Ideal

Är vi inte alla överens om att en ideal person:
- Är positiv
- Är intressant, fritänkande, och har ett inre djup
- Är innerlig
- Har självdistans
- Är kritisk mot världens orättvisor, och har konkreta förslag på hur vi skall lösa dem
- Är snäll
?

Vad som hände sen

Först kommer frosten. Den kommer som kristaller, den kommer som ett damm, den kommer som krossade snäckskal; nu finns den överallt omkring oss. Sen kommer solen, mjuka trotsiga strålar, blida smeksamma, vilda och veka. De speglar sig i frostkristallerna, reflekterar ett begränsat fält, en halo runt växter och grusgångar. Nu följer de små djuren, snabba rörelser över fälten, de kretsande fåglarna, ett prasslande från de prasslande i den intilliggande skogen. Sist kommer människorna, stora och trötta, öppnar dörrar och fönster, startar sina maskiner, sträcker ut sig, långsamma och evigt tråkiga.

Vi befinner oss i en liten by. Jag har varit här förr, men kanske inte du. Här finns ingenting för oss. Vi sitter på var sin stol, mitt emot varandra. På bordet står en vas med röda nejlikor. Ovanför oss tickar en klocka vidare. Jag har blicken riktad inåt rummet. I mitt blickfång ligger trasmattor, bonader, väggfasta hyllor, glasburkar, slevar, kokböcker och annan död materia. Du har blicken riktad bort, ut genom fönsterrutan, ut vidare över isen, över fälten. Fåglar som små svarta streck vid horisonten.

"Minns du vår första resa tillsammans?"
"Mmm..."

Våra resor har tagit oss kors och tvärs över jorden. Vi har rest som ett lag, på jakt efter något ogreppbart. Vi har upplevt äventyr och romantik, förskräckelser och faror, och nu har våra irrfärder fört oss hit. Till vad som känns som vägs ände.

"Vi åkte till Irkutsk!"
"Just det ja, den iskalla vårtrippen till Sibirien. Intermezzot med ärkebiskopen."
"Det var den episoden jag satt och tänkte på..."

Medan stridsvagnar rullade in i mitt minne, svepte vinden in över den lilla byn. Människorna stängde dörrar och fönster. De små djurkropparna darrade. Allting skälvde.

Intermezzot med ärkebiskopen av Irkutsk började likt alla tragiska berättelser på en tisdag. Vi hade kommit över tajgan med våra sunda värderingar och höga ideal. Jag hade velat färdas längs Jenisej och du hade siktet inställt på bajkalsjön, så det var oundvikligt att vi omsider ankom till den Sibiriska metropolen. Solen stod högt och alla skuggor var korta och ödesmättade. Vi kände oss osårbara, vilket var en smula ironiskt med tanke på vad som hände sen.

Ett tankeexperiment

Jag försöker i ett tankeexperiment bortse från människan, med utgångspunkten att det finns något bortom det som vi har skapat och influerat. Det finns kanske en verklighet utan våra perspektiv, där vi är – om inte frånvarande, så i alla fall försumbara. Vi får börja med att utradera psykologi, det är ett ämne som är så intressant att vi helst inte vill vara utan det, jag tror inte ens vi förstår var det innebär att vara utan det.  För att uttrycka det enkelt: skapa experimentet i en tanke som inte är tänkt av en människa. Den tanken får vi alltså placera i ett djur, en utomjordisk varelse eller i en artificiell intelligens. Vi kan sen föreställa oss ett scenario som ligger en miljon år bakåt i tiden eller en miljon år framåt. Det kan också vara tidlöst men då så abstrakt att det inte tyngs ned av allt några världsliga omständigheter. Så här i antroposcenen har ju människan lagt beslag på det mesta som man kan tänka på, så jag försöker hitta på någonting riktigt obskyrt. Det första jag kommer att tänka på är diskreta tid/rumkristaller. De kan potentiellt existera utan oss, och kan därför också fylla funktionen av fokuspunkt i vårt exempel. Mycket talar för att använda dem som exempel: de är en annan slags materia, fyrdimentionella, och verkar existera mer i en matematisk konstruktion än i vårt observerbara - i stort sett taktila - universum. Det är naturligtvis viktigt att det inte är mänskliga experiment som bekräftar just dessa tid/rumkristaller utan att tankeexperimentets kristaller får verka fritt utan vår inblandning. Alltså tid/rumkristaller i obestämd form, och definitivt inte några experimentella sådana. Flerdimentionell materia känns extremt abstrakt och lämplig att tänka på som experiment. Helst sådan som inte är beroende av någon "naturlag" dvs. oberoende av mänskliga konstruktioner som matematik o.dyl. Gudalik i några avseenden - men dessutom helt fri från religiösa konotationer (alltså fri från det mest typiskt mänskliga - efter psykologi). Jag rymmer in i förhoppningen om den dolda, transcendentala verkligheten. In i ett mikrokosmos som är så främmande att att ingen storförenad teori kan komma åt den. Här regerar evigheten i ett, eller flera geometriska plan. Den här nästan hypotetiska materian existerar för sin egen skull, och inte för att vi en gång ska förstå och kartlägga den. Så ser det ut i det här tankeexperimentet alltså.

Får jag lov?

Så många saker har slutat att vara verkliga. Det mesta är fiktion och tidsfördriv.
Jag kommer inte heller ihåg hur jag var en gång, vilket är en mycket märklig känsla. Jag dras med inövade mönster från förr och vissa formuleringar från det förflutna har fortfarande en dragningskraft, men annars är det som att en tjock skiva glas åtskiljer mig från min tidigare person.

Jag känner en ospecificerad press som sveper in mig och hela min verklighet. Det är också en fysisk känsla, lite som att hela tiden frysa. Jag minns dagen när jag omvandlade mina skuldkänslor till etisk princip.

Jag promenerade över den knaggliga kullerstenen på Lilla torg. Jag tänkte mycket och intensivt, det var under en väldigt stressig period i mitt arbete. Såhär tänkte jag:
- Vi människor är kapabla att förstå orsak och verkan. Vi kan planera och se mönster.
- Vi har ett antal situationer som vi identifierat som problem, allt från personliga till globala.
- Utifrån bästa förmåga bör vi prioritera och försöka lösa dessa problem, med metoder som inte skapar ytterligare problem eller påverkar vår värld negativt.
- Varje människa har ansvar för SAMTLIGA problem.
Så om man frågar sig vad man har för ansvar så är svaret att man har ansvar för allt. Det är din uppgift att se till att alla världens problem blir lösta. Du behöver kanske inte lösa dem själv (tar lång tid, ineffektivt m.m.) men du är i alla fall skyldig att se till att de blir lösta.

Detta innebär alltså att upphöra med sådant beteende man vet orsakar problem. Det är dessutom ditt ansvar att undersöka konsekvenserna av ditt handlande. Du är ansvarig för dina egna problem, dina medmänniskors problem och våra gemensamma problem. Enkelt!

Allt detta lyckades jag tänka ut när jag vandrade fram och tillbaka över lilla torg under en lunchrast en höstig dag 2012.

Sedan dess har jag funderat på vad jag menade med "utifrån bästa förmåga"? Människan är skör och felbar. Om man försöker ta in alla problem för att kunna prioritera dem, finns inte risken för emotionell överbelastning? Om man kan lyckas distansera sig, finns inte risken för intellektuell dito? Analysis paralysis. Medan man räknar upp alla problem, och konsekvenser av ens handlande, finns inte risken att man missar det rörliga målet och omvärlden redan har ändrat sig, så att ens prioriteringar blir felaktiga. Detta är ett exempel på ett deterministiskt system som är så komplext att det blir kaotiskt, startläget går inte att bestämma vilket får konsekvensen att resultat blir synbart slumpmässiga. Ungefär som vädret. Men innan man slår ut med armarna i ett utfall av total värderelativism och ger upp kanske man kan tänka sig att det kan finnas några genvägar som underlättar. Några generella levnadsregler som approximerar ovan nämnda system.

( ... ) Låt oss för sakens skulle låtsas att vi hittat några regler som gör det här hanterbart för var och en att leva efter. Nått religiöst eller filosofiskt system. Helst något holistiskt och modernt.

Men varför ska alla dessa problem lösas? Varför får man inte undgå ansvar? Varför måste man vara ansvarig för andras problem. Varför gillar jag tanken på det ultimata ansvaret, så mycket att jag inte ens ifrågasätter det, utan frestas att upphöja det till allmän lag? Måste individen göra jobbet hela tiden, kan man inte nån gång bolla över ansvaret på någon ospecifik struktur, kommunen, stat, EU, FN, civilsamhället, ödet, marknaden, Gud m.fl.?

Jag är naturligtivs oroad över det faktum att allt verkar gå åt helvete om vi inte upphör med vårt beteende så som det ser ut nu, dvs. att vi börjar ta större ansvar för våra handlingar.
Men om slutresultatet blir att jag bara står bredvid och gnisslar tänder, och inte gör någonting ändå?
Om jag är ledsen? Om jag känner press? Får jag då slippa ansvaret att fixa det här?

Den inre och yttre världen

Öppna, ögat öppna

Cirkeln som öppnar/sluter

Det gröna från ett blad; det blå från underjorden

En ofarlig transformation; en sekund

En befallning

som inte är någon befallning

mer som en förhoppning, faktiskt

Att böja världen efter min person

Ofarligt! Ofarligt!

En eftergift - en paus

Och en ny världsordning

Några förvillelser med mera; en minut

Så öppnar sig ett slukhål

En dörr stängs, en framtid ogjord

Och jag sitter stilla vid mitt middagsbord

Med fingret ritar jag en stjärna

Och fyller dess konturer med mitt blod

En nulägesrapport

Allting blir hela tiden tio kronor (~ €1) dyrare. Troligen ingenting att bry sig om.
- Anonym


Jag ligger utsträckt på mönstrat tyg och väntar på att tiden ska gå. Vilket den obönhörligen gör. Träden gulnar medan sommaren gör sitt utträde och övergår i den tidiga höstens skolstartsklimat. För vissa markerar det här en ny termin, men inte för mig. För mig är veckornas övergångar transparenta och kronologin tycks ha övergått i ett enda utdraget ögonblick. De levande varelserna i min lägenhet har hittat egna ytor inte långt ifrån mig som de ockuperar horisontellt och med halvslutna ögon. Inte helt osannolikt upplever de skymningen som jag.
   Låt oss diskutera samtiden. Först och främst ska vi avhandla den externa samtiden - det kommer att gå fort. Samtiden är medveten. Samtiden är otålig. Samtiden är grälsjuk. Den är under ständig förändring vilket den också är medveten om, den är bekväm och manifesterar sig genom så många (närmast oändliga) informationskanaler att den blir ogreppbar. Snart, och inte snart nog enligt mig, kommer den att reduceras till en mängd av överskådliga regler och schablonartade uttalande om hur det var. Nya mål kommer att sättas upp och mänskligheten slungas in i en lika, om inte mer, ny fragmenterad era. Samtidsbevakning är (ni är redan medvetna om detta) lika fåfängt som nostalgiskt tillbakablickande och lika poänglöst som drömmar och spekulationer om framtiden. Ett populärt nöje. Ett tidsfördriv.
[Det finns förvisso ett behov av omvärldsanalys, att forma sin förmåga att kunna prioritera och välja sina strider. Men ärligt talat kommer en djupdykning i sociala mediaflöden, dagspress, debatter etc. inte att vara alltför behjälpliga med detta.]
   Nu till den betydligt mer intressanta interna samtiden dvs. Elias Westerbergs trettionde levnadsår och dess prioriteringar. På agendan finns bl.a. några olika kunskapsprojekt: Afrikansk kultur (litteratur, musik, film, spel - minst fem av varje under året), Steampunk (a.k.a Steampunk - varför inte?), sekvenskonstens mästerverk, Aztekerna (som alltid), citrus, främmande språk, och civilisationskritik (eller var det förra året?). Vad ska flyttas upp på agendan över utvecklingsområden? Skapande, kontemplation, helhetstänk. Vad är mindre viktigt än tidigare: foglighet, god smak, valfrihet.
  Eftersom jag har lite webbutrymme kvar så passar jag på att göra en superkort analys av vad som formar mina levnadsval (prioriterad lista)
1. Sociala konventioner (Jag glömmer ofta bort hur groteskt stort inflytande detta har på mitt liv)
2. Lättja/vana (Precis som med vädret är den bästa prognosen: "Samma som igår")
3. Nyfikenhet/otålighet/tidsfördriv
4. Solidaritet/Etik
5. Ego/drift/identitetsskapande (a.k.a. vilja att känna sig lite speciell)
... (andra mindre viktiga faktorer som jag inte orkar rangordna)

[resten av manuskriptet är oläsligt och går inte att transkribera]

Accelerera!

1.
Ljudet av knaster under mina kängor när jag vandrade den förevisade vägen upp till avfyrningsrampen. Lite senare ljudet av luft som pressats ihop, likt en påle genom ett ängsligt hjärta, när dörren till raketen slår igen. Eller är det bara mitt hjärta som bankar så fort för att pumpa runt blodet i det sköra skalet, med en hastighet och kraft som generationers evolution avpassat för 1G. Dessa ljud och jordbundenheten i min fysiska form denna sista dag på människoklotet kommer jag alltid att minnas.    

2.
Så fortskred veckor av isolering och anpassning till de nya omständigheterna. Omständigheterna var följande: Jag var förvisad till ett accelererande fängelse ur vilket jag aldrig levande skulle utträda. Jag hade förlorat mina rättigheter till jordens gravitation skulle man kanske kunna säga. Jag var bannlyst från den grönblå planeten och hade katapulterats ut i den stora orimligheten. Där fortsatte min raket att accelerera. Den går inte att styra. Likt ett fyrverkeri fortsätter den på sin förutbestämda bana för att slutligen fullborda sitt öde. Jag är osäker på vilket öde som väntar oss.

3.
Jag har börjat min sammansmältning men den accelererande farkosten. Det kom helt oundvikligt skulle jag tro. Provocerad av sysslolösheten ombord började jag närstudera alla de instrument och geniala konstruktioner som utgör inredningen i den här hyddan. Ärligt talat tror jag inte att de fyller någon riktig funktion. De verkar vara någonslags Rube Goldberg- eller Von Neumann-maskiner. I vilket fall bär de någon egen självuppfyllande profetia inom sig. På något sätt väckte detta en känsla av samhörighet inom mig och snart började jag även se min egen kropp som en kugge i maskineriet; den evigt accelererande farkosten.   

4.
Det är helt overkligt tyst här inne. Ärligt talat är det oanständigt att utsätta mig för en sådan behandling. Bara skicka iväg mig rätt ut i ingenstans. Det är ansvarslöst att bara avhysa mig ur atmosfären utan någon plan för vad som ska hända sen. Jag kommer nog inte att dö i min cell. De livsuppehållande systemen är alltför sofistikerade för att jag ska termineras under förutsägbara omständigheter. Raketen kommer inte heller att kollidera med någon icke-försumbar materia. Så egentligen kommer ingenting att hända mig mer. Det är som om jag kommit till slutet av en bok och bara stirrar på en blank sida. För all framtid.

5.
I mina drömmar är jag en raket. Med kropp av rostfritt stål flackar jag omkring i ett ändlöst stjärnklart universum. Helt obrydd av de himlakroppar jag passerar susar jag vidare i en tidlös acceleration.
När jag vaknar är jag fortfarande en raket. En raket med okänt uppdrag. Jag börjar tröttna på det här.

6. Land i sikte! Skojar bara... min utsikt är koncentriska fält av svårmätbar strålning som jag ser på en liten display i min metallkammare. Ibland fluktuerar den lite lätt och då blir jag exalterad för jag tror att någonting ska hända.
En gång slutade den att visa några strålningsfält i några minuter och då fick jag plötsligt för mig att jag aldrig lämnat jordens yta utan bara var inburad i en grym simulering. Sedan vaknade displayen till liv och jag insåg att det inte spelar någon större roll om jag är inlåst på jorden eller i rymden eller på någon annan planet.

7.
Dörren till raketen öppnades och jag hoppade ut på ett grönt fält. Himlen var rosafärgad med blåaktiga moln och jag var extatisk över att äntligen ha kommit ut.
En vänlig person hälsade mig välkommen. En klunga med andra vänliga personer stod lite längre bort och blängde nyfiket på mig och min raket. Efter eoner av tid var jag slutligen åter fri. Jag utforskade min nya vistelseort på ett lugnt och metodiskt vis.

Lars Westerberg

Det vore trist att inte uppmärksamma denna fantastiska blogghändelse:
http://larswesterberg.bloggo.nu/

Den legendariska kulturjournalisten Lars Westerberg har äntligen öppnat blogg.
Gå dit nu!

Lund på 80-talet

Alltså mina vänner har ni tänkt på fräscht det kulturella klimatet var i Lund på 80-talet. Jag pratar alltså om "Rockgenerationen" som Karl G. Jönsson kallade den.
Några exempel:

Pulserande Metall, seriealbum med bl.a. översatta Moebius-serier trycktes på Norra Fäladen.

Datorgrafikspionjärerna Beck & Jung

Midnattsserien på Lunds studenters filmstudio

TT Reuter ett av många punk/postpunk/ny våg-band från Lund: Garbochock, Blago Bung, Underjordiska Lyxorkestern etc.

Lunds universitetet köper in de första macarna.

Finns all den här informationen redan på Kulturens pågående utställning Popstad? Måste gå dit och kolla.

Kan du höra den melodi som spelas av sjudande vatten, i ett kärl, strax innan kokpunkten?

Jag är ensam trots att klockan bara är sex. Jag sitter och väntar på att någonting ska hända. Jag kollar om det hänt nått på facebook - nej. Öppnar och stänger ögonen. Det är svart utanför fönstret men min jordglob glöder av upplysta kontinenter. Ett föremål med representationer. Har estetiken eller den vetenskapliga exaktheten premierats vid konstruktionen? 1500-talets kartböcker sålde bäst om de var rikt illustrerade. Idag verkar ingen bry sig.

Mercators Atlas sålde enligt uppgift inte så bra (den va inge fin)

Natten rusar emot mig, vilket innebär, att jag av nöd, snart måste avsluta mina ensamhetsstudier. Öppnar och stänger några fönster på min dator. Det sker med minimal ansträngning. Mitt favoritprefix är auto-. Två extremt lika personer:

Macropedius - Nederländernas Shakespeare: "Bassarus is a real Shrovetide play"

Geniet Walton Ford framför en typiskt rätt stor tavla med djur

Återvändo

- Nu finns det ingen återvändo. Kan du känna det?
Armen slöt sig om min rygg som en snara runt halsen. En isande vindpust deklarerade början på slutet, som var en början på något nytt. År 1839 fastnade jag på bild när jag lät putsa min skor på tempelboulevarden! Efter en kort promenad från Place de la République (som då hette något annat, jag minns inte vad), stötte jag på Cyprien-Joseph, i färd med att packa upp sina redskap, han hade påbörjat en tanke sa han och ville inte bli störd, men jag insisterade och snart var han i full gång med att polera mina damasker medan han redogjorde för sina tankar kring Victor Hugos uppblåsta författarskap; "Paris kommer aldrig bli din stad!"
Så föll det också ut att Notre Dame kläddes i blommor, och den isande vinden bar oss nästan tvåhundra år, och tusen kilometer, in i min tjugoåttonde födelsedag den 13:e oktober 2011. Medan Gauguin sover ruset av sig i franska polynesien, äter jag smördegsflarn och bläddrar förstrött i böcker från min egen tid.

Altered States


Altered Images

En viss förhäxande atmosfär över sekunderna i det sista naturliga ljuset av oktoberkvällen. Ett tranceliknande tillstånd hos mig och mina katter. En längtan efter en onaturlig utsträckning, långsam, beräknande och monstruös, skjuter ut som en teleskopliknande robotarm ur mitt, av kinamat förkrympta², människoklot.

Jag öppnar ögonen för nyheter. Snart är jag på restaurang. Snart är jag utanför Taj Mahal. Snart är jag trettio. Jag växer som en vinranka upp längs fasaderna. Snart dricker jag vin. Snart är jag gift. Jag bubblar av skratt. Snart möts vi igen du och jag.

Nystarten

Hundra miljoner timmar har förflutit sedan min senaste bloggpost, vilket signalerar, helt felaktigt naturligtvis, att mina tankar inte längre skulle ha någon relevans utanför mitt lilla, av kinamat krympta¹, människoklot. Försök att acceptera att så inte är fallet!

Försök, så ska jag försöka mig på det svåraste jag vet: en långvarig ansträngning. Jag ska återuppliva och förbättra Mitt dåliga minnes fantasi. Mina ord ska ta fart och (gärna, om möjligt) trancendera den här skiten. Huvudsyftet är dock det samma som vanligt: att befria mig från alla begär och därmed allt lidande, uppnå harmoni med världsaltet och mottaga syndernas förlåtelse.

Kort sagt ni kommer känna igen er men ändå inte!

Jag ska inleda med en återblick över hur vi plötsligt hamnade här igen strax innan min tjugoåttonde födelsedag. Det hela började 2009 med att jag från Schweiz initierade en innehållsmässig förskjutning mot konstkritikerblogg. Sedan följde ett kort namedrop-marathon som ebbade ut när jag tröttnade på internet och som hämnd mot den internationella gemenskapen startade en förbluffande mängd fiaskobloggar. Inte helt otippat var den enda jag straffade mig själv.

2012 knackar snart på dörren med sitt löfte om jordens undergång, så det är bäst att jag sätter fart. OME' COZAMALOTL!

Fickringning

Svensk post-punk och new wave

http://www.thejetsetjunta.se/?p=972
http://www.ginza.se/Product/Product.aspx?Identifier=34206
http://denkonkretakniven.blogspot.com/
http://www.lastfm.se/group/swedish+new+wave

OK

Framtidsbloggen

Eftersom "Mitt dåliga minnes fantasi" kollapsat till en blogg sämre maskerat anteckningsblock, och bara vill innehålla diverse meningslösa uppräkningar, kommer även detta inlägg att följa den rådande trenden. Jag listar ganska framtidssäkra teknologier jag vill bemästra:

- Java
- Android
- OpenGL
- Wordpress
- HTML (5.0)
- XML
- PHP
- MySQL/ Relationsdatabaser
- Valfritt branschstandardiserat OpenSource-verktyg
- Linux/ Shellscript
- Objektorientering/ MVC


Ska man studera moderna teknologier skulle jag rekommendera ovanstående om man inte har ett speciellt mål i sikte. Kunskaper inom ovan nämnda områden kommer att ge direkt avkastning och vara livskraftiga i åtminstone fem år.

Stödord (II)

Corto Maltese
Nashreen Mohammadi
Spandau Ballet
Magazine
Android
Bohnanza
Go
Linda & Valentin
Analfabeten
C'est Bon
Traveller IQ
Satyajit Ray
Stereotyper
Mysticism
Symbolism
Minimalism
Galleri
Nils Petter Löfstedt
Litteratur
Gränssnitt
Fåglar

Stödord

Figurprojektet
Trafiksignaler
Pictionary
Emoticons
T9
PDF
Vektorgrafik
Pictogram / Ideogram
Infographics
Rebus
Japanska skyltar
Symboler
Tarot
Ikoner
Pictograf

Dagens citat

Överhört på S.Förstadsgatan, Malmö

Kvinna ~20 år skriker på bredaste malmöitiska i mikrofonen på sin handsfree:
- TOMTE!? Du är fan inte nån jävla tomte!

Sammanfattning av första halvåret 2009

Följande författare verksamma inom nya vågen av science fiction-litteratur har avlidit:

J.G. Ballard
Kaoru Kurimoto
Philip José Farmer

R.I.P.

Fler gamla noteringar

Havet låg som en blankpolerad spegel. Fiskmåsar som jagar varandra. Konstruktion.
Berättelser från en byggarbetsplats.

Ljudet av hundratals träd som faller i stormen.

Människan & Gud
Jättebläckfiskar
Artificiellt liv
Doktor B
Paracelsus
Hustak
Flygmaskiner
Gifter
Bakterier
Rymdskepp
Futurister
Fåglar