Får jag lov?

Så många saker har slutat att vara verkliga. Det mesta är fiktion och tidsfördriv.
Jag kommer inte heller ihåg hur jag var en gång, vilket är en mycket märklig känsla. Jag dras med inövade mönster från förr och vissa formuleringar från det förflutna har fortfarande en dragningskraft, men annars är det som att en tjock skiva glas åtskiljer mig från min tidigare person.

Jag känner en ospecificerad press som sveper in mig och hela min verklighet. Det är också en fysisk känsla, lite som att hela tiden frysa. Jag minns dagen när jag omvandlade mina skuldkänslor till etisk princip.

Jag promenerade över den knaggliga kullerstenen på Lilla torg. Jag tänkte mycket och intensivt, det var under en väldigt stressig period i mitt arbete. Såhär tänkte jag:
- Vi människor är kapabla att förstå orsak och verkan. Vi kan planera och se mönster.
- Vi har ett antal situationer som vi identifierat som problem, allt från personliga till globala.
- Utifrån bästa förmåga bör vi prioritera och försöka lösa dessa problem, med metoder som inte skapar ytterligare problem eller påverkar vår värld negativt.
- Varje människa har ansvar för SAMTLIGA problem.
Så om man frågar sig vad man har för ansvar så är svaret att man har ansvar för allt. Det är din uppgift att se till att alla världens problem blir lösta. Du behöver kanske inte lösa dem själv (tar lång tid, ineffektivt m.m.) men du är i alla fall skyldig att se till att de blir lösta.

Detta innebär alltså att upphöra med sådant beteende man vet orsakar problem. Det är dessutom ditt ansvar att undersöka konsekvenserna av ditt handlande. Du är ansvarig för dina egna problem, dina medmänniskors problem och våra gemensamma problem. Enkelt!

Allt detta lyckades jag tänka ut när jag vandrade fram och tillbaka över lilla torg under en lunchrast en höstig dag 2012.

Sedan dess har jag funderat på vad jag menade med "utifrån bästa förmåga"? Människan är skör och felbar. Om man försöker ta in alla problem för att kunna prioritera dem, finns inte risken för emotionell överbelastning? Om man kan lyckas distansera sig, finns inte risken för intellektuell dito? Analysis paralysis. Medan man räknar upp alla problem, och konsekvenser av ens handlande, finns inte risken att man missar det rörliga målet och omvärlden redan har ändrat sig, så att ens prioriteringar blir felaktiga. Detta är ett exempel på ett deterministiskt system som är så komplext att det blir kaotiskt, startläget går inte att bestämma vilket får konsekvensen att resultat blir synbart slumpmässiga. Ungefär som vädret. Men innan man slår ut med armarna i ett utfall av total värderelativism och ger upp kanske man kan tänka sig att det kan finnas några genvägar som underlättar. Några generella levnadsregler som approximerar ovan nämnda system.

( ... ) Låt oss för sakens skulle låtsas att vi hittat några regler som gör det här hanterbart för var och en att leva efter. Nått religiöst eller filosofiskt system. Helst något holistiskt och modernt.

Men varför ska alla dessa problem lösas? Varför får man inte undgå ansvar? Varför måste man vara ansvarig för andras problem. Varför gillar jag tanken på det ultimata ansvaret, så mycket att jag inte ens ifrågasätter det, utan frestas att upphöja det till allmän lag? Måste individen göra jobbet hela tiden, kan man inte nån gång bolla över ansvaret på någon ospecifik struktur, kommunen, stat, EU, FN, civilsamhället, ödet, marknaden, Gud m.fl.?

Jag är naturligtivs oroad över det faktum att allt verkar gå åt helvete om vi inte upphör med vårt beteende så som det ser ut nu, dvs. att vi börjar ta större ansvar för våra handlingar.
Men om slutresultatet blir att jag bara står bredvid och gnisslar tänder, och inte gör någonting ändå?
Om jag är ledsen? Om jag känner press? Får jag då slippa ansvaret att fixa det här?