1.
Ljudet av knaster under mina kängor när jag vandrade den förevisade vägen upp till avfyrningsrampen. Lite senare ljudet av luft som pressats ihop, likt en påle genom ett ängsligt hjärta, när dörren till raketen slår igen. Eller är det bara mitt hjärta som bankar så fort för att pumpa runt blodet i det sköra skalet, med en hastighet och kraft som generationers evolution avpassat för 1G. Dessa ljud och jordbundenheten i min fysiska form denna sista dag på människoklotet kommer jag alltid att minnas.
2.
Så fortskred veckor av isolering och anpassning till de nya omständigheterna. Omständigheterna var följande: Jag var förvisad till ett accelererande fängelse ur vilket jag aldrig levande skulle utträda. Jag hade förlorat mina rättigheter till jordens gravitation skulle man kanske kunna säga. Jag var bannlyst från den grönblå planeten och hade katapulterats ut i den stora orimligheten. Där fortsatte min raket att accelerera. Den går inte att styra. Likt ett fyrverkeri fortsätter den på sin förutbestämda bana för att slutligen fullborda sitt öde. Jag är osäker på vilket öde som väntar oss.
3.
Jag har börjat min sammansmältning men den accelererande farkosten. Det kom helt oundvikligt skulle jag tro. Provocerad av sysslolösheten ombord började jag närstudera alla de instrument och geniala konstruktioner som utgör inredningen i den här hyddan. Ärligt talat tror jag inte att de fyller någon riktig funktion. De verkar vara någonslags Rube Goldberg- eller Von Neumann-maskiner. I vilket fall bär de någon egen självuppfyllande profetia inom sig. På något sätt väckte detta en känsla av samhörighet inom mig och snart började jag även se min egen kropp som en kugge i maskineriet; den evigt accelererande farkosten.
4.
Det är helt overkligt tyst här inne. Ärligt talat är det oanständigt att utsätta mig för en sådan behandling. Bara skicka iväg mig rätt ut i ingenstans. Det är ansvarslöst att bara avhysa mig ur atmosfären utan någon plan för vad som ska hända sen. Jag kommer nog inte att dö i min cell. De livsuppehållande systemen är alltför sofistikerade för att jag ska termineras under förutsägbara omständigheter. Raketen kommer inte heller att kollidera med någon icke-försumbar materia. Så egentligen kommer ingenting att hända mig mer. Det är som om jag kommit till slutet av en bok och bara stirrar på en blank sida. För all framtid.
5.
I mina drömmar är jag en raket. Med kropp av rostfritt stål flackar jag omkring i ett ändlöst stjärnklart universum. Helt obrydd av de himlakroppar jag passerar susar jag vidare i en tidlös acceleration.
När jag vaknar är jag fortfarande en raket. En raket med okänt uppdrag. Jag börjar tröttna på det här.
6. Land i sikte! Skojar bara... min utsikt är koncentriska fält av svårmätbar strålning som jag ser på en liten display i min metallkammare. Ibland fluktuerar den lite lätt och då blir jag exalterad för jag tror att någonting ska hända.
En gång slutade den att visa några strålningsfält i några minuter och då fick jag plötsligt för mig att jag aldrig lämnat jordens yta utan bara var inburad i en grym simulering. Sedan vaknade displayen till liv och jag insåg att det inte spelar någon större roll om jag är inlåst på jorden eller i rymden eller på någon annan planet.
7.
Dörren till raketen öppnades och jag hoppade ut på ett grönt fält. Himlen var rosafärgad med blåaktiga moln och jag var extatisk över att äntligen ha kommit ut.
En vänlig person hälsade mig välkommen. En klunga med andra vänliga personer stod lite längre bort och blängde nyfiket på mig och min raket. Efter eoner av tid var jag slutligen åter fri. Jag utforskade min nya vistelseort på ett lugnt och metodiskt vis.
Ljudet av knaster under mina kängor när jag vandrade den förevisade vägen upp till avfyrningsrampen. Lite senare ljudet av luft som pressats ihop, likt en påle genom ett ängsligt hjärta, när dörren till raketen slår igen. Eller är det bara mitt hjärta som bankar så fort för att pumpa runt blodet i det sköra skalet, med en hastighet och kraft som generationers evolution avpassat för 1G. Dessa ljud och jordbundenheten i min fysiska form denna sista dag på människoklotet kommer jag alltid att minnas.
2.
Så fortskred veckor av isolering och anpassning till de nya omständigheterna. Omständigheterna var följande: Jag var förvisad till ett accelererande fängelse ur vilket jag aldrig levande skulle utträda. Jag hade förlorat mina rättigheter till jordens gravitation skulle man kanske kunna säga. Jag var bannlyst från den grönblå planeten och hade katapulterats ut i den stora orimligheten. Där fortsatte min raket att accelerera. Den går inte att styra. Likt ett fyrverkeri fortsätter den på sin förutbestämda bana för att slutligen fullborda sitt öde. Jag är osäker på vilket öde som väntar oss.
3.
Jag har börjat min sammansmältning men den accelererande farkosten. Det kom helt oundvikligt skulle jag tro. Provocerad av sysslolösheten ombord började jag närstudera alla de instrument och geniala konstruktioner som utgör inredningen i den här hyddan. Ärligt talat tror jag inte att de fyller någon riktig funktion. De verkar vara någonslags Rube Goldberg- eller Von Neumann-maskiner. I vilket fall bär de någon egen självuppfyllande profetia inom sig. På något sätt väckte detta en känsla av samhörighet inom mig och snart började jag även se min egen kropp som en kugge i maskineriet; den evigt accelererande farkosten.
4.
Det är helt overkligt tyst här inne. Ärligt talat är det oanständigt att utsätta mig för en sådan behandling. Bara skicka iväg mig rätt ut i ingenstans. Det är ansvarslöst att bara avhysa mig ur atmosfären utan någon plan för vad som ska hända sen. Jag kommer nog inte att dö i min cell. De livsuppehållande systemen är alltför sofistikerade för att jag ska termineras under förutsägbara omständigheter. Raketen kommer inte heller att kollidera med någon icke-försumbar materia. Så egentligen kommer ingenting att hända mig mer. Det är som om jag kommit till slutet av en bok och bara stirrar på en blank sida. För all framtid.
5.
I mina drömmar är jag en raket. Med kropp av rostfritt stål flackar jag omkring i ett ändlöst stjärnklart universum. Helt obrydd av de himlakroppar jag passerar susar jag vidare i en tidlös acceleration.
När jag vaknar är jag fortfarande en raket. En raket med okänt uppdrag. Jag börjar tröttna på det här.
6. Land i sikte! Skojar bara... min utsikt är koncentriska fält av svårmätbar strålning som jag ser på en liten display i min metallkammare. Ibland fluktuerar den lite lätt och då blir jag exalterad för jag tror att någonting ska hända.
En gång slutade den att visa några strålningsfält i några minuter och då fick jag plötsligt för mig att jag aldrig lämnat jordens yta utan bara var inburad i en grym simulering. Sedan vaknade displayen till liv och jag insåg att det inte spelar någon större roll om jag är inlåst på jorden eller i rymden eller på någon annan planet.
7.
Dörren till raketen öppnades och jag hoppade ut på ett grönt fält. Himlen var rosafärgad med blåaktiga moln och jag var extatisk över att äntligen ha kommit ut.
En vänlig person hälsade mig välkommen. En klunga med andra vänliga personer stod lite längre bort och blängde nyfiket på mig och min raket. Efter eoner av tid var jag slutligen åter fri. Jag utforskade min nya vistelseort på ett lugnt och metodiskt vis.
