perspektiv, där vi är – om inte frånvarande, så i alla fall försumbara. Vi får börja med att utradera psykologi, det är ett ämne som är så intressant att vi helst inte vill vara utan det, jag tror inte ens vi förstår var det innebär att vara utan det.  För att uttrycka det enkelt: skapa experimentet i en tanke som inte är tänkt av en människa. Den tanken får vi alltså placera i ett djur, en utomjordisk varelse eller i en artificiell intelligens. Vi kan sen föreställa oss ett scenario som ligger en miljon år bakåt i tiden eller en miljon år framåt. Det kan också vara tidlöst men då så abstrakt att det inte tyngs ned av allt några världsliga omständigheter. Så här i antroposcenen har ju människan lagt beslag på det mesta som man kan tänka på, så jag försöker hitta på någonting riktigt obskyrt. Det första jag kommer att tänka på är diskreta tid/rumkristaller. De kan potentiellt existera utan oss, och kan därför också fylla funktionen av fokuspunkt i vårt exempel. Mycket talar för att använda dem som exempel: de är en annan slags materia, fyrdimentionella, och verkar existera mer i en matematisk konstruktion än i vårt observerbara - i stort sett taktila - universum. Det är naturligtvis viktigt att det inte är mänskliga experiment som bekräftar just dessa tid/rumkristaller utan att tankeexperimentets kristaller får verka fritt utan vår inblandning. Alltså tid/rumkristaller i obestämd form, och definitivt inte några experimentella sådana. Flerdimentionell materia känns extremt abstrakt och lämplig att tänka på som experiment. Helst sådan som inte är beroende av någon "naturlag" dvs. oberoende av mänskliga konstruktioner som matematik o.dyl. Gudalik i några avseenden - men dessutom helt fri från religiösa konotationer (alltså fri från det mest typiskt mänskliga - efter psykologi). Jag rymmer in i förhoppningen om den dolda, transcendentala verkligheten. In i ett mikrokosmos som är så främmande att att ingen storförenad teori kan komma åt den. Här regerar evigheten i ett, eller flera geometriska plan. Den här nästan hypotetiska materian existerar för sin egen skull, och inte för att vi en gång ska förstå och kartlägga den. Så ser det ut i det här tankeexperimentet alltså.