söndag, februari 05, 2017

Vad som hände sen

Först kommer frosten. Den kommer som kristaller, den kommer som ett damm, den kommer som krossade snäckskal; nu finns den överallt omkring oss. Sen kommer solen, mjuka trotsiga strålar, blida smeksamma, vilda och veka. De speglar sig i frostkristallerna, reflekterar ett begränsat fält, en halo runt växter och grusgångar. Nu följer de små djuren, snabba rörelser över fälten, de kretsande fåglarna, ett prasslande från de prasslande i den intilliggande skogen. Sist kommer människorna, stora och trötta, öppnar dörrar och fönster, startar sina maskiner, sträcker ut sig, långsamma och evigt tråkiga.

Vi befinner oss i en liten by. Jag har varit här förr, men kanske inte du. Här finns ingenting för oss. Vi sitter på var sin stol, mitt emot varandra. På bordet står en vas med röda nejlikor. Ovanför oss tickar en klocka vidare. Jag har blicken riktad inåt rummet. I mitt blickfång ligger trasmattor, bonader, väggfasta hyllor, glasburkar, slevar, kokböcker och annan död materia. Du har blicken riktad bort, ut genom fönsterrutan, ut vidare över isen, över fälten. Fåglar som små svarta streck vid horisonten.

"Minns du vår första resa tillsammans?"
"Mmm..."

Våra resor har tagit oss kors och tvärs över jorden. Vi har rest som ett lag, på jakt efter något ogreppbart. Vi har upplevt äventyr och romantik, förskräckelser och faror, och nu har våra irrfärder fört oss hit. Till vad som känns som vägs ände.

"Vi åkte till Irkutsk!"
"Just det ja, den iskalla vårtrippen till Sibirien. Intermezzot med ärkebiskopen."
"Det var den episoden jag satt och tänkte på..."

Medan stridsvagnar rullade in i mitt minne, svepte vinden in över den lilla byn. Människorna stängde dörrar och fönster. De små djurkropparna darrade. Allting skälvde.

Intermezzot med ärkebiskopen av Irkutsk började likt alla tragiska berättelser på en tisdag. Vi hade kommit över tajgan med våra sunda värderingar och höga ideal. Jag hade velat färdas längs Jenisej och du hade siktet inställt på bajkalsjön, så det var oundvikligt att vi omsider ankom till den Sibiriska metropolen. Solen stod högt och alla skuggor var korta och ödesmättade. Vi kände oss osårbara, vilket var en smula ironiskt med tanke på vad som hände sen.

Inga kommentarer: